Jag har under flera år i perioder varit med på olika datingsiter. Ibland har det gått bra och jag har träffat någon, andra gånger har det gått mindre bra. Vissa har blivit goda vänner, andra har jag blivit ovän med och ytterligare andra har jag ingen kontakt med av andra anledningar, men vi har skilts som vänner.

Och jo, sen en tid tillbaka är jag med på en datingsite igen. Jag är inte överdrivet aktiv, men har ändå börjat ana vissa tendenser hos många som är med där. Tendenser som jag inte vet om jag ska klassificera som skrattretande, naiva, desperata eller bara frustrerande.

Att dejta på internet har absolut stora fördelar, framförallt för man kommer i kontakt med folk man förmodligen inte skulle komma i kontakt med annars. Men också för att det är lättare att träffa "den rätte" än till exempel på krogen. Man kan ganska snabbt gallra bort folk som man direkt ser att man inte skulle passa ihop med av en eller annan anledning och till viss del lära känna personen en smula innan man ses första gången. Sen lär man givetvis inte känna varann helt innan man setts ett tag... Och även om det känns bra medan man mejlar, messar och pratar i telefon kan det kännas helt fel när man slutligen ses. Och säkerligen är det många man ratat redan när man läst presentationen, men som garanterat är jättehärliga personer.

Visst har jag varit på dater, där jag direkt känt att det känns väldigt, väldigt fel och det sedan inte blivit mer än en date. Andra gånger har det känts väldigt rätt från första början och ett par av gångerna har det sedan hållt i sig, andra gånger har man ändrat sig efter ett antal träffar.

Sen finns förstås den här "gråzonen" där man kan känna ett visst intresse, att det kanske finns något att bygga på, men man är inte riktigt säker. Dessa gånger är mitt eget resonemang att man bör ses lite till innan man faktiskt tar ett beslut om hur man ska ställa sig till det hela.

 

För att komma tillbaka till de tendenser jag kan finna såväl skrattretande, naiva, desperata och frustrerande. Hur många gånger jag hört hur trevlig, härlig jag är och hur tjejen nästan tycks vara förälskad innan man ses - för att hon sedan gör en total kovändning efter första träffen.

Eller man efter första träffen får höra höra "njaaaa, vet inte vad jag tycker, jag ÄR intresserad men vet inte om vi borde fortsätta ses". Och så vidare - utan att ens egentligen ha en bra motivering.

Väldigt många gånger kommer det ursäkter som man kan tycka att hon borde tänkt på redan när hon gått med på en datingsite. Saker som att det är mycket på jobbet i perioder, att hon har barnen varannan vecka och så vidare. Och är man nu verkligen intresserad, finns det alltid luckor då man kan ses. Alla ska vi till exempel äta lunch och middag, det kan räcka att ses någon timme och ta en lunch ihop till exempel.

Nej, i grunden tror jag inte det är mig det är fel på, att jag ständigt gör tabbar när jag går på date. Däremot får jag en känsla av att många medlemmar på olika datingsiter bygger upp förväntningar och drömscenarier som i slutänden inte uppfylls. Känns allt bra via e-mail och sms, tycks många förutsätta att det känns minst lika bra när man ses. Något som givetvis inte alls behöver vara sant. Säkerligen bygger många upp en fantasibild av den de har kontakt med via internet och telefon - för att sedan bli väldigt besvikna när de träffar vederbörande, eftersom han/hon inte lever upp till förväntningarna. Och då spelar det ingen roll om personen är väldigt härlig på något annat sätt istället.

Andra förväntar sig nog att det ska kännas bra till 500 % direkt vid första träffen och tänker kanske inte alltid på att de kan behövas att man träffas några gånger innan man faktiskt lärt känna varandra tillräckligt mycket för att faktiskt bli riktigt kära.

Men istället drar man sig undan om allt inte känns helt perfekt direkt. Och gör kanske den andra personen besviken och går kanske själv miste om något, bara för att man byggt upp förväntningar som inte slår in av någon anledning.

Sen har man förstås den raka motsatsen - där man verkligen kan prata om desperation vissa gånger. Personer som redan efter några mejl vill att man lägger till varandra på Facebook. Eller - nästan ännu värre - börjar titulera mig som pojkvän efter 2-3 träffar. Och går man så fort fram, vågar jag nästan lova att många blir väldigt skrämda...

 

Jag tror definitivt inte att jag själv är Guds gåva till kvinnan. Och ni skulle bara veta hur många tjejer jag "nobbat" när jag insett att vi av en eller annan anledning inte passat ihop.

Men det känns som väldigt många kastar sig ut i nätdejtandet utan egentligen tänkt över om de faktiskt är redo att träffa någon. Ytterligare andra bygger upp alldeles för stora drömmar och fantasier kring hur första träffarna ska vara.

Min egen inställning när jag går på en date - oavsett hur jag fått kontakt med tjejen ifråga - brukar vara att jag i första hand får en trevlig träff med någon som det kanske kan bli någon form av relation med. Antingen blir vi ett par, annars kanske blir vi goda vänner - och om inte annat får en eller några trevliga träffar som gör oss båda en erfarenhet rikare. Det är inte en fråga om att jag "inte tycker det spelar någon roll" hur det blir, utan helt enkelt att jag lärt mig att inte bygga upp alldeles för höga förväntningar. Det gäller alla sammanhang, för man riskerar bara bli mer besviken och sårad än vad som är nödvändigt.

Men det är inte alla som har min inställning på dessa sidor. Många tycks bygga upp väldigt förväntningar, väldiga drömscenarier, där man ska bli kär vid första ögonkastet. Något som ger ett skimmer av desperation...

 

 

Bilden lånad från Ruth Rutherford, Maxidus, New Mexico

 

 

 

Man brukar ofta prata om att kvinnor som blir slagna ofta "dras till" män som ofta slår. Många av dessa kvinnor har inte haft ett, utan flera förhållanden där våld har förekommit på ett eller annat sätt.

Hur väl den statistiken stämmer vet jag inte, men jag brukar ofta slås av just den tanken när jag tänker tillbaka på de förhållanden och relationer jag själv haft genom åren. Mitt första samboförhållande är förstås praktexemplet, men även flera andra relationer har kantats av mer eller mindre osund svartsjuka.

Jag brukar tänka att det finns såväl sund som osund svartsjuka. Den sunda är den som kan förekomma i alla typer av förhållanden. Det är den som kan dyka upp vid en mer konkret situation, ett uttalande eller liknande. Helt enkelt den svartsjuka som kan drabba oss alla ibland, inklusive mig själv.

Men den osunda svartsjukan är just osund och här inkluderas allt annat, när den svartsjuke inte låter sin partner träffa vänner, gå på fester eller jobba över. Bara för att ta några exempel.

Nu är det förstås inte alla mina relationer som kantats av osund svartsjuka, men tillräckligt många för att jag ibland funderar över om det är så att jag faktiskt dras till svartsjuka tjejer, precis som vissa kvinnor dras till misshandlande män?

Själv har jag inte hittat någon annan gemensam nämnare hos dessa tjejer, utöver att de är just svartsjuka i någon utsträckning. Däremot har jag kommit fram till en annan tabbe jag ofta gör... För självklart protesterar jag, självklart säger jag ifrån när svartsjukan kommer. Någonstans vill jag sedan leva med förhoppningen att de flesta kan ändra sig, att de flesta kan ta åt sig om någon säger ifrån.

Vissa av dessa tjejer har faktiskt låtit som de tagit åt sig när jag sagt ifrån. Det har låtit som att de insett att jag inte accepterat deras påhopp. Och jag har hållit mig kvar, för att jag hoppats att de verkligen tänkt ändra sig. Men det har inte skett. Istället har svartsjukan vissa gånger eskalerat, andra gånger funnit kvar med oförändrad styrka. Och istället för att - som jag ju borde redan vid första varningssignalen - göra slut, stannar jag kvar och hoppas att hon ändrar sig. Precis som många misshandlade kvinnor stannar kvar, trots att de borde göra slut vid första slaget.

Vissa människor kan helt enkelt inte bättra sig, de är på ett visst sätt och kan eller vill inte göra något åt det. I en svartsjuk persons värld, är det sanningen att partnern är otrogen och bedragare. Oavsett om verkligheten säger något helt annat.

Men jag erkänner, jag har lärt mig av mina misstag och är nog väsentligt mycket snabbare nu än tidigare med att förstå varningssignaler och att avsluta destruktiva relationer. Men fortfarande har jag nog en del att lära...

 

 

Bilden lånad från Bill Mullins' Webblog

 

Av anknytningsinvandringen till Sverige, består idag den så kallade "fruimporten" för cirka 90 %. Ett fenomen som tydligen ökat lavinartat, då fruimporten på 90-talet stod för cirka 30 % av anknytningsinvandringen. 

Det har med andra ord ett vanligt fenomen att män åker iväg till till exempel Thailand eller olika öststater för att hämta hem en fru. Och så långt borde väl allt vara frid och fröjd. Jag har personligen visserligen lite svårt att förstå grejen med att åka iväg till ett annat land för att träffa en kvinna. Att man bor utomlands eller är på semester och av en slump träffar någon är väl en sak, men just att åka iväg i syftet av att träffa någon...?! Min egna erfarenhet är att det många gånger handlar om män som har svårt att träffa någon här hemma i Sverige av olika anledningar. Då passar det "bättre" att träffa någon från ett land, där synen på äktenskap och kvinnans roll i familjen är någon helt annan.

Absolut, det är en extrem generalisering! Självklart fanns det lika många orsaker till att någon "hämtar hem" en fru som det finns män som just gör det. Det är naturligtvis inte bara "desperata, medelålders män från landsbygden" som åker till Thailand för att skaffa sig en fru.

Problemet är dock att finns ett stort antal män som utnyttjar systemet kring anknytningsinvandringen. Många åker iväg, hämtar hem en fru som han misshandlar, våldtar eller på annat sätt utnyttjar, för att sedan kasta ut henne inom två år. För har relationen tagit slut inom två år, får kvinnan normalt inte förlängt uppehållstillstånd utan tvingas resa tillbaka till sitt hemland.

Även om man mannen tidigare dömts för till exempel kvinnomisshandel, pedofili eller sexualbrott kan han fortsätta hämta hem nya kvinnor. Det finns exempel på män som tagit hit flertalet kvinnor från olika länder genom åren.

Nu har man äntligen kommit på att se över reglerna, att se över tvåårsregeln och att man eventuellt kan komma att ställa högre kräv på de män som vill ta hit en kvinna. Känns som ett beslut man borde tagit för länge sen!

Problemet är ju inte de par, där kvinnan flyttar hit på grund av en ömsesidig kärlek till mannen, problemet är ju de män som missbrukar systemet. På något sätt gör ju reglerna den så kallade fruimporten till en form av legaliserad prostitution. Mannen får sex under en tid, kvinnan får det (förhoppningsvis) ekonomiskt och materiellt bättre.

Jag är inte emot att andra människor, oavsett kön, ska kunna flytta till Sverige på grund av kärleken till en annan person. Men jag är emot att systemet faktiskt tillåter att människor far illa och hamnar i en situation, där han/hon kanske tvingas leva i en våldsam relation för att det inte finns något annat alternativ. Eller att män gång efter annan hämtar hem kvinnor som de misshandlar och/eller utnyttjar för att sedan skicka tillbaka dem till hemlandet igen...

 

 

DN 1 SR 1, 2 SvD 1, 2, 3 SVT 1

 

Bilden lånad från How to save my marriage

 

Hur brukar DU prioritera om ditt umgänge med andra människor när du inleder ett nytt förhållande? Brukar du försöka träffa dina vänner och din familj lika frekvent som du gjorde som singel, eller blir det lite mindre? Eller slutar du rentav höra av dig till vissa vänner helt och hållet?
Själv brukar jag försöka ha som målsättning att ligga någonstans mittemellan grupp ett och grupp två, alltså att umgänget med vänner och familj inte ska påverkas alltför mycket av att jag inlett ett förhållande. Oftast är det orimligt att tro att man hinner med sina vänner exakt lika mycket som när man var singel, men jag skulle aldrig sluta höra av mig helt.
Jag har med åren insett att det är när ens vänner börjar "kila stadigt" som de faktiskt visar vad de går för. Fortsätter de att höra av sig och fortsätter de att vilja ses, visar det att de vill behålla mig som sin vän. Jag begär inte att man ska hinna ses lika ofta, men tar faktiskt illa upp om man helt slutar höra av sig. Då kan jag inte betyda särskilt mycket för den personen.
Och faktiskt - det har hänt! Jag har faktiskt varit med om att så kallade kompisar helt slutat höra av sig när de träffat en tjej/kille. För att sedan plötsligt börja höra av sig igen när förhållandet spruckit. Eller mer eller mindre underförstått sagt att man ville vänta med att ses tills även jag träffat en tjej - så vi kan har parmiddagar.
Nej, jag är definitivt inte personen som slutar höra av mig till mina vänner när jag träffar en tjej. Möjligen blir det inte lika ofta som tidigare, men jag slutar inte höra av mig. Jag slutar inte föreslå att vi ska ses, men även det blir förmodligen inte fullt lika ofta som tidigare. Mitt resonemang är att man blir otroligt ensam den dag förhållandet möjligen spricker om man väljer att sluta höra av sig till sina vänner. Då står du plötsligt där utan såväl pojk-/flickvän som utan vänner. Inte en situation någon skulle vilja hamna i, eller hur?!
Det finns få garantier för kärleken, även om intentionen självklart är att ett förhållande ska bli livslångt. Och även om förhållande inte spricker, skulle i alla fall jag själv känna att tillvaron till sist blev rätt tråkig utan vänner att umgås med.

Men jag har även varit med om det omvända, en flickvän som faktiskt krävde att jag skulle bryta kontakten med vissa vänner - och även dra ner på mitt umgänge med min familj. Något som jag självklart inte gick med på.
Dock tror jag inte detta är helt ovanligt tyvärr; att det finns personer som kräver av sin partner att säga upp bekantskapen med vänner och familj.
Självklart beror det på situationen, varför man kräver att ens partner inte umgås med vissa människor. Själv är jag polisanställd och skulle förmodligen kräva av en flickvän att inte umgås med tungt kriminella personer. Sådana situationer är självklart förståeliga.
Men att kräva att man bryter kontakten eller drar ner på umgänget för att personkemin inte stämmer, för att man inte gillar partnerns familj eller vänner är helt orimligt. Skulle min familj och flickvän inte komma överens för att man är för olika, skulle man få hitta andra lösningar. Att till exempel träffas utan henne. Men jag skulle inte göra slut med en flickvän för att min familj inte gillade henne - eller bryta kontakten med en kompis för att min flickvän inte gillade honom/henne.
Mitt utgångsläge i alla relationer - såväl med vänner som flickvänner - brukar vara att man får ta mig för den jag är, inklusive familj, vänner och flickvän. Självklart ska jag visa respekt, självklart ska jag behandla alla runtomkring på ett bra sätt och inte vara osmidig. Men i paketet ingår liksom såväl vänner som familj, det är bara att acceptera. :-)

Bilderna lånade från The Patsnap Blog, Identity theft

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet? Tror ni att man kan bli kär i någon direkt och att förhållandet sedan räcker livet ut?
Själv är jag aningen kluven. Jag har själv aldrig varit med om det (och nej, jag är inte nyförälskad just nu heller) och tror nog att kärlek vid första ögonkastet hör till undantagen. Självklart förekommer det, men är nog snarare en lyckträff än något annat. Man träffar någon som ser bra ut, attraktionen för stunden är ömsesidig och med tiden visar det sig hur lika man faktiskt är. Visst händer det, men jag tror det är ganska ovanligt.
Idag finns otroligt många sätt att träffa en partner som inte fanns för bara några år sedan. Det finns dejtingsajter, förmedlingar, singelkryssningar och en lång rad andra företeelser som man knappt visste vad det var för några år sedan. Plötsligt borde det vara väldigt enkelt att träffa en livskamrat, eller hur?
Men min egen undran är om det verkligen är lättare? Det är lättare att dejta, ja - men är det lättare att faktiskt träffa någon? Själv är jag inte så säker. Med alla möjligheter som finns att försöka träffa en potentiell partner, undrar jag ibland om vi inte blir mer kräsna istället. Det blir plötsligt lättare att jämföra den man träffat med vad man kanske annars skulle "gått miste om". Gräset känns plötsligt väldigt mycket grönare på andra sidan staketet. Har inte själv tyckt att det är så jag resonerar när jag har ett förhållande, men mycket kan ju vara undermedvetet utan man tänker på det.

Man hör ofta folk som säger att "utseendet är inte så viktigt" och "åldern är ju bara en siffra" när man diskuterar förhållanden. Men är det verkligen så? Är verkligen utseende och ålder oviktiga?
Själv hävdar jag att båda delarna faktiskt är viktiga! Utseendet är inte viktigt i bemärkelsen att tjejen behöver se ut som någon fotomodell, men självklart måste det finnas något som man attraheras av. Det är sedan helhetsintrycket som gör tjejen attraktiv. En tjej som "från början" kanske inte upplevs som jätteattraktiv, kan bli det med tiden om personkemin stämmer. Och självklart det omvända. En tjej som vid första ögonkastet är väldigt snygg, men sedan visar sig ha huvudet enbart till skilja öronen åt blir snabbt väldigt oattraktiv. Så visst är det viktigt i bemärkelsen att man måste attraheras, men oviktigt i bemärkelsen att hon inte behöver följa idealen för att vara attraktiv.
Åldern då? Jo, i längden tror jag åldern faktiskt spelar roll! Jag skulle inte vilja leva med någon som var väsentligt mycket yngre eller äldre. Självklart finns det undantag, självklart finns det par som levt hela livet tillsammans trots en stor åldersskillnad. Men sannolikheten att ett förhållande spricker ökar säkerligen med åldersskillnaden.
Själv tänker jag mig att åldras med någon som är väsentligt mycket yngre eller äldre kan bli svårt. Tänk dig att din partner är 15 år äldre. Han/hon går därmed i pension när du är 50 år. När du själv går i pension är partnern 80 år - och har knappast samma ork och lust att göra saker som du. Pensionen vill man kanske kunna spendera med att resa ihop, göra saker. Men hur mycket sådant orkar en 80-åring om man jämför med en 65-åring? Skillnaden kan vara väldigt stor!
Nej, åldern blir heller inte oviktig. Några få år är självklart helt okej, men vid en åldersskillnad på över 5-6 år skulle jag själv dra öronen åt mig, det är en sak som är säker!

DN 1, 2 SVT 1

Bilden lånad från Ya I like

Alla som levt i en relation där svartsjuka förekommit vet hur jävligt det kan vara. Många gånger både för den som är svartsjuk och för den som drabbas av någons svartsjuka.
Självklart finns det olika typer av svartsjuka, både den sundare sorten, som de flesta av oss kan känna när det är mer eller mindre befogat. Men sen finns den sjuka och osunda svartsjukan som dyker upp när det inte är fullt lika befogat - men där den svartsjuka personen inte alltid heller ser det osunda i sitt beteende.
Jag har själv levt i ett förhållande med denna osunda svartsjuka - och frågar mig ibland vilket i den tjejens beteende som var värst! Det faktum att hon var så extremt svartsjuk, eller att hon aldrig kunde ta till sig av mina argument. Hade hon bestämt sig för att jag varit otrogen eller lurat henne på något sätt, då var det bara så. Det spelade ingen roll vad jag sa. Och svartsjukan dök upp i de mest märkliga situationer! Om jag hade ett sår i pannan hade jag legat med någon som rivit mig i pannan i stundens hetta. Hade jag stannat till på stan och pratat med en kvinnlig arbetskamrat var det för att jag var kär i henne. Gjorde jag en kvinnlig kollega en tjänst var det av samma anledning. Anledningarna till svartsjukan var många, men en sak var i princip alltid densamma: vad jag än kom med för motargument, så ljög jag alltid...

Den här tjejen pratade ofta om att hon blivit misshandlad i tidigare relationer. Hur mycket sanning det låg i hennes historier vet jag ärligt talat inte - för det har i efterhand visat sig att den som ljög mest av henne mig var just hon själv.
Men med det anklagande och svartsjuka beteende hon faktiskt hade, är det helt enkelt inte så konstigt att hon lockade fram våldstendenser hos vissa pojkvänner. Även om jag själv aldrig slog henne, så lyckades hon reta upp mig mer än någon lyckats med! Vare sig innan detta förhållande eller efter. Alla reagerar olika när de blir arga och jag anser att det är ganska troligt att personer som normalt inte blir våldsamma när det blir arga skulle kunna bli det just i sådana här lägen.
Min egen syn på våld är att det endast finns ett tillfälle då det faktiskt är befogat! Det är i självförsvar och aldrig annars. Däremot finns det självklart situationer då man blir så provocerad att det är svårt att behärska sig, då det helt enkelt rinner över. Och det kan självklart vara förmildrande omständigheter, men det gör inte nödvändigtvis våldet befogat.

Tänk er nu tanken att jag gått över gränsen under något gentemot min exflickvän på grund av hennes svartsjuka och kontrollbehov! Jag misshandlar henne inte svårt, men med kanske en eller två örfilar (eller liknande) vid några ytterst få tillfällen. Jag kommer vid något annat tillfälle kanske med något som skulle kunna liknas vid någon mildare form av hot. Någon annan gång kanske jag kollar hennes mobil eller dator för att se om HON har rent mjöl i påsen med tanke på alla anklagelser hon riktade emot mig... Ett beteende som på ett eller annat sätt provocerats fram av hennes svartsjuka, kontrollerande beteende...
Med stor sannolikhet hade förmodligen fokus lagts på det jag som man gjort emot HENNE, utan någon större hänsyn till vad hon gjort mot mig - det som i grunden provocerat mig till det jag gjorde. Jag hade förmodligen ansetts vara en hotfull, kontrollerande kvinnomisshandlare.
Så vänder vi på steken! Jag hade varit extremt svartsjuk, anklagat min sambo för den ena saken mer osannolik och orealistisk än den andra. Jag hade motsatt mig att hon gick på personalfester, på krogen eller reste på egen hand. Jag hade blivit svartsjuk för att hon ens skulle besöka sina föräldrar. Och hon hade till sist haft svårt att behärska sig och det hade runnit över i enstaka slag, hot och snokande i min dator eller mobiltelefon. Fortfarande hade jag varit förövaren, den psykiskt misshandlande mannen som ville ha kontroll över min partner - medan det hon gjort mig förmodligen inte skulle leda någonstans rent rättsligt. Det är helt enkelt ofta mannen som blir förövaren...

Självklart är det så jag inte på något sätt försvarar misshandel, oavsett vem som är offer eller förövare. Många misshandlade kvinnor förklarar ju misshandeln med att de provocerade mannen på något sätt - men det är säkerligen bara är i en bråkdel av fallen man faktiskt kan säga att kvinnan provocerat mannen så att det kan ses som en förmildrande omständighet. Men visst förekommer sådana fall, även om de inte är särskilt många.
För min egen del gick det aldrig överstyr med regelrätta hot eller slag mot min dåvarande sambo (har inte gjort det mot någon annan flickvän heller). Men jag tror knappast jag är den enda som blir oerhört provocerad av att först bli anklagad för totalt horribla och osannolika saker som jag aldrig skulle komma på tanken att göra - för att motparten sedan vägrar tro på mina motargument. Framförallt när det är totalt befängda saker, när det blir gräl kring sådant som som i grunden är helt normalt ett "normalt umgänge" med kolleger, familj och vänner. När man tillsammans med sin syster ska köpa en födelsedagspresent till mamma, stannar till och pratar med en kollega på stan, gör en annan kollega en tjänst i jobbet - men bara blir anklagad för att egentligen vara otrogen. Självklart är det provocerande. Kanske framförallt när anklagelserna kommer från person som hävdar att HON sköter hela förhållande fläckfritt (trots alla anklagelser och all svartsjuka) och som man själv ställt upp på på alla möjliga sätt under fårhållandets gång.
Precis som att vissa kvinnor tycks dras till misshandlande män, tycks jag själv dras till tjejer/kvinnor som visar en eller annan tendens till svartsjuka och/eller annat kontrollbehov. ALLA relationer jag haft har inte varit med "sådana" tjejer, men förvånansvärt många känns det som ibland. Inget senare förhållande har visserligen varit så extremt som mitt förhållande med W, som jag syftar på i det här inlägget, det måste jag verkligen betona. Men det har ändå varit en hel del diskussioner i andra förhållanden också - om saker som grundar sig i lite väl överdriven svartsjuka.
Och en hel del svartsjuka kan man trots allt leva med, bara det går att resonera kring det. Om den svartsjuke kan ta till sig andra argument och se att det han/hon kläcker ur sig egentligen är ganska befängt - eller åtminstone inte särskilt realistiskt.

Som kille/man är det helt enkelt svårare att bli trodd när man blir utsatt för misshandel i nära relationer. Oavsett om den är psykisk eller fysisk. Många av er som läser detta tänker säker i banor som "jamen, har han inte gjort NÅGONTING som faktiskt befogat svartsjukan?".
Jag lovar, den kommentaren har jag fått flera gånger när jag berättat denna historia! Det är många som lite skeptiskt frågat om det inte funnits någon gnutta av sanning i min exflickväns anklagelser. Svaret är och förblir detsamma, nämligen att hennes anklagalser och hennes beteende till 99,999999 % var totalt ryckt ur luften och totalt ogrundat.
Men kanske just för att det egentligen hör till ovanligheterna att det är kvinnan som är förövaren och mannen offret, är det många gånger ytterst svårt att bli trodd. Istället blir man ifrågasatt. Man förväntas i dagens könsstereotypa samhälle vara den starkare parten när man är man. Man förväntas underförstått "hålla ordning på sin kvinna" och sätta henne på plats om hon är dum. Okej, det sista var en grov överdrift, men ni förstår säkert andemeningen.
Och missförstå mig inte! Även om man blir provocerad är det självklart inte okej att misshandla någon. Men det kan ändå var en förmildrande omständighet... I vissa fall.

LÄS GÄRNA: En kärlekshistoria

SvD 1

Bilderna lånade av Elisabeth, LöparLottas blogg

Nästan 400 000 svenskar reste under förra året till Thailand - men långt ifrån alla kommer hem ensamma till Sverige. Allt fler svenska män tar nämligen med sig en thailändsk kvinna hem. Thailändska kvinnor är överrepresenterade i Migrationsverkets statistik över vilka som får temporärt uppehållstillstånd för nyetablerad anknytning. Bara hittills i år är de 1 441 stycken.
Fram till oktober i år hade 8.064 kvinnor beviljats temporärt uppehållstillstånd för en nyetablerad anknytning - av dem var 1.441 thailändskor. Det gör att Thailand hamnar i topp på listan över vilka som får temporärt uppehållstillstånd för nyetablerad anknytning.
Det finns dock exempel på åtskilliga män som sätter i system att ta hit kvinnor, som de sedan misshandlar och/eller utnyttjar på andra sätt för att sedan sonika slänga ut dem. Ett fenomen som kommit att kallas fruimport. Det finns nämligen en regel som säger att förhållandet måste ha varat minst två år för att kvinnan ska få permanent uppehållstillstånd även om förhållandet tagit slut. En regel som många män utnyttjar. De plockar inte bara hem en eller två thailändska fruar - det kan vara frågan om tiotals i extremfallen.
Är det frågan om att man befinner sig i ett land och av en slump träffar någon man blir kär i och sedan flyttar med till Sverige, är allt i sin ordning. Självklart. Och självklart finns det många relationer som är lyckliga och bra, där till exempel en thailändsk kvinna flyttat med en svensk man till Sverige. Men det går inte att komma ifrån att många män missbrukar möjligheten att "köpa sig" en fru - något som snarare liknar en laglig form av prostitution. Kvinnan får en materiellt och ekonomiskt bättre tillvaro, medan mannen får sex... Jag kan själv riktigt äcklas när jag ser par där mannen kan vara 20-30 år äldre än kvinnan och inte har utseendet med sig alls - medan kvinnan utifrån sitt utseende skulle kunna få precis vem hon vill! Jag ställer mig alltid frågan varför dessa kvinnor håller ihop med dessa män om det inte är för det materiella?! Man får känslan av att många av det män som hämtar hem en fru gör det för att han av någon anledning har svårt att få förhållanden med svenska kvinnor att fungera - och dessutom kanske inte riktigt har utseendet med sig. De kanske har en kvinnosyn som många kvinnor i väst inte ville leva efter och därmed brakar förhållandena ganska snart. Det är ju inte alltid man ser "fotomodellskillar" med thailändska fruar om man säger så...

KÄLLA: AB

Bilden lånad från Promex

Är det fler än jag som klurat över det här med kändisar som gifter sig åt höger och vänster för att sedan skilja sig efter en kort tid? Kändisar gifter sig som de allra flesta andra också gör, så det är väl inte så konstigt. Men det tycks finnas exempel på ett oändligt antal kändisäktenskap som bara varar en mycket kort tid för att sedan ta slut. Senade praktexemplet är Sinead O'Connor och Barry Herridge, som gifte sig under en så kallad drive in-vigsel i Las Vegas - bara för att skilja sig efter 18 dagar. Äktenskapet är Sinead O'Connors fjärde. Männskan är dessutom 45 år och borde väl ha lite mer mognad än så här! Eller har jag fel?
När jag var 14-15 år kunde jag möjligen tagit förhastade beslut i sådana här frågor (även om jag givetvis inte fått gifta mig) - men inte idag!! Och då är jag 11 år yngre än Sinead O'Connor....
Det känns inte som det är kärlek till sin partner man vill visa genom att gifta sig! Istället vill man visa att man minsann har råd att gifta sig varje gång man träffar en ny partner. Även om man bara varit ihop ett par veckor och äktenskapet i bästa fall håller något år. Dessa extremt korta äktenskap tycks vara vanligare bland kändisarna och Hollywoodstjärnorna i USA - men även i Sverige får man känslan av att kändisarna gifter om sig lite stup i kvarten. Och många gånger efter ganska korta äktenskap...
Eller tar man som kändis "lättare" på det här med äktenskap av någon anledning? Att "ja ja, det är väl inte hela världen om det tar slut - då kan jag ju alltid stämma frugan istället"? Jag tänker inte moralpredika alls, istället drar jag faktiskt lite på munnen åt dessa märkliga äktenskap! Personligen har jag aldrig varit gift - och bara tiden kan utvisa om jag någonsin kommer att bli det. Men på något sätt är det lite komiskt, något naivt och barnsligt över dessa äktenskap! Skulle jag själv gifta, då ska det verkligen känns rätt och man ska ha varit tillsammans ett bra tag - och gärna bott ihop ett bra tag! I början av en relation, när man är nykär, känns det alltid rätt och man vill alltid dela resten av livet med denna person. Men när kändisskapet går in, kanske det sunda förnuftet vandrar ut? Eller?

AB 1 EX 1 VG 1

Bilden lånad från Marriage Advice

Min själ finns i alla de saker jag glömt kvar och de brev jag sänt till dig! Ja, den finns i den luft som du andas - minns smaken din tunga har känt! Jag ser dig i smyg, jag bevakar dig ömt - ser de drömmar du drömt. Så gör inget som jag ångrar, gör inget jag jag inte bör! Tro inte på det du ser eller hör!
Jag saknar dig mer än du anar! Faktiskt mer än du någonsing kommer begära! Minns du de nätter vi skrikit ut "Vad är det värt?"? Jag skriver det här ur ett oförlöst skrik, ifrån rummet intill... Vänta mig hem när du vill!

Text av Peter LeMarc

Bilden lånad från BLT

Jag slängde en slant i din önskebrunn, du gav mig ett under och jag var lycklig en stund. Du satte min måne i ett strålkastarljus, några steg i det blå jag aldrig tagit förut. När en stjärna är iskall och en annan är klok. Men mig kan du läsa som en öppen bok! Scenen är tom nu, kulissen är riven - och alla kan se att finalen är given!

Text av Peter LeMarc

Bilden lånad från Unga Berättare