Jag är ganska nyss hemkommen från Rickard Wolffs spelning på Gröna Lund. Jo, jag var tagen och det var en bra spelning! Wolff framträdde ensam med en pianist på scen och jag tror de flesta i publiken var väldigt nöjda.

Men som när jag för ett antal veckor sedan såg Torsten Flinck på samma scen, kan jag inte låta bli att börja spinna på olika tankar kring vilka liv vissa artister lever.

Rickard Wolff är väl inte det största praktexemplet, men har ändå offentligt erkänt hur han misshandlat sin första pojkvän. Torsten Flinck tycks missbruka ungefär allt som går att missbruka - och hymlar inte direkt med det. Plura Jonsson (som i övrigt spelar på Gröna Lund på fredag den 24/8) har dömts för narkotikabrott.

Det finns en lång rad artister, såväl artister kända inom Sverige som stora internationella artister som är mer eller mindra öppna med kriminalitet av olika slag. Vissa har suttit av kortare straff för till exempel narkotikabrott, men långt ifrån alla.

Men är det inte märkligt att vissa kan vara väldigt öppna med att de gör olagliga saker, men ändå åker det inte dit för det? "I bästa fall" får de ganska korta straff och sen är allt frid och fröjd. Andra kan mer eller mindre öppet prata om hur de använder droger och röjer runt utan det händer ett smack.

Personligen skulle jag aldrig kunna erkänna en misshandel av en flickvän och sedan "se min publik i ögonen" om jag var artist - eller komma tillbaka till det jag har. Jag skulle bokstavligt talat skämmas ögonen ur mig. Och jag skulle än mindre våga erkänna öppet att jag håller på med droger - i rädsla av att åka fast för narkotikabrott.

Men många artister tycks nästan glorifieras när de erkänner att de har ett vilt leverne som involverar våld och droger. Plötsligt får de en gloria av att vara "riktiga" rockartister, poeter eller vad de nu titulerar sig som. Sådana som nästan förväntas gå på droger, eftersom det är när de är höga eller fulla som de kan skapa...

 

 

AB 1

 

Bilden lånad från Cannabis Sativa

 

Madonna är ute på världsturné och har redan fått utstå en hel del kritik kring sitt utseende och sin ålder. Många tycks inte anse att en medelålders kvinna ägnar sig åt musik, utan anser att hon (med flera, "förstås") ska lägga av med artisteriet när utseende inte längre är med henne. Alltmedan ingen ifrågasätter att gubbarna i till exempel Rolling Stones fortsätter att turnera och producera musik år efter år.

Inom musikbranschen - liksom i samhället i stort - är det ingen som reagerar på en man som börjar bli äldre och ser lite sliten ut. Det anses snarare som något attraktivt och positivt. Plura kan uppträda i slitna kläder där hälften av hans stor mage väller ut mellan byxlinning och tröja utan att någon reagerar. Skulle han istället varit kvinna hade det blivit ett ramaskri.

Madonna - som säkerligen många andra i samma bransch, oavsett kön - har garanterat levet ett hårt liv på ett eller annat sätt. Och oavsett hur man levt sitt liv, sätter förstås tiden sina spår i våra kroppar. Det spelar ingen roll hur många mirakelkrämer vi kletar in i kroppen, det kommer alltid synas att vi åldras.

Men det är bara för män det anses vara "okej" att åldras, en kvinna ske helst inte visa sig utomhus när rynkorna börjar synas. Visst, en väldigt grov generalisering, men ändå ganska nära sanningen. En man som ser lite sliten ut och är aningen överviktig kan rentav anses vara lite attraktiv, men det ´hör man sällan om en kvinna med liknande utseende.

 

Men precis som män ofta kan komma undan med sitt utseende, tycks artister - oavsett kön - kan komma undan med andra saker. Väldigt ofta hör man hur många artister mer eller mindre romantiserar droger - och dessutom är öppna med att de använder dem. Men hur ofta händer det att de får påföljder för att de använt droger, det vill säga att polisen kommer och ringer på? Just det, inte särskilt ofta...

 

 

DN 1, 2, 3 SvD 1

 

Bilden lånad från Kodaly and Orff Music Teacher's blog

 

Igår kväll besökte jag Gröna Lund för första gången i år. Men nej, det var inte för att åka karuseller och äta sockervadd - utan för att gå på en spelning med en artist jag hyser någon märklig form av hatkärlek till. Nämligen Torsten Flinck.
Å ena sidan gillar jag en hel del av det han gör, samtidigt som jag tycker att han verkar vara en person jag aldrig skulle klara av att umgås med. Jag undrar om det finns några kemiska substanser den mannen inte stoppat i sig?! Många gånger när man sett honom i olika TV-program har han verkat totalt virrig och sönderknarkad, för att inte säga totalt osympatisk.
Men igår blev jag faktiskt positivt överraskad. Flinck framförde bra låtar på ett bra sätt - och var till och med rolig mellan låtarna också! Visserligen kändes han aningen flummig, men inte så att det kändes problematiskt på något sätt.
En timme höll han på och det bjöds både på bra musik och en del skratt. Men sen är det självklart så att jag inte hade särskilt höga förväntningar alls när jag åkte dit och då är det ju lättare att bli positivt överraskad. Hade jag däremot läst en rad positiva recensioner och hört att Flincks spelningar skulle vara otroligt bra - då hade jag säkert sett spelningen med långt mer kritiska ögon. Och kanske till och med blivit besviken istället...
Men en sak är i alla fall säker. Jag kommer - som ett antal somrar förr om åren - hänga en hel del på Grönan. Detta är den första spelningen för sommaren som jag varit på på Grönan, men fler kommer det bli. Jag brukar hålla mig med säsongskort, men aldrig för att åka dit för att åka karuseller utan för att lyssna på musik. Förra sommaren glömde jag bort möjligheten att gå på Grönan och lyssna på musik, något säsongskort blev det aldrig då. Men i år kommer jag hända där desto mer!

Men är det bara jag som förvånas över hur många kändisar på ett väldigt öppet sätt kan hålla på med både det ena och det andra, men uppenbarligen aldrig - eller bara någon enstaka gång - åka dit för det?!
Tanken slog om återigen under gårdagskvällen när jag var på Torsten Flincks spelning och tänkte på att de allra flesta vet att han säkerligen missbrukar både det ena och det andra. Det är knappast någon hemlighet, eller hur?!
Andra artister kan genom texter eller i intervjuer mer eller mindre erkänna att de använder eller har använt droger, men händer det något? Nej, oftast inte.
Visst, vissa åker faktiskt dit för sitt användande av narkotika. Senast hade vi Plura från Eldkvarn som fick några månader med fotboja för narkotikabrott. Men då blir det istället nästan synd om personen ifråga, men undrar hur det ska gå för den dömde, hur denne ska fortsätta kunna uppträda och skriva musik under strafftiden. En artist som döms för brott blir nästan hyllad som en "äkta" rockartist och konstnär istället för en brottsling.
För som artist eller konstnär är det nästan att man förväntas vara en strulputte, som använder droger, slår sönder hotellrum, kör bil i situationer man absolut inte ska köra - och så vidare.
Det är lätt att dra samma parallell till olika terrordåd (även om det självklart är väsentligt mycket allvarligare brott), där olika terrororganisationer tar på sig ansvaret för det inträffade. Men utan att någon ställs inför rätta, trots att man faktiskt erkänt sig skyldig, Och en artist som uppenbarligen - och kanske till och med är öppen med - begår brott tycks väldigt ofta gå fri...

 

Bilderna lånade från DT

Jag var knappast den ende som satt framför TV:n igår för att heja på Loreen. Visserligen såg jag aldrig hela omröstningen, utan slog av TV:n när jag insåg att det hela var avgjort. Nästan uteslutande ser man ganska tidigt i omröstningen vilka bidrag som kommer hamna i toppen när resultatet är klart.
Att Sveriges bidrag tillhörde favoriterna var ju knappast någon nyhet, det visste jag redan innan. Men jag tror inte jag egentligen hade några jätteförhoppningar om vinst innan omröstningen började. Fast roligt är det självklart att vi slutligen faktiskt vann.
Nu råder det minst sagt eufori i dubbel bemärkelse i Sverige, folk verkar vara som galna över vinsten i Melodifestivalen. Man har redan kunnat läsa åtskilliga spaltmeter om Loreens kamp för vinsten, hennes med- och motgångar och allt vad det nu har varit.
Sen finns det dom som lyckas orsaka twitterstormar genom att återigen blanda in politik i Melodifestivalen. Som exempelvis SD's partisekreterare Björn Söder, som på såväl Twitter som Facebook till en början ifrågasatte Loreens vinst på grund av hennes ursprung. När han sedan kritiserades för uttalandena, skriver han på Twitter att "Inser att ESC är en helig ko som inte får kritiseras. Ungefär som mångkulturalismen alltså...". Uttalanden som han sedan tog tillbaka genom ett skriftligt uttalande till Dagens Nyheter.
Och jovisst får man ha åsikter om ESC, men känns nästan skrattretande när en Sverigedemokrat direkt ska dra paralleller med mångkultur.
När jag själv var liten, var det något väldigt speciellt när Melodifestivalen sändes. Jag tyckte alltid att det var en väldigt stor kväll, då man fick sitta uppe sent... Men med alla deltävlingar och omröstningar känns det som man förstört en del av stämningen - man hinner liksom tröttna på Melodifestivalen innan den svenska finalen ens gått av stapeln. Själv brukar jag oftast bara titta på finalerna, alla deltävlingar orkar jag helt enkelt inte med. Så visst har även jag åsikter om själva tävlingen, men skulle inte dra de paralleller Björn Söder gjorde. :-)

AB 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 GP 1, 2 SR 1 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilden lånad från Carribean pipeline

Ikväll avgörs andra semifinalen i Eurovision song contest i Azerbajdzjans huvudstad Baku och Sverige är favorittippat för att gå vidare till stora finalen på lördag.
Det har väl knappast undgått någon vilken debatt det varit kring att man låtit detta land att hålla tävlingen. EBU (Europeiska radio- och TV-unionen), som arrangerar tävlingen, säger att man är opolitisk och att man inte lägger sig i hur de deltagande länderna styrs.
Demokratikämpar och människorättsorganisationer å sin sida tycker det är helt fel att man låter ett land som Azerbajdzjan ordna tävlingen med tanke på den regim man trots allt har.
Och visst, jag håller verkligen med om att det inte är Guds bästa barn som sitter vid makten där!! Självklart är det så. Jag kan definitivt hålla med om att det är tveksamt att låta ett så odemokratiskt land hålla några tävlingar, oavsett om det är musiktävlingar, sport eller andra tävlingar.
Samtidigt leker jag med tanken om vad som skulle hända om man vänder på det hela? Regimen och förhållandena i Azerbajdzjan har väl aldrig fått så mycket negativ publicitet som just nu under Eurovision song contest. Skulle dessa förhållanden överhuvudtaget kommit fram om man inte vunnit Melodifestivalen förra året? Åtminstone inte samma utsträckning som de faktiskt gjort, skulle jag vilja hävda. Kanske är det faktiskt så att publiciteten också kan föra något gott med sig? Som att det väcks debatt, som att folk på ett helt annat sätt får upp ögonen för vad som händer i detta land, som faktiskt inte ligger särskilt långt ifrån Sverige.
Kan man tänka sig att den publicitet faktiskt kan ge förändringar som inte skulle kommit om publiciteten uteblivit, om tävlingen faktiskt hållits någon annanstans? Man kan bara leka med tanken förstås, men frågan är om det bara är av ondo att låta diktaturer och tveksamma regimer att faktiskt anordna internationella tävlingar?
Personligen visste jag knappt vad Azerbajdzjans huvudstad hette innan debatten drog igång. Jag hade nog aningar om att landet inte var fullt så demokratiskt som Sverige, men inte i vilken utsträckning. Så ja, till viss del vågar jag nog inbilla mig att det inte är helt negativt att låta sådana länder ordna internationella tävlingar. Helt enkelt av den enkla anledningen att det samtidigt drar uppmärksamhet till olika oegentligheter. Sen får man gärna kalla mig naiv om man vill det...

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 GP 1, 2, 3, 4, 5 SR 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SvD 1, 2 SVT 1

Bilden lånad från Xindex

När först Youtube och sedan Spotify började växa till sig och jag insåg vilka otroliga banker med musik dessa två tjänster utgör, tyckte jag det var helt otroliga tjänster! Plötsligt behöver jag inte betala särskilt många kronor för att lyssna på musik - till skillnad från att betala hundralappar för skivor. Visserligen har jag fortsatt handla skivor för X antal hundralappar per månad. Men vilka möjligheter Spotify ändå ger att dela med sig, att provlyssna på musik innan man köper en skiva. Och framförallt kan man förstås lyssna på det låtar som kanske är den enda som bra på en skiva. Sådant förekommer ju, att en artist har en enda bra låt medan resten av skivan verkligen rakt igenom är skräp. I de lägena lägger inte ens en musikfantast som jag pengar på en skiva om man vet det innan. Och singlar har jag aldrig brukat köpa, det är i mina ögon inget alternativ.
Det finns sedan en rad anledningar till jag är motståndare till att ladda ner musik (något jag vet att man inte gör via Spotify). Dels är det självklart att upphovsmännen till en skiva - artisten och skivbolaget - ska ha pengar för sin arbetsinsats. Något som inte sker när man laddar ner musik - eller film, ljudböcker eller något annat. Och för min egen del, vill jag dessutom ha skivan/DVD:n med originalomslag etcetera. Det är inte lika "roligt" att en massa filer på datorn, som att ha en välfylld CD-hylla på nåt sätt. Spotify använder jag själv i första hand för att provlyssna på musik innan jag köper skivan och vid till exempel fester, när det är roligare att kunna blanda musik mer än vad min CD-växlare tillåter. Där får jag in fem skivor, medan antalet låtar och artister jag kan blanda i en spellista på Spotify är praktiskt taget obegränsat. Enda begränsningen är ju i princip det antal artister som finns på Spotify.
Men Spotify har fått utstå en hel del kritik i omgångar. Nu senast, är det den engelske musikern och producenten Jon Hopkins om hävdar att han bara fått omkring 85 kronor för att hans musik spelats 90.000 gånger på Spotify. Stämmter detta, är det givetvis horribelt. Självklart måste artisterna få betalt för sitt arbete - det skulle även jag vilja om jag var musiker! Oavsett om man ägnar sig åt det på heltid eller ej, ska man självklart ha ersättning för sitt arbete. Spotify slår förstås ifrån sig och hävdar att artisterna visst får ersättning, så uppgifterna går givetvis isär en hel del.
Men framkommer flera sådana här uppgifter, kommer i alla fall jag själv att bojkotta Spotify! Av den enkla anledningen att jag anser man ska ha ersättning för sitt arbete...

DN 1, 2, 3 SvD 1

Bilden lånad från Qnext

När jag själv upptäckte Lars Winnerbäck för ett antal år sedan, insåg jag knappast hur stor han faktiskt är. Först sedan jag varit på ett antal av hans konserter och insett vilka publiker han drar, förstod jag att han trots allt är stor som artist.
Personligen har jag samtliga Winnerbäcks skivor, bortsett från några singlar och samlingplattor. Och blir det tillfälle, brukar jag förstås pysa iväg på en och annan konsert. Fyra stycken har det hittills blivit - och fler lär det bli.
Såg just att det är dags för ny turné i höst! Vad gäller de flesta konserterna i Sverige, tycks de vara utsålda. Man har till och med lagt in extra spelningar, men även dessa tycks ha sålt slut väldigt fort. Å andra sidan är detta en turné i miniformat tydligen. Mindre scener, mindre publiker...
Lite av en besvikelse var det ju att biljetterna var slutsålda - men dock verkar det finnas kvar i Köpenhamn. Så inte omöjligt att det för min egen del blir en liten tripp ner till Danmark framåt höstkanten. Köpenhamn i sig är ju en härlig stad och kan man kombinera det med en Winnerbäck-konsert så blir det ju ännu bättre.
Så den som vill se Winnerbäck i höst tycks få masa sig iväg över sundet till Landet-med-det-konstiga-språket. Men det är inte något jag själv gråter över i alla fall. Har till och med börjat titta lite på flyg och hotell och jag tycks komma relativt billigt undan. Flyget tycks vara billigare än tåget faktiskt - och billiga hotell tycks det inte vara så svårt att få tag i heller om man är ute i god tid. Runt 1000-lappen för flyga fram och tillbaka och så 300 kronor natten för hotell, vad sägs om det?

Bilden lånad från Bella

Så var det avgjort. Årets stora snackis i kvällstidningar, press och på internet - nämligen Melodifestivalen. Okej, det finns en och annan dokusåpa som säkerligen kan tänkas vara lika omskriven också, men de är nog ändå ganska få.
Jag har av naturliga skäl - nämligen befinnande långt ute till havs - varken kunnat se själv spektaklet eller dagens löpsedlar. Men är jag helt ute och cyklar om jag påstår att minst hälften av Sveriges löpsedlar idag hävdar att "fel låt vann" eller liknande? Och majoriteten av dagens tidninger omnämner garanterat Melodifestivalen på ett eller annat sätt, eller hur?!
Igår kväll satt jag och surfade runt lite på nätet och insåg ganska snabbt att merparten av de bloggar jag av en eller annan anledning hamnade på på ett eller annat sätt omnämnde just denna tävling. De sidor som sammanställer de vanligast förekommande orden på svenska bloggar, rankade just "Melodifestivalen" och - hör och häpna - Erik Saade väldigt högt bland de mest nämnda orden.
När jag var liten - ja, faktiskt ganska långt upp i tonåren, måste jag nog erkänna - tyckte jag att Melodifestivalen var en ganska stor TV-händelse. Då bänkades större delen av familjen framför TV:n, det dukades fram godis och mat - och sedan bar det av. Vi hade egna omröstningar om vilka låtar vi tyckte var bäst - och nästan varenda år tyckte vi att fel låt vann.
Men sedan man införde alla deltävlingar och dessa evinnerliga omröstningar, känns det som att det hela mest blivit ett stort spektakel! Det har blivit för stort, för mycket och en stor del av tjusningen har försvunnit med att se Melodifestivalen.

Men jag ska försöka att inte vara för mycket av en grinig gubbe i detta inlägg! För det första är jag varken bättre eller sämre än någon annan bloggare; jag skriver ju också om Melodifestivalen nu! ;-)
Och visst ser jag en del av den på TV jag med, när jag får tillfälle i alla fall. Jag följer den inte maniskt på något sätt, det är ingen katastrof om jag missar någon deltävling, men visst är det lite underhållande att se en och annan av deltävlingarna. Men är det inte fler än jag som tycker att det tagit för stora proportioner med alla deltävlingar?! Att en del av tjusningen försvunnit i och med att man gjorde om till den form som festivalen har nu?!
Helt kass har den förstås inte blivit, eftersom jag fortfarande faktiskt kan tänka mig att titta på den, men jag låter mig också glatt provoceras! Provoceras av all hysteri, alla skriverier, alla "skandaler", allt festande och all hets....

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 DN 1, 2, 3 EX 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2, 3, 4

Bilden lånad från My movieworld

Sista dagarna har det ju varit en hel del prat i media inför gårdagens Grammisgala. Det har spekulerats hit och dit om vem ska kamma hem vilken Grammis och för min egen del visade det sig att jag faktiskt hade rätt på några av mina gissningar! Att Robyn skulle bli årets kvinnliga artist kändes rätt tippat, även om jag själv inte lyssnar särskilt mycket på henne.
Dock hade jag, som den stora musikfanatiker jag är, verkligen sett fram emot att kunna se galan på TV igår! Men fy vad besviken jag blev när jag insåg att den inte skulle sändas i någon kanal alls! Istället var det idrott för hela slanten på flera kanaler. På 4:an sände man handboll och på ettan idrottsgalan... Måttligt roande för mig som inte bara är totalt ointresserad utan även totalt intelligensbrefiad vad gäller idrott. Självlklart måste TV-kanalerna ha ett utbud som faller så många som möjligt i smaken, men jag undrar i mitt stilla sinne varför man valt bort Grammisgalan i år? För min egen del är den galan en större händelse än Melodifestivalen och det hade därför varit kul att kunna se den!
Men, men... Jag tänker inte snöa in mig på det. Världen rasar inte samman för att jag inte kunde se Grammisgalan, även om det hade varit kul att faktiskt få se den. :-)

Årets grammisvinnare:

Årets album: Robyn
Årets artist: Håkan Hellström
Årets låt: Robyn: "Dancing on my own"
Årets grupp: Johnossi
Årets kvinnliga artist: Robyn.
Årets manliga artist: Håkan Hellström.
Årets kompositör: Klas Åhlund och Robyn
Årets textförfattare: Håkan Hellström
Årets nykomling: Oskar Linnros
Årets producent: RedOne
Årets barnalbum: Orkester Pop
Årets dansband: Lasse Stefanz
Årets folkmusik/visa: Blandade artister - "Sonja Åkesson tolkad av"
Årets hårdrock: Watain
Årets jazz: Dan Berglunds Tonbruket
Årets klassiska: Zilliacusperssonraitinen
Årets specialutgåva: Peter LeMarc
Årets svenska internationella framgång: RedOne
Årets urban/dance: Familjen
Årets innovatör: Iamamiwhoami
Vinnare av årets hederspris: Dag "Dagge" Häggqvist
International artist breakthrough of the year: Donkeyboy

AB 1, 2 EX 1 GP 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4

Bilden lånad från Ifpi

Var det fler än jag som blev förvånad när resultatet av gårdagens semifinal i Eurovision Song Contest lästes upp?! Personligen trodde jag verkligen på Annas bidrag och trodde åtminstone att låten skulle räcka till en finalplats. Om den sen inte vunnit hela härligheten hade varit en helt annan sak, men en finalplats var den absolut värd.
Det är inget jag bara säger för att jag givetvis partiskt håller på Sverige i en sådan här tävling - det var faktiskt helt enkelt en fantastiskt bra låt!
Men även kommentatorerna under gårdagens sändning från Oslo tycktes uppriktigt förvånade och besvikna över resultatet. Det fanns flera av de låtar som gick vidare som i mina ögon inte alls var värda en finalplats - och det var inte bara det svenska bidraget som förtjänat en finalplats av dem som inte fick någon. Men, men.... Trots allt är det ju ett demokratiskt beslut som man får finna sig i helt enkelt. Så imorgon kommer något ovanligt ske i den lindqvistska studentlyan i Kalmar - jag kommer med största sannolikhet att skippa finalen av Eurovision Song Contest! Det är inte ofta det händer - om jag inte har något viktigare att göra - men imorgon kommer det förmodligen att ske.... :-)

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 DN 1, 2 EX 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4 VG 1, 2, 3

Bilden lånad från I vandrarens spår

Washington  DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.  En man med  violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000  personer.

Efter 3 min:
Uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned på tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och  fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar, en kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar men mamman drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar).

Efter 45  min:
Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick sammanlagt ihop 32 dollar!

Efter 1 timme:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst.  Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade  är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av  Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception,  smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: “Lägger vi  överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang  i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”

En slutsats kan vara:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa  musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste  instrument…

Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker

---