Insändare från Metro 19/2... :-)

 

Jag vet ibland inte om jag bara ska låta det hela passera eller om jag ska låta mig provoceras - eller i alla bli lite irriterad. Men i jämställdhetens namn verkar man ibland låta saker och ting gå lite för långt.

Misstolka mig rätt, jag är absolut för jämställdhet! Självklart ska man oavsett kön (och hudfärg, sexuell läggning, religion och så vidare) ha precis samma rättigheter och skyldigheter. Det är inga konstigheter i det. Men någonstans känns det som att vissa saker övergår till viss fanatism. Plötsligt ska alla tänkbara gränser mellan könen suddas ut; man ska inte säga han/hon, barn ska döpas till könsneutrala namn och de föräldrar som låter döttrar leka med dockor, klär sina söner i blå kläder eller döper sin avkomma till alltför könsstereotypa namn blir ganska snart fall för Socialtjänsten.

Väljer man som man "ett typiskt mansyrke", är man mot jämställdhet, arbetsgivare vågar nästan inte neka kvinnor arbete eftersom det kan tolkas som diskriminering och tjejer som klär sig i rosa får ett gäng arga feminister efter sig.

Äh, ni förstår säkert att jag är aningen sarkastisk. Jag kan bara tycka att man ibland går lite väl långt! Vill flickorna leka med dockor och killarna med bilar ska det förstås få göra - precis det omvända naturligtvis också ska få existera. Jag lekte själv med dockor när jag var liten (jodå, jag lekte med bilar också) - och det blev människa av mig trots detta trauma.

Självklart ska man kunna klä sig i vilka färger som helst, självklart ska barnen kunna leka med vilka leksaker de vill utan att det blir en massa rabalder. Oavsett om en kille klär sig blått eller rosa, oavsett om tjejerna leker med bilar eller dockor. Men vad är det för jämställdhet om småflickorna tvingas leka med bilar, trots att de hellre vill ha dockor (eller tvärtom)? Och självklart ska man gå på meriter och lämplighet när man anställer, inte vad personen ifråga har mellan benen eller behöver BH.

För mig är jämställdhet att alla ska samma chanser och skyldigheter oavsett kön och att det inte ska anses konstigt med pojkar som leker med dockor, tjejer som leker med bilar, män som jobbar med "typiska kvinnoyrken", män som klär sig i rosa eller kvinnor som är "för manliga". Det är däremot inte jämställdhet att sudda ut könsgränser, att tvinga någon att bryta mönster, att nödvändigtvis välja könsneutrala namn.

 

Ironiskt nog hittade jag en ganska rolig artikel om att det ju trots allt går att dra det hela ännu längre! Det råkar nämligen vara så att leksakskedjorna BR och Toys´r´us i år skickat ut leksakskataloger med lite mer könsneutrala bilder. På bilderna syns flickor som leker med vapen och pojkar som dammsuger och stryker kläder - något som fått många att formligen se rött. Medier i bland annat Kina, Ryssland, Storbritannien, Kanada och USA har uppmärksammat katalogerna - och i kommentarsfälten till artiklarna på nätet haglar kommentarerna tydligen in, den ena dummare än den andra.

Jag kan faktiskt inte låta bli att dela med mig av några av de allra mest korkade kommentarerna:

 

”Fler surrealistiska nyheter från det ockuperade Sverige. Den mest vansinnigt socialistiska, vaksamma, omhändertagande och helt enkelt paranoida samhälle i världen har nått sin bottenpunkt”, skriver John i Dublin på brittiska Daily Mails webbsajt.

”Det här är helt sjukt. En galenskap som lägger sig över väst som vi aldrig bad om” svarar Harry på samma sajt. Och Jb från Glasgow fortsätter: ”Att visa pojkar som leker med dockor och dockhus är helt oacceptabelt”.

 

”Jag tycker det är så extremt sjukt med pojkar som leker med dockor”, skriver en svensk pappa till två döttrar.

 

På den kanadensiska tidningen Toronto Sun, rasar läsarna och använder ord som Indoktrinering. En kommentator på lokaltv-stationen WDIV-TV i amerikanska Detroit menar att det är ”Så politiskt korrekt att jag mår illa”.

 

Ja, ni ser själva! Det tycks verkligen väcka ont blod - och här går man ju för långt åt andra hållet. Vari ligger felet i att pojkar leker med strykjärn eller flickor med "typiska pojkleksaker"? I mina lilla värld pratar man om att leksaker är till för barn inte för pojkar eller flickor. Eller är jag bara någon trångsynt stackare som inte förstått poängen med de traditionella könsrollerna?!

 

 

SvD 1

 

Bilderna lånade från Neiland Financial Services Ltd., Dan's data

 

Jämställdhet har sista åren nästan blivit någon form av "innegrej", något som är ett "mode" och som plötsligt genomsyrar det allra mesta i vårt samhälle. Genus och jämställdhet stöter vi på i de allra flesta sammanhang nuförtiden, vare sig vi vill det eller ej.

Som ett töcken, som en dimma ligger jämställdheten över det svenska samhället. Eller åtminstone strävan efter vad man anser vara ett jämställt samhälle.

Föräldrar döper sina barn till könsneutrala namn, plötsligt ska vi inte använda ord som han och hon utan hen. Förskolorna och skolorna ska arbeta efter olika genus- och jämställdhetsplaner, liksom att alla arbetsgivare ska ha jämställdhetsplaner att arbeta efter. Det diskuteras kvotering och att det ska vara en jämn könsfördelning på arbetsplatserna, liksom i bolagsstyrelser.

Barn ska plötsligt inte längre kläs i vilka färger som helst, utan könsneutralt - och uppmuntras att göra saker om inte nödvändigtvis faller in under de traditionella könsrollerna. En förälder som klär sin dotter i rosa och låter henne leka med dockor, betraktas plötsligt en freak och nästan en dålig förälder.

Samtidigt märker ändå av "det andra lägret", den sida av folks beteende som är kvar i det gamla, i de könsroller som i någon form och utsträckning existerat de senaste seklen. Nämligen att man som man förväntas vara intresserad av fotboll, motorer - men inte det minsta av hushållsarbete och att ta hand om barnen. Jag undrar hur många gånger jag i olika sammanhang fått kommentarer, frågor och gliringar om att jag "borde" kunna saker om motorer och sport, men också med förvåning när det visar att jag tycker om matlagning.

Det blir nästan reaktioner i stil med att jag "borde" vara homosexuell bara för att jag intresserar mig för matlagning och inredning, medan jag kan ytterst lite om sport och motorer. Så visst är det väldigt många som fortfarande håller sig kvar i gamla könsroller, i hur det faktiskt "borde" se ut.

 

Men hur skulle NI definiera jämställdhet? Är det att det är en jämn könsfördelning på arbetsplatserna, att småtjejer inte alltid klär sig i rosa och småkillar i blått? Att man kvoterar in den sökande till en tjänst som tillhör det underrepresenterade könet - oavsett personens kvalifikationer? Eller att någon befordras till en chefstjänst beroende på vad man har mellan benen?

Eller att man vill ha en jämn könsfördelning på en arbetsplats, även om det innebär att personer med "fel" eller undermåliga meriter får det jobb de sökt?

För min egen del är definitionen på jämställdhet väldigt enkel! Den är nämligen att alla ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, religion och så vidare. Skulle jag få veta att jag fått ett jobb enbart på grund av vad jag har mellan benen, skulle jag omgående frånsäga mig det jobbet. Man ska aldrig ha företräde till någonting överhuvudtaget, oavsett någonting alls. Självklart ska ingen diskrimineras, det tror jag de allra flesta är överens om. Men när jag hör att någon fått företräde till något för att man har en slida eller en snopp blir jag mest provocerad.

Jag har svårt att se varför man ska ha hälften kvinnor/hälften män på en arbetsplats eller i bolagsstyrelser. Varför inte anställa den som är bäst meriterad för en viss position? Vad gör man om hälften av en bolagsstyrelse måste bestå av ena könet, men man inte får tag i någon av "rätt" kön med rätt meriter? Ska man då anställa någon enbart på grund av personens genitalier?

Självklart, har man två personer med samma meriter men det ena könet är underrepresenterat ska man förstås anställa den som tillhör den underrepresenterade gruppen. Oavsett om man talar om kön, hudfärg, religion, sexuell läggning eller något annat.

Men jag skulle nog aldrig komma på tanken att benämna mina barm med "hen" istället för han/hon. Vill min dotter leka med dockor och min son med bilar, är det fritt fram. "Problemet" må möjligen bli om min son vill klä sig i rosa när han går till skolan. Inte saken i sig, att han vill klä sig i rosa - utan att han förmodligen kommer bli retad för att han har rosa kläder på sig,

Det vi måste jobba med i stort och smått, är istället grundproblemet. Nämligen att det finns förutfattade meningar om vad som är "manligt" och "kvinnligt". Självklart ska vi lära våra barn vad som är rätt och fel, men det gör vi inte genom att förneka könstillhörighet - utan genom att lära dem att lära dem vad som är okej eller ej. Genom att lära barnen att det är okej att klä sig i rosa och leka med dockor även om man är kille, eller klä sig i blått och leka med bilar även om man är tjej, då lär vi dem att vara sig själva.

 

 

Bilderna lånade från Göteborgs universitet, Labour list

 

Madonna är ute på världsturné och har redan fått utstå en hel del kritik kring sitt utseende och sin ålder. Många tycks inte anse att en medelålders kvinna ägnar sig åt musik, utan anser att hon (med flera, "förstås") ska lägga av med artisteriet när utseende inte längre är med henne. Alltmedan ingen ifrågasätter att gubbarna i till exempel Rolling Stones fortsätter att turnera och producera musik år efter år.

Inom musikbranschen - liksom i samhället i stort - är det ingen som reagerar på en man som börjar bli äldre och ser lite sliten ut. Det anses snarare som något attraktivt och positivt. Plura kan uppträda i slitna kläder där hälften av hans stor mage väller ut mellan byxlinning och tröja utan att någon reagerar. Skulle han istället varit kvinna hade det blivit ett ramaskri.

Madonna - som säkerligen många andra i samma bransch, oavsett kön - har garanterat levet ett hårt liv på ett eller annat sätt. Och oavsett hur man levt sitt liv, sätter förstås tiden sina spår i våra kroppar. Det spelar ingen roll hur många mirakelkrämer vi kletar in i kroppen, det kommer alltid synas att vi åldras.

Men det är bara för män det anses vara "okej" att åldras, en kvinna ske helst inte visa sig utomhus när rynkorna börjar synas. Visst, en väldigt grov generalisering, men ändå ganska nära sanningen. En man som ser lite sliten ut och är aningen överviktig kan rentav anses vara lite attraktiv, men det ´hör man sällan om en kvinna med liknande utseende.

 

Men precis som män ofta kan komma undan med sitt utseende, tycks artister - oavsett kön - kan komma undan med andra saker. Väldigt ofta hör man hur många artister mer eller mindre romantiserar droger - och dessutom är öppna med att de använder dem. Men hur ofta händer det att de får påföljder för att de använt droger, det vill säga att polisen kommer och ringer på? Just det, inte särskilt ofta...

 

 

DN 1, 2, 3 SvD 1

 

Bilden lånad från Kodaly and Orff Music Teacher's blog

 

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Det är ytterst få länder som kommit så långt som vi faktiskt gjort i jämställdhetesfrågor. Samtidigt som det förstås finns en del att jobba med fortfarande, även i Sverige. Lika löner för lika arbete och så vidare.
Dock tror jag inte jag är den enda som ibland blir lite less på allt snack om hur vi ska bli mer jämställda - och framförallt hur man definierar jämställdhet. Det har ingenting med att göra att jag skulle vara för ett omjämställt samhälle, utan helt enkelt hur man definierar vad som är just jämställdhet.
För många är jämställdhet en jämn könsfördelning på till exempel en arbetsplats eller i en företagsstyrelse. Man vill komma så nära en jämn fördelning som möjligt mellan könen. Inklusive mycket annat förstås, men det är just den jämna könsfördelningen som ofta kommer upp när man diskuterar jämställdhet.
Och för att uppnå denna jämna fördelning diskuterar man kors och tvärs olika åtgärder för att nå dit. Lagstiftning och kvotering till exempel. Personligen är jag mot kvotering i vissa avseenden. Det ska självklart vara en persons kvalifikationer som gör att vederbörande får ett jobb och ingenting annat. Om man inför krav på jämn könsfördelning i till exempel en företagsstyrelse, vad gör man då om inte tillräckligt många kvalificerade personer av "rätt" kön söker poster inom styrelsen? Ska man då anställa personer just på grund av deras kön och inte deras meriter?
Det märkliga är ju att ingen vågar ens andas att man skulle anställa en man för att denne är man, för då har man taskig kvinnosyn. Men det går utomordentligt att säga att man vill kvotera in kvinnor, även om de kvinnor som söker en tjänst inte har rätt meriter.

För mig har jämställdhet ingenting med jämn könsfördelning att göra, utan snarare att alla ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett kön. Självklart kan jag tycka det blir trevligare på en arbetsplats om båda könen är representerade, men det har fortfarande ingenting med jämställdhet att göra.
Har man någon gång frågat sig varför det är så få kvinnor inom vissa yrkeskårer eller företagsstyrelser - förutom att Sverige tidigare varit oerhört ojämställt?? Kan det vara så enkelt att det finns för få kvinnor med de rätta meriterna? Om man nu vill ha en jämnare könsfördelning i toppskikten, kanske man istället ska börja i andra ändan och arbeta för att fler kvinnor söker sig till de utbildningar som krävs?!
Tittar man 25 år tillbaka i tiden, är ju skillnaden enorm mot hur det är idag. På 80-talet fanns ytterst få kvinnliga ministrar, VD:ar och andra toppchefer. Idag är de ändå ganska många - och tittar man 25 år framåt i tiden kommer vi säkert att ha kommit ännu längre.
Fortfarande kan det vara svårt att rekrytera kvinnor till vissa utbildningar, fortfarande finns det en del gamla "stofiler" som hellre anställer en man på en topposition än en kvinna. Något som säkerligen kommer fortsätta förändras med tiden.
Och varför debatteras det aldrig hur ojämställt det är inom till exempel vård och omsorg? Är det för att det är så kvinnodominerat där och män inte ska behöva "förnedras" att kvoteras in på kvinnodominerade arbetsplatser, utan bara tvärtom? Är det viktigare att toppskikten i samhället är jämställt än till exempel vården?

---

---

Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett reportage om vilka råd familjerådgivarna vid de svenska moskéerna ger de kvinnor som söker stöd där. Med dold kamera kommer kvinnor till moskéerna och säger sig blivit bedragna och misshandlade och ber som stöd.
Vad sedan vissa av familjerådgivarna säger känns som hämtat från medeltiden. Ingen försvarar visserligen kvinnomisshandel, men en stor del avråder till och med kvinnorna att ens kontakta polisen. Någon rådgivare anser till och med att kvinnan ska be mannen om ursäkt.
Företrädare från moskéerna har inför dold kamera inte bara avrått kvinnorna från att polisanmäla, utan även talat om att det män "har rätt" till fyra fruar oavsett vad fruarna själva tycker. Man har till och med pratat om att visst mått av våld mot frun/fruarna är helt i sin ordning. Liksom att kvinnan inte har rätt att neka mannen sex så länge hon är frisk och inte har mens. Med andra ord: våldtäkt är okej.
Nu har jag av förklarliga skäl inte sett reportaget än, eftersom det ännu inte har sänts, utan bara kunnat se de snuttar som funnits ute på nätet. Men det går självklart ändå inte att komma ifrån att detta låter som föråldrade inställningar från stenåldern.
Detta är garanterat ett reportage som kommer få SD och andra människor med mer eller mindre förvirrade åsikter om muslimer och/eller invandrare att börja hävda "vad var det vi sa?" och "klart alla muslimer/invandrare missköter sig".
Men istället måste man inse att rötägg finns inom alla grupper av människor, oavsett vilken grupp man väljer att titta på. Man har nu hittat en grupp rötägg inom den muslimska kyrkan, något som inte betyder att alla muslimer är likadana.
Sen är det självklart helt i sin ordning att man gör sådana här granskningar. Jag kan tänka mig det finns vissa som tycker det är ett känsligt område, vissa som till och med skulle kunna dra paralleller med rasism för att man granska den muslimska kyrkan. Men själklart har det heller inget med rasism att göra. Ingen hade knappast ens tänkt tanken på rasism om man granskat Livets Ord, Pingströrelsen eller Jehovas Vittnen. Möjligen kan SD och andra långt ut på högerkanten "dra nytta av" en sådan här granskning, men rasism är det inte.
Sen hoppas jag - och tror faktiskt - att de flesta har vett nog att förstå att de personer som syns i reportaget inte representerar alla muslimer. Åsikterna är självklart totalt förkastliga och ingenting som överhuvudtaget går att försvara och det är totalt oacceptabelt att någon överhuvudtaget kommer med sådana sådana här "råd". Hur många som står för den här typen av åsikter - oavsett bakgrund och religion - har jag ingen som helst aning om, men det är knappast något som den stora majoriteten står för.
Och trots allt är det inte islam som religion reportaget granskar - det är enskilda individer. Klumpar man ihop en hel grupp människor för att det finns några rötägg är man ute på hal is. Det gäller oavsett om man grupperar människor efter hudfärg, religion, sexuell läggning, kön, yrke, bostadsort eller någon som helst annan grupptilhörighet. Självklart ska alla organisationer och enskilda personer inom organisationerna kunna utsättas för granskning utan att det ska börja ropas om rasism, hat eller något annat.

AB 1, 2, 3, 4, 5 DN 1, 2, 3 SR 1 SvD 1, 2 SVT 1, 2

Bilden lånad från Leifs lilla rosa

På 90-talet besökte jag Novgorod och Sankt Petersburg i Ryssland i samband med en skolresa. Vi anlände dit den sjunde mars, vilket gjorde att första hela dagen i Ryssland var just internationella kvinnodagen.
Det visade sig att i Ryssland var kvinnodagen röd dag. Det mesta var stängt, men överallt kunde man istället hitta blomsterstånd där man kunde köpa röda rosor för till de kvinnor man känner. Och folk gjorde verkligen det i stort utsträckning. Överallt såg man nämligen folk med rosor i händerna - kvinnor som fått en ros och män med rosor på väg till någon de kvinna de anser förtjänar en.
Själv tycker jag detta var en väldigt härlig tanke, att Internationella kvinnodagen är en röd dag och att det uppmuntras till att uppmärksamma denna dag lite extra. Sen är det kanske extra viktigt i ett land som Ryssland, där till exempel kvinnomisshandel än idag anses vara "okej" och något man löser inom familjen. Kvinnor får ytterst sällan hjälp om de misshandlas.
I grunden ska ju den här typen av dagar - som just Internationella Kvinnodagen - inte behöva finnas. Att det ska råda jämställdhet borde ju vara lika självklart som förbudet mot barnaga eller att vi inte ska acceptera rasism. Men det är tydligen inte självklart att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön.
Man har nu räknat ut löneskillnaden mellan män och kvinnor är inte mindre än 14,3 % - en skillnad som gör att kvinnor arbetar "gratis" efter 15.51 om man jobbar kontorstider. Alltmedan männen har betalt fram till 17.00.
Tänk er vad som skull hända om en arbetsgivare gav en invandrare lägre lön än de svenska kollegerna med motiveringen att den anställde är just invandrare! Arbetsgivaren skulle förmodligen - och förstås med all rätt -  åka dit för diskriminering. Men att kvinnor har sämre lön tycks vara helt i sin ordning.

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SR 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Lund 8 mars

Hur skulle du definiera ordet "jämställdhet"? För mig definitionen rätt enkel, men det verkar inte alltid som att alla håller med mig om min definition.
Ser man till samhälle i stort, är jämställdhet att alla ska samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Ett jämställt förhållande bygger på att båda två har lika mycket art säga till om och att ingen känner sig tvingad in i en viss roll. Vill kvinnan vara den som sköter hushållet och barnen och mannen vill vara den som meckar med bilen och klipper gräsmattan är ju allt i sin ordning - så länge det är så båda vill ha det. Men den dag någon av en eller annan anledning känner sig tvingad in i en viss roll - kanske just på grund av sitt kön - blir det ojämställt istället.
De flesta av oss är garanterat för ett jämställt samhälle, jag vill inte tro någonting annat. De flesta vill uppfostra sin barn att bli jämställda individer - och så långt är ju allt som det ska.
Men i sin iver att forma sina barn till sunt jämställda personer, är det många föräldrar som tar till metoder som kan kännas ganska tvivelaktiga. Många tycks sträva efter att helt och hållet sudda ut könsroller och skillnader mellan könen, till och med genom att aldrig benämna sina barn med han, hon, pojke eller flicka. Barn kan döpas till namn tillhörande det motsatta könet och vissa föräldrar tycks vara otroligt kreativa när det gäller mer eller mindre tokiga idéer för att barnen ska bli så jämställda som möjligt.

Jämställdhet i all ära - och självklart ska barn uppfostras till att bli jämställda. Men vad händer om du döper dottern till Peter eller låter sonen gå till skolan i rosa klänning? Barnet kommer med största sannolikhet utsättas för mobbing - för att sedan sky allt vad jämställdhet vill heta.
Det man gör som förälder är att straffa barnen för att man vill ha ett jämställt samhälle. Självklart ska barnen lära sig om jämställdhet, det håller jag med om. Och i grunden skulle jag inte ha något emot att min son klädde sig i rosa klänning när han går till skolan - om han så önskade. Men han skulle ändå inte få det, just för att han med största sannolikhet skulle bli retad för det.
Jag undrar hur ett barn förhåller sig till att vuxenvärlden låter bli att benämna barnet som pojke/flicka eller han/hon...? Blir det inte bara förvirrande i slutändan? Hur som helst känns det inte riktigt som att det har med jämställdhet att göra. För mig är inte jämställdhet att nonchalera att det finns två kön - utan att båda könen ska ha samma rättigheter, förutsättningar och skyldigheter...

DN 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4

Bilden lånad från MD News

På lördag är det exakt tio år sedan Fadime Sahindal mördades. Hon mördades för att hon hade en svensk pojkvän - av sin pappa, som ville försvara sin och familjens "heder".
Fadime hade sedan länge levt helt utan sin familj, som totalt tagit avstånd ifrån henne. Hennes far var sedan tidigare dömd för olaga hot mot henne och hennes bror för misshandel och övergrepp i rättssak. I princip hela släkten hade ändå tagit pappans och broderns parti och fryst ut Fadime.
Fadime är knappast den sista kvinnan vare sig i Sverige eller någon annanstans i världen som mördas för att familjen vill försvara sin heder. Detta är saker som händer ofta. Just hedersmord är kanske inte så vanligt i Sverige, men många andra länder, där det anses som förmildrande omständigheter om en kvinna mördas för att hedern ska försvaras.
Är det någon som kan förklara detta för mig? Vad kan göra att man tycker det är värt att mörda sitt eget barn - bara för hon är kär? Vad i till exempel Koranen stöder en sådan gärning? Finns det ens grund i islam för hedersmord och hedersvåld?
Det märkliga är att i dessa kulturer, är det kvinnans känsloliv och sexualitet som är "fel" och "smutsig" - medan männen tycks få bete sig lite hur de vill. Det är kvinnan som straffas, medan männen inte alltid gör det.
Enligt vad jag själv hört, är argumentet för att kvinnor ska bära slöja att hon inte ska attrahera andra män, som då kan begå dumheter emot henne. Säger inte det mer om männen än kvinnorna? Det är väl knappast kvinnans fel att någon attraheras av henne? Och anser man att det är okej att en man våldtar henne bara för att han tycker hon ser bra ut? Men istället anser man att det förstör familjens heder om hon "visar upp sig" och därmed lockar män till att göra något dumt.

Det har visat sig svårt att motarbeta hedersvåld i Sverige, men verkar även finnas brister i det stöd som utsatta personer ska erbjudas. Hedersrelaterat förtryck och våld, är brott som sanktioneras från en hel grupp. Man pratar ofta, stöttar det här brottet och tycker att det var en nödvändighet för att upprätta familjens heder. Ibland har man till och med förberett ett alibi.
Arbete pågår säger man. Man ska tillsätta utredningar. Samtidigt som många far illa. Det är svårt att påverka vad som händer i andra länder, men åtminstone inom våra egna landsgränser borde vi göra vad vi kan för att stävja detta problem...

DAGEN 1 DN 1, 2, 3 SvD 1 SVT 1, 2

Bilden lånad från Modestil.se

Medellivslängd för afghansk kvinna är 44 år. 10% av dem kan inte läsa och skriva. De säljs för kor, pengar eller opium. 90% av kvinnorna utsätts för våld i hemmet och Afghanistan anses vara världens farligaste land att leva i för en kvinna.
Ja, precis... Jag hamnade framför "Korrespondenterna" på TV igår, som just handlade om situationen för Afghanistans kvinnor. Och det kändes verkligen så fjärran från vår tillvaro som man bara kan komma. Kvinnor som förskjutits från sina familjer för att de ville utbilda sig och arbeta, andra som straffades hårt för att de ville leva sina liv på ett fritt sätt.
I Afghanistans parlament finns det faktiskt 67 kvinnliga ledamöter, men av många beskrivs det mest som något som är i högsta grad symboliskt. De kvinnliga parlamentarikerna har inte alls samma makt som de manliga.
För andra kvinnor var livet ett helt annat. De får inte lämna hemmet utan burka och i en mans sällskap. De flesta är bortgifta innan de nått 16 års ålder, många gånger med män som kan vara 50-60 år äldre. De är mer eller mindre en handelsvara, en möbel eller hembiträde som gör att mannen får ett "bekvämare" liv.
Jag kan inte låta bli att fråga mig hur männen kan leva med sig själva i ett sådant samhälle? Hur kan man ha samvete att bete sig på detta sätt emot sina medmänniskor? Hur kan man beröva andra människor sin frihet på detta sätt?
För dlera kvinnliga parlamentariker innebar tillvaron stora risker. De fick leva med beväpnade livvakter - och trots avsaknaden av en kontrollerande make, kunde de ändå inte gå ut ensamma. Med skillnaden att sällskapet istället bestod av beväpnade livvakter. En kvinna beskrev sin tillvaro som att hon aldrig visste om hon skulle överleva morgondagen. Hon var konstant utsatt för så allvarliga hot, att hon inte visste hur länge till hon skulle leva. Samma kvinna hade tre barn, som av säkerhetsskäl inte kunde bo kvar i Afghanistan eftersom de då riskerade att attackeras.
Det märkliga är att det finns afghanska män (och även i andra länder med liknande hederskultur), som på fullasta allvar anser att kvinnan är en lägre stående varelse. Enligt dem klarar inte kvinnan av något annat än hushållsarbete...

Det må ju vara så att USA nu avsatt talibanregimen, men hur mycket bättre har det blivit sedan dess? Tyvärr tycks det inte blivit så hemskt mycket bättre verkar det ju som!
Det värsta är att man ska komma ihåg att vi i väst inte var så hemskt mycket bättre om man bara går tillbaka 100-150 år. Då ansåg man att kvinnor inte klarade av att utbilda sig, eftersom det skulle sätta hela deras kropp ur spel. En utbildad kvinna skulle till exempel inte längre kunna klara av att föda barn.
Man kan ju alltid hoppas att det inte tar ett helt sekel för andra länder att komma dit vi är idag på den punkten.

Länkar i inläggat: SR 1 SVT 1

Färgbilden lånad från Ruthfully yours

Inför döden trodde jag faktiskt vi alla var lika. Det gjorde jag faktiskt. Men vid närmare eftertanke, inser jag att så inte alltid är fallet. Hur många gånger har man hört uttrycket "kvinnor och barn först" i olika sammanhang när en katastrof inträffar? Hur många gånger rapporterar reportrar från olika katastrofer att "XX antal personer har dödats, varav en stor del kvinnor och barn".
Och ungefär lika många gånger hajar jag liksom till! Barn först när man behöver evakuera, det håller jag med om. Och att barn dödas är fruktansvärt, det håller jag också med om. Men är det verkligen värre att en vuxen kvinna dör än att en vuxen man dör? Är det viktigare att "de försvarslösa kvinnorna" evakueras eftersom de tillhör "det svagare könet"?
Via Pär Ströms blogg hamnar jag på en av CNN's artiklar, där man berättar om fartygsolyckan utanför Italien. Där berättar en av passagerarna så här: "För mig, den värsta när en av besättningsmedlemarna på livbåten berättade för de ombord att det var "kvinnor och barn först" Alla dessa familjer som klamrar sig fast vid varandra skulle plötsligt skiljas åt."
Ungefär som när Titanic skönt 1912 - och inställningen är densamma 100 år senare. Absolut ska barnen prioriteras, det håller jag med om! Men hur gör de med barnen som kanske inte har sin mamma med sig ombord ens en gång? Separeras de då från pappan i alla fall? Är mannens liv mindre värt, eller ser man det på det sättet att kvinnan är svagare och har sämre odds att överleva om hon inte får plats i en livbåt?
Jag kanske är naiv, men i min värld skiljer man möjligen på barn och vuxna i en nödsituation. Det känns otroligt ålderdomligt att skilja på män på och kvinnor, ett synsätt som möjligen hörde hemma i en tid då kvinnan faktiskt ansågs vara det svagare könet. Idag borde vi veta bättre.
För mig är ingens liv mer värt på grund av könstillhörighet, alla människoliv är lika värda. Det är självklart hemskt när kvinna dör, men vad gör hennes död mer hemsk än en mans? Men inför döden är vi uppenbarligen inte alltid lika...

CNN 1 DN 1, 2, 3, 4 EX 1, 2 Pär Ström 1 SR 1, 2, 3 SvD 1

Bilden lånad från Life as human

DN 1

Bilden lånad från VK-bloggen

Bilden lånad från Solveig

Så är det internationella kvinnodagen idag. Att vi inte kommit längre i utvecklingen än att vi nått jämställdhet mellan könen är sig rejält tragiskt. Förmodligen håller de allra flesta med om detta, eller hur?
Att vi överhuvudtaget ska behöva en speciell dag inskriven i almanackan för att uppmärksamma de orättvisor som finns känns på något sätt ganska makabert. För mig är det den självklaraste saken i världen att vi alla är lika värda, oavsett kön, hudfärg och så vidare. Samma lön för samma jobb, samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter utan att göra skillnad på kön eller något annat.
Men så ser tyvärr inte världen ut. Inte ens i Sverige trots att vi ändå kommit ganska långt i jämförelse med de flesta andra länder.

Samtidigt kan jag ibland känna att kampen för jämställdhet ibland gått en aning för långt. Hos vissa feminister tycks det anses totalförbjudet för kvinnor överlag att vara den som sköter hemmet eller är "hemmafru", även om det är självvalt.
Jag och min förra sambo hade till exempel överenskommelsen att hon skötte det mesta av hushållssysslorna - som matlagning, disk, tvätt och städning - medan jag skötte mycket annat. Dels tyckte hon om att pyssla med sådant, dels var hon avsevärt duktigare på till exempel matlagning än vad jag var då. Sedan jobbade hon deltid (inte frivilligt, utan för att hon helt enkelt inte lyckades få heltidsjobb) och hade dessutom mer tid än jag hade för att fixa hemma. Och sedan hjälpte jag istället till om det någon gång var mycket att göra.
Ojämställt blir ett förhållande först när kvinnan inte har en valmöjlighet, när hon tvingas att vara hemma, tvingas vara den som sköter markservicen i hemmet. Väljer man det själv, ser jag inget problem i det.
Och det är väl där skon klämmer i många sammanhang. I Sverige - och de flesta länder i väst, åtminstone - har kvinnan visserligen möjligheten att välja att utbilda sig och att jobba. Men det förekommer ofta ojämställdhet på andra fronter. I frågan om samma llön för samma arbete, i frågan om att möjligheter till att få högre positioner inom företag eller politik.

Det debatteras ju flitigt hur det kommer sig att det är så få kvinnor på olika typer av toppositioner. Och absolut anser jag att det inte har med vad som sitter mellan benen om man sköter ett jobb bättre eller sämre än någon annan. Självklart kan en kvinna vara minst lika kompetent som en man att sköta ett chefsjobb eller en ministerpost.
Det ständigt återkommande brukar ju vara kvoteringar hit och dit för att arbetsplatser med mer ska bli mer jämställda. Själv är jag aningen skeptisk till ett sådant system. Jag skulle aldrig vilja få ett jobb på grund av mitt kön, utan för att jag utifrån min bakgrund och mina kunskaper är bäst lämpad för det jobb jag sökt. Och frågan är om det enbart är frågan om att många "hellre" anställer män på till exempel höga positioner som gör att det oftare är män som får dessa? Det jag själv ofta funderar över är om man inte börjar i fel ända? Finns det tillräckligt med kvinnor med den rätt bakgrunden och den rätta utbildningen? Borde man inte istället börja med att jobba för att fler kvinnor söker sig till de utbildningar som många gånger krävs för de högre positionerna?
Självklart kan det finnas många anledningar till att det ser ut som det gör, men man måste nog jobba på ganska bred front för att komma till rätta med det hela. :-)
Och tittar man bara på hur det såg ut för till exempel 30 år sedan, då fanns det knappt några kvinnliga ministrar eller chefer alls. I jämförelse med 80-talet är det ju faktiskt en enorm skillnad. Och tittar man ytterligare 20-30 år framåt, kommer vi säkerligen ha kommit ännu längre.

DN 1, 2, 3 SVT 1, 2

Bilderna lånade från Vänsterpartiet, As I think

I februari förra året sökte en kvinnlig kock jobb som styckmästarlärling hos Söders Kött och Fläsk i Johanneshov. När hon ringde upp företagets ägare fick hon till svar att "jobbet är inget för tjejer" samt att företaget inte hade något omklädningsrum för kvinnor. Vidare ska ägaren också förklarat att det handlade om tidiga morgnar och att jobbet var tungt liksom miljön kylig.
Hotell- och restauranganställdas fackförbund tog fallet till Diskrimineringsombudsmannen och efter en förlikning tilldöms nu kvinnan 70.000 kronor i skadestånd. Företaget har beklagat det inträffade och erkänt att uttalande inte var så lyckligt.

Nej, lyckligt är väl det sista man kan kalla uttalandet för - men det är väl också lätt att säga i efterhand när historien kommer i dagsljuset. Istället är det skrämmande vilka gamla reliker det tycks finnas på vissa håll. Jag kan tänka mig att detta är den attityd som ändå finns på detta företag - liksom alltför många andra - men är något man inte vill "skylta med" utåt. Istället hoppades man säkerligen på att denna kvinna inte skulle ha tillräckligt med skinn på näsan för att gå vidare med uttalandet utan låta det hela stanna därhän.
Men tji fick man - och tur är väl det. Jobb ska man få utifrån sina meriter och inte kön (eller hudfärg, sexualitet eller liknande heller för den delen). Det finns garanterat många kvinnor som är lämpade som slaktare, precis som det finns många män som inte är det. Så är det för alla yrken.

Källa: DN

Bilden lånad från Workbuster