Imorgon drar så årets Pridefestival i Stockholm igång. En festival, där man oftast varit som mest rädd för attacker från extremhögern, en politisk falang som haft svårt att acceptera just sexuellt likaberättigande.

Och det är väl något som kanske inte är totalt oväntad, trots allt. Jag menar, trots allt är det ju ändå frågan om personer som inte har alltför mycket innanför pannbenet. Sen finns det självklart många andra som inte bara motsätter sig homo-, trans och bipersoners samma rättigheter som för oss heterosexuella, utan även Pridefestivalen.

Men just i samband med Priden har det ju varit högerextremister man varit mest rädd för, eftersom det trots allt är de som syns och hörs mest. Och dessutom oftare går till handgripligheter.

Men även inom Priden råder olika åsikter om vilka som ska våra vara med i tåget eller ej, även om det inte går att jämföra med vad till exempel vissa högerextremister gör sig skyldiga till. Politiken har nämligen gjort sig påmind på ytterligare ett sätt i Priden. Sedan fyra år har även anställda inom Försvaret deltagit i Pridetåget, vissa iklädda uniform - något som aktivister inom organisationen Ofog inte gillar.

Under förra årets parad, trakasserade aktivister från Ofog flera av deltagarna från Försvaret genom att omringa dem och att följa efter dem plakat med text som "Mitt jobb dödar" och ”Jag är lika bra på att döda som straighta soldater”.

Vissa av pridedeltagarna från Försvaret beskrev förra årets parad som en enda lång pina på grund av trakasserierna från Ofog. Säga vad man vill om Försvarets verksamhet, självklart är krig och vapenhandel inte någon rumsren verksamhet. Själv är jag vapenvägrare och kan hålla med om vissa av Ofogs ställningstaganden. Men det är å andra sidan inte krig och vapen Pride faktiskt handlar om - och så länge världen ser ut som den gör måste tyvärr även Sverige ha ett försvar. Det funkar liksom inte riktigt så att Sverige ska "föregå med gott exempel" och avveckla sitt försvar (även om vi i vissa avseenden är på god väg) och tro att att resten av världen följer efter. Risken är snarare att någon mindre nogräknad regering någon annanstans i världen istället väljer att inta Sverige när vi inte längre kan försvara oss.

Ofogs ställningstagande att deltagare från Försvaret inte har i Pridetåget att göra tycks stå kvar även i år och frågan är väl om det kommer bli liknande situationer även i år? Själv blir jag lite brydd över att vissa inte kan välja rätt forum för att framföra sina åsikter. Krig är inte roliga saker, men vill påverka så stora saker är knappast Priden rätt forum för att försöka påverka sådana saker.

 

Personligen har jag alltid varit smått kluven till hela grejen till Pride. Det har inte haft något med mina åsikter kring homosexualitet att göra. För min del är det nämligen en självklarhet att alla ska ha samma rättigheter oavsett sexuell läggning (och självklart kön, hudfärg, religion och så vidare) och att Pride ska få existera är inga konstigheter.

Men när jag ser vissa delar av Pridetåget, undrar jag emellanåt om man inte på vissa sätt motverkar sitt syfte genom just denna karneval? Många är så otroligt utspökade och väldigt mycket handlar på ett väldigt utstuderat sätt kring sex. Det är mycket naket, mycket spex och de mest fantasieggande utstyrslar man kan tänka sig.

Jag undrar ibland om inte paraden också kan spä på fördomarna kring homosexuella istället för att motverka dem?! Självklart ska man inte utgå ifrån att alla är dumma i huvudet och tror att det är så här hbt-personer beter sig till vardags. Det är ju just en karneval och ingenting annat. Men tyvärr finns det förmodligen en och annan som inte resonerar så och bara stärker sina fördomar efter att ha sett prideparaden en eller ett par gånger. Tyvärr.

Jo, jag kommer gå på Priden. Om jag kommer gå med i tåget eller "bara" titta på har jag ännu inte tagit ställning till, men jag ska åtminstone in till stan på lördag och se tåget. Inte för att jag själv är något annat än heterosexuell, utan för att jag tycker det - trots eventuella hot från högern, Ofog och andra grupper liksom en viss spektakelvarning - ändå är något positivt och roligt. Seden har jag en rad bekanta som kommer gå i tåget, så bara det är ju anledning nog att se tåget. :-)

 

 

DN 1, 2 - SR 1 - SvD 1, 2 - SVT 1

 

Bilderna lånade från Northern sun, Shapiro Aesthetic Plastic Surgery

 

Obama har gjort en helomvändning och blivit den första amerikanska presidenten som uttalar sig positivt inställd till samkönade äktenskap. Och det är väl på tiden kan man tycka. Inte bara att Obama som person gjort den omvändningen, utan att det stora landet i väst kanske så småningom även som nation gör denna omvändning.
Obama var innan han valdes emot samkönade äktenskap, men säger sig ha gjort denna omvändning efter att ha påverkats samtal med vänner och familj, och militärer och anställda vid Vita huset som är gay.
I mina öron rimmar det väldigt dåligt att USA, som är ett land som basunerar ut att man är möjligheternas land, demokratins stöttepelare och att man förespråkar de mänskliga rättigheterna samtidigt är så konservativ i många frågor.
Det gäller inte bara homosexuellas rättigheter, utan att man fortfarande till exempel tillåter barnaga och verkställer dödsstraff.
Men man är ju lite av dubbelmoralens väktare i USA. Man anfaller länder för att de har kärnvapen, samtidigt som USA själva har kärnvapen. Med förevändningen att man vill demokratisera länder går man till attack emot dem, men egentligen är det sina egna intressen man värnar. Vietnam och Irak är väl praktexemplen. Amerikanarna är livrädda för allt som på minsta sätt påminner om kommunism - och inte var det Saddam Hussein man i grunden ville åt när man attackerade Irak. Självklart var det landets enorma oljetillgångar som bilens förlovade land i väst ville säkra.
Nu hoppas jag att man luckrar upp ältenskapslagarna, att man faktiskt tillåter samkönade äktenskap med tiden. Även om Obamas uttalande självklart inte är detsamma som en lagändring. Kanske blir det ett litet steg i rätt riktning när det gäller att inte vara fullt så dubbelmoraliska som man hittills varit. Även om jag självklart anser att det finns andra saker man också borde jobba med - men som kanske är orealistiska att tro att de faktiskt kommer att ändra på.
Kommer jänkarna sluta aga sina barn och avrätta kriminella? Tveksamt, men man kan ju alltid hoppas att man en dag kommer dit också...

AB 1 DN 1, 2 SR 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Northern sun

Tig - eller betala böter! Det är det hot som riktas mot homosexuella i Sankt Petersburg, där stadsfullmäktige vill stoppa propaganda för homosexualitet.
Det är "offentligt agerande, ledande till propaganda för sodomi, lesbianism, bisexualitet, transsexualitet bland minderåriga" som kan bestraffas med böter enligt ett förslag som lagts av maktpartiet Enade Ryssland. Det ryska överhusets talman Valentina Matvijenko, som tidigare varit guvernör i Sankt Petersburg, har uttalat sig positivt om att genomdriva de lokala reglerna även på nationell nivå.
– Om det inte finns något i förslaget som står i konflikt med gällande lagstiftning så är det fullt möjligt att överföra det här till federal nivå. Gränser bör sättas upp för allt som skadar barn, sade Matvijenko för någon vecka sedan.
Liknande lokala regler har tidigare drivits igenom i bland annat Rjazan och Archangelsk.
Det är inte direkt första gången liknande trångsynta och totalt okunniga lagförslag kommit upp - både vad gäller Ryssland och andra länder. Det skulle ju vara intressant att få veta vad man anser är så skadligt i att prata om homosexualitet? Borde inte information vara det allra bästa för att få bort fördomar och för att folk ska kunna bilda sig en uppfattning? Hymlar man med saker och ting och hindrar information att komma ut, ökar ofta fördomar, hatbrott med mera.
Själv vågar jag nämligen påstå att rasism, främlingsfientlighet, homofobi och liknande hatrelaterade åsikter i grunden bygger på okunskap. Det man inte vet något om skrämmer oss och då känns det lättare att tycka illa om fenomenet istället för att ta reda på fakta. Jag propagerar ofta för att man ska visa sina medmänniskor respekt - och det står jag fortfarande för. Men när man kommer till rasister, homofober och så vidare, då är det personer som själva inte visar sina medmänniskor respekt och därmed själva inte förtjänar respekt tillbaka.

Enligt vissa skulle homosexualitet gå att bota - och enligt ytterligare vissa skulle frälsning och en kristen tro vara enda rätta vägen. Något som återigen inte bygger på annat än total okunskap. Homosexualitet råkar nämligen vara medfött och inte något man göra särskilt mycket åt. Det finns till och med forskning som pekar på fysiska skillnader i hjärnan mellan homo- och heterosexuella. Stämmer DEN forskningen, är det i så fall hjärnkirurgi som möjligen kan "bota"...
Det är nästan skrämmande att man så sent som 1979 klassade homosexualitet som en sjukdom, en psykisk störning i Sverige. Något som det ju faktiskt inte fins några som helst vetenskapliga belägg för.
Minns ni debatten när man skulle tillåta homosexuella vigslar? Helt plötsligt började många hävda att man då lika gärna kan tillåta tidelag och att hästarna också borde få gifta sig med varandra. Ytterligare andra liknar homosexualitet med pedofili - som ju är något helt annat. Framförallt med tanke på att pedofili är frågan om att den ena parten utnyttjas. Våldtäkt förekommer givetvis även mellan personer av samma kön och är förstås även då brottsligt. Men vari ligger felet att två vuxna personer av samma kön älskar varandra? Vissa troende hävdar bestämt att detta är "synd", men hur kan kärlek vara synd?
För mig sticker det extra i ögonen, när folk som kallar sig troende å ena sidan vill bära fram vad man kallar kärleksbudskap, men samtidigt kallar en viss kärlek för synd. Det går liksom inte riktigt ihop! Ändå försöker dessa personer hävda att de har rätt, samtidigt som de i mina ögon bara gör sig till åtlöje.

Källor: DN 1

Bilderna lånade från Arnia consulting, Mega flags

För ett antal år sedan läste jag om nyutexaminerad apotekare som vägrade att hantera preventivmedel i sitt arbete - på grund av sin religiösa uppfattning. Apoteket ville inte gå med på detta, eftersom man ansåg att det tillhörde arbetsuppgifterna som apotekare. Men minns jag inte helt fel, fick apotekaren rätt i domstol att slippa hantera preventivmedel.
När Sverigedemokraterna var ett ganska nybildat parti, ville man inför något av valen på 90-talet skicka ut valmaterial med Posten i bland annat Malmö. Men brevbärarna i Malmö vägrade att dela ut vad man ansåg vara rasistiskt material. Brevbärarna belönades senare för sitt kurage.
Av en ren slump hamnade jag på den kristna tidningen Dagens hemsida för en stund sedan. Och till min stora förvåning läser jag att Svenska kyrkans högsta beslutande organ - kyrkomötet - har lagt fram ett förslag om att vigselrätt ska vara obligatorisk för svenska präster. Man ska inte - som det är nu - kunna avstå sin vigselrätt med motiveringen att man inte vill viga samkönade par. Är man präst, ska man ha obligatorisk vigselrätt.
Nu är de här fallen visserligen ganska vitt skilda typer av fall, men grundtanken är kanske ändå den samma. Nämligen, hur mycket ska en arbetstagare kunna kräva att avstå från olika saker som i grunden tillhör ens arbete? Ska en polis kunna vägra att med våld delta i tvångsavvisningar av flyktingar för att man tycker det är oetiskt? Ska man som brevbärare kunna avstå från att dela ut reklam från vissa politiska partier för att man inte håller med om det partiet står för? Och ska en präst kunna avstå sin vigselrätt för att denne anser att samkönade äktenskap inte är rätt?
Att samkönade äktenskap är en infekterad fråga inom kyrkan har jag förstått för länge sen. Och hur många präster som avstått sin vigselrätt på grund av detta vet jag inte. Nu är ju samkönade äktenskap något ganska nytt, så det kanske inte går att jämföra med apotekaren som ju borde fattat redan innan påbörjad utbildning att preventivmedel ingår i Apotekets sortiment. Och valmaterial har Posten delat ut i årtionden. Så på det viset skiljer sig ju "fallen" åt, plötsligt har det kommit nya "arbetsuppgifter" för prästerna.
Min bestämda uppfattning är att det är en självklarhet att homosexuella ska kunna gifta sig. Att sedan vissa personer inom olika kyrkor börjar gasta om synd åt höger och vänster får stå för dem. För mig kan kärlek inte vara synd! Sen är det alltid något av ett dilemma hur mycket man som anställd kan kräva att få avstå från arbetssysslor man inte sympatiserar med. Var går egentligen gränsen? Samtidigt - om jag själv var homosexuell, skulle jag knappast vilja att en präst som tvingats till vigselrätt men ogillar homosexuella, skulle få viga mig och min pojkvän...

DAG 1, 2, 3, 4, 5

Bilden lånad från Bröllopssiten

På tunnelbanan kysser Sofia (bilden) sin flickvän. Detta provocerar en 26-årig man som börjar kalla paret horor och filmar dem mycket närgånget med sin mobiltelefon. Sofia föser då bort mannens mobil från sitt ansikte, vilket provocerar honom så till den milda grad att han slår ner henne med flera knytnävsslag.
I tingsrätten döms mannen för misshandel och Sofia tilldöms ett skadestånd på 18.690 kronor. Men mannen betalar inte (föga förvånande) några pengar och då vänder sig Sofia till sitt försäkringsbolag, Länsförsäkringar för att gå sin ersättning.
Men där blev det kalla handen. Inga pengar eftersom hon j faktiskt provocerat mannen; hon kunde slutat kyssa sin väninna - och dessutom hade hon ju skjutit undan mannens mobiltelefon, vilket också var en provokation.
Från Länsförsäkringars sida nekar man förstås till att man uttalat sig på det sätt som Sofia säger, dock medger man att man varit otydlig. Dock har det blivit en sådan proteststorn på bland annat Facebook och Twitter, att man nu ändrat sitt beslut och faktiskt kommer betala ut ersättning till Sofia.
Men är det inte märkligt att det måste tas upp i media och spridas på internet innan försäkringsbolag (och andra bolag och myndigheter också för den delen) kan erkänna att de gjort fel? Först då backar man, ber om ursäkt och ändrar sitt beslut. Oftast i alla fall. Själv undrar jag förstås när homosexuella par ska kunna visa sina känslor helt öppet utan vare sig bli nedslagna, utslängda från krogen eller bli utsatta för annan särbehandling på grund av sin läggning?!
Exakt vad Länsförsäkringars handläggare faktiskt sagt vet förstås bara Sofia och hon själv, vi andra kan bara gå på de andrahandsuppgifter som finns i Aftonbladet. Men utgår man från att Sofias version är den som ligger närmast sanningen, är det horribelt att ett av Sveriges största försäkringsbolag beter sig på det här sättet! Hoppas de verkligen skäms rejält.

Källa: Aftonbladet

Varje gång jag träffar nya människor har jag en liten vana att försöka gissa mig till hur den här personen är. Jag brukar fundera över hur han/hon har det inrett hemma, hur personen är som förälder, man/hustru och så vidare.
Väldigt, väldigt ofta har jag otroligt fel - men ganska ofta också rätt på en eller flera punkter. Är det en person man inte känner särskilt väl, är det ju inte särskilt mycket man har att gå på - så det är knappast så konstigt att det blir fel en och annan gång. Samtidigt upptäcker jag ofta att jag inte är ensam om att ha förutfattade meningar, fördomar - och att göra ungefär samma tolkningar och bedömningar av andra människor som andra gör. När väl en viss person kommer på tal i fikarummet eller vid middagsbordet visar det sig ofta att även andra upplevt en viss person som ungefär samma sätt som jag.
Väldigt ofta blir det uppenbart för mig hur duktiga vi människor är på att dela in varandra i fack, att ha förväntningar på varandra kring hur vi ska och bör vara utifrån olika mallar och stereotyper. Med en viss klädstil, ett visst rörelsemönster, sätt att prata eller politisk eller religiös tillhörighet förväntas vi vara på ett visst sätt. När det sedan visar sig att en person som passar in i en viss mall visar sig vara någon helt annan än vi från början trott, blir vi plötsligt förvånade. Som om vi inte redan visste att vi människor faktiskt är olika, att det som bland skiljer oss från djuren är att vi har riktigt särpräglade personligheter.
Jag tänker absolut inte påstå att jag själv skulle vara annorlunda på något sätt! Jag har säkerligen minst lika många förutfattade meningar och fördomar som alla andra.
Bara ett exempel kan nämnas när jag i januari var på mitt livs första prästvigning. Någonstans trodde jag nog att en präst skulle vara lite "timidare" än andra människor; vara mer städad, inte dricka särskilt mycket, prydligt klädd med mera. Men på festen efter själva vigningen, kryllade det plötsligt av präster med enorma tatueringar över hela underarmarna, stora ringar i öronen, piercingar - och de bälgade i sig alkohol i mängder som nästan fick oss sjömän att ligga i lä! Och detta iklädda prästkläder. Jag insåg plötsligt att präster faktiskt precis som alla andra. I alla fall de allra flesta präster. Och detta är inte den enda gången jag medvetet eller omedvetet lagt in andra människor i olika fack.
En person med visst utseende, klädstil eller yrkesval förväntas ofta vara på ett visst sätt men kan många gånger visa sig vara någon helt annan i slutändan.

Ett fack jag själv ofta tycks hamna i, är bland de homosexuella. Trots att ja aldrig haft den läggningen, har det hänt oräknerligt antal gånger att jag fått frågor om min läggning. Till det har det gått rykten på olika arbetsplatser, pratats en del bakom min rygg.
Visserligen är detta inte något jag tar särskilt illa upp av, eller rättare sagt rör det mig inte särskilt mycket alls. Snarare blir jag lite full i skratt över hela situationen de gånger den uppstår. För det är en sak att ha förutfattade meningar och en annan att börja prata bakom ryggen på någon. Oftast jag inte upplevt det som något som gjorts av elakhet, utan snarare det faktum att vi alla har våra fördomar och förutfattade meningar. Så varför ska jag då ta illa upp egentligen?
På ett eller annat sätt dyker dck ofta frågan upp - på arbetsplatser, fester och diverse andra sammanhang. Själv tycker jag väl inte direkt att jag tillhör någon av "stereotyperna" av homosexuella killar, så kan inte riktigt förstå att så många drar den slutsatsen så pass omgående som många gör. Men med tanke på att det ändå sker så pass ofta som det gör och så pass fort varje gång, så måste det ju finnas något i mitt sätt att vara som ger det intrycket.
Jag tycker bara det är lite festligt hur snabba vi är att "döma" varandra, att sortera varandra och förvänta oss våra medmänniskor ska vara på ett visst vis utifrån vissa intryck. Men sådana är vi uppenbarligen och jag själv är absolut inget undantag.

Bilderna lånade från Nonsensakuten, Supermami

En kvinna söker tjänsten som präst i ett pastorat i Strängnäs. Saken var bara den att kvinnan är lesbisk och lever tillsammans med annan kvinna. Detta ska ha föranlett att kyrkohedern i församlingen ska ha sagt att han visste att prästen var ”en sån” och att han lovat ledningen att ingen ”sån” fick komma dit.
Pastoratet är nu anmält till Diskrimineringsombudsmannen för diskriminering.
Själv tycker jag det är märkligt och skrämmande att vi inte kommit längre än så här i Sverige! Jag har full respekt för den som är troende och vill leva efter en viss tro, men när man bokstavligt tolkar en 2000 år gammal skrift är det inte längre frågan om tro utan kort och gott trångsynthet.
Bilden här ovanför, med KG Hammars citat talar sitt tydliga språk. Det känns som att många använder Bibeln när det så att säga passar in. Det står nämligen inte bara att i Bibeln att kvinnor att ska hålla tyst utan även att man ska aga sina barn. Så jag utgår därmed att de som rabiat försöker hävda att homosexualitet är emot Bibeln även agar sina barn och ser till att "kärringen där hemma" håller käft.
Finns det en Gud som skapat människan, är jag fullt övertygad om att denna Gud även skapat homosexualitet och att Gud även är fullt medveten om att tiderna och människorna förändras. Homosexualitet fanns garanterat redan när Bibeln skrevs för 2000 år sedan, men då såg tiderna och samhället annorlunda ut än vad det gör idag. Sedan dess har mycket förändrats och det får mig praktiskt taget att se rött när jag hör om personer som tycks vilja att vissa ting ska förbli som för 2000 år sedan...

DAG 1 SvD 1

Bilderna lånade från Fredrik och Fotö Sionförsamling

Det har inte bara hänt en eller två gånger, utan flertalet gånger att det börjat gå rykten om mig på olika arbetsplatser. Rykten om min sexuella läggning, att jag helt enkelt ska vara homosexuell. Och även utanför arbetet, i sammanhang som på fester och liknande, har även frågan kommit med jämna mellanrum.
Varje gång frågan kommer upp, kommer givetvis mitt givna svar: att jag inte är lagd åt det hållet, att man måste vara tjej för att få mig på fall.
Ett par dagar innan jag skulle flytta hem till Sverige från London, ville några av killarna jag jobbat med ta med mig ut på en sista pubrunda i Londons uteliv. Det fick de naturligtvis och eftersom jag var den enda i sällskapet som inte var gay, fick jag ge vika mig för majoriteten och följa med på gayklubb. För min del var det första gången på ett sådant ställe, så jag tyckte förstås det var lite spännande också.
Väl inne spanade förstås killarna i mitt sällskap in andra killar och alla tre hittar nästan samtidigt samma kille, som de tyckte var fantastiskt snygg. De sitter en bra stund och spanar in denna kille och diskuterar hur snygg han är. Jag kan givetvis inte låta bli att kasta en och annan blick på honom, för att se om jag själv kan se vad de andra ser hos honom. Det gjorde jag givetvis inte. Jag insåg att han förstås hade utseendet med sig, att han säkerligen inte hade svårt att hitta killar - men någon attraktion kände jag förstås inte.
Men så var det som att han kände sig iakttagen och började spana mot vårat bord. Och vem tror ni han föll för och bestämde sig för att ta med sig hem? Ja just det: TOBIAS! Han stötte på mig å det vildaste, men särskilt bra gick det inte. Han fick inte med sig mig hem den kvällen!
Men det var inte sista gången detta hänt! Det har hänt fler gånger att killar stött på mig - och det är inte heller alla som gett upp särskilt lätt. Så uppenbarligen ger jag intrycket att ha en annan sexuell läggning än vad jag faktiskt har.
Andra killar har under andra förevändningar tagit mitt telefonnummer innan jag fattat varför de vill ha det, för att sedan ringa gång efter gång efter gång tills jag antingen bett dem dra till något mycket varmt ställe eller helt enkelt låtit bli att svara när de ringt. För i grunden är det inte så att jag tar illa upp när en kille stöter på mig. Jag känner mig faktiskt smickrad, eftersom det ju trots allt är någon som uppenbarligen tycker jag verkar trevlig och ser bra ut. Men där går sedan gränsen, för jag skulle inte för något i världen krypa i säng med en kille! Så så länge de respekterar mig, min integritet och mitt nej så kommer jag också visa dem respekt, det är för mig en självklarhet.

Dessa rykten är absolut inget som jag egentligen tar illa upp av. Jag börjar vänja mig vid dem och lära mig att jag uppenbarligen ger det intrycket. Att folk frågar stör mig ännu mindre, för det som kanske snarare kan störa mig är att folk börjar sprida rykten om sådant de inte vet ett smack om. Vad vet folk egentligen alls om vad händer i min säng utöver att jag sover där?!
Det folk överlag kanske istället ska ta sig en funderare på är hur man sorterar in andra människor i fack - och jag själv är säkerligen inget undantag. Jag har också mina förutfattade meningar och fördomar. Många gånger kan jag se personer i olika sammanhang och direkt tänka att "Han eller hon är si eller så".
Som heterosexuell förväntas man vara på ett sätt, som homosexuell på ett annat - bara för att ta ett exempel. Men sedan finns ju alltid undantag, som till exempel personer som mer eller mindre kan falla in under hur man förväntas vara som homo men som inte är det.

Det som kanske mest stör mig själv, är att om man som kille uppfattas som feminin, anses det vara en svaghet och nästan något negativt. Alltmedan en tjej som är grabbig anses vara tuff och den maskulina sidan något positivt.
"En riktig karl" ska ha jeans och skjorta, spotta snus, svära och dricka sprit enligt de mallar som finns. Själv har jag gärna jeans ibland och visst händer det att jag dricker sprit och snusar, men inte på det manliga/grabbiga sätt som jag förmodligen förväntas som man. Och svär gör jag inte särskilt ofta.
I mina ögon är istället "en riktig karl" - likväl "en riktig kvinna" - en person som vågar vara sig själv, även om det innebär att man sticker ut. Är man sedan som kille/man/karl feminin, grabbig - eller vad det än må vara - så spelar det ingen roll. Bara man är sig själv och inte förställer sig och vågar stå upp för det. Det är inte lätt, det är det verkligen inte! Men där har ni min definition på "en riktig karl/kvinna".

Bilderna lånade från Emelie, Anya

För att få byta kön juridiskt i Sverige måste man vara steril, svensk medborgare, ogift och över 18. Lagen är nästan 40 år gammal och säger att bara ogifta kan få ett könsbyte fastställt.
18-årsgränsen kan jag på sätt och vis förstå - men de andra kraven?! Vad gör det för skillnad om man är ogift eller steril?! I mina öron låter det totalt absurt och framförallt i ett land som Sverige, där vi annars är väldigt duktiga på att slå oss för bröstet och tala om för alla andra hur liberala och jämställda vi är i jämförelse med andra länder.
För det är något som verkligen kan reta mig med Sverige och vår lagstiftning! Vi är duktiga på att hävda hur duktiga vi är på att vara jämställda och hävda att alla har lika rättigheter oavsett hudfärg, sexuell läggning, religion och så vidare, och så vidare. Men börjar man titta på hur lagstiftning och samhälle fungerar, har vi en så otroligt lång väg kvar. Som homosexuell får man inte ens vara blodgivare i Sverige så länge man inte lever i celibat. Bara för att ta ett exempel. Så innan vi fortsätter att slå oss för bröstet och tala om hur duktiga vi är, kanske vi ska göra rent framför egen dörr...

AB 1

Bilden lånad från Teckna

Det är inte bara här i Sverige homoäktenskap är en het potatis. När homosexuellas rätt att få gifta sig röstades igenom var det en väldigt debatt kring ämnet - och det är få inlägg jag själv fått så många kommentarer för som för dem jag skrivit i just detta ämne. Så det är uppenbarligen något som berör och engagerar.
För min egen del är det en självklarhet att även samkönade par ska få gifta sig. Kyrkans kärleksbudskap borde stå högre än argumenten om att äktenskapet från början var avsett för man och kvinna. Sedan kommer ju vissa personer med tafatta argument där man jämför homosexualitet med tidelag, incest och andra vedervärdiga saker samtidigt som man i nästa andetag påstår att jag är okunnig. Medan man själv är okunnig i ännu större utsträckning när man gör en sådan horribel jämförelse.
Jag är fullt medveten om att äktenskapet från början är avsett för man och kvinna, men mitt argument är att även kyrkan ska kunna förändras och hänga med i tidens utveckling, något som borde vara helt naturligt.
Homosexualitet har alltid funnits så länge människan funnits och gjorde det även på den tiden Bibeln kom till. Det är bara på senare tid det sakta börjat bli mer accepterat i samhället. Så det kanske inte är så konstigt att man från början gjorde formuleringen att äktenskapet skulle vara för man och kvinna. Men när man nu kan se att det finns ytterligare "konstilationer" av parrelationer finns ju inget fel i att ändra sig och släppa fram även dessa par till kyrkornas altare.

Även i USA pågår just nu en debatt kring just detta ämne. I bara fem av USAs delstater är homoäktenskap tillåtna, nämligen Massachusetts, Connecticut, Vermont, New Hampshire och Iowa.
I Kalifornien tilläts homoäktenskap 2008, men lagen röstades senare ner i en folkomröstning. Där har nu ett lesbiskt par gått till domstol för att få rätt att gifta sig och många verkar bedöma att detta mål kan gå ända upp till USAs högsta domstol.
Eftersom en dom i USAs HD kommer gälla hela USA och heller inte går att överklaga finns både förespråkare och motståndare till homoäktenskap som är kritiska till att målet tagits upp. Man är givetvis rädda att en eventuell dom där inte kommer falla dem i smaken.
En debatt kring detta är givetvis aldrig fel - snarare tvärtom. Och det har tydligen just det här fallet lyckats med att skapa vad jag förstått. Sedan får man väl hoppas att inte USA är så konservativa att de bibehåller att inte tillåta homoäktenskap.

BBC 1 DAGEN 1 DN 1, 2, 3 MN 1

Äntligen, äntligen har jag tillgång till en så bra internetanslutning att jag kan se filmer på nätet! Det har ju inte varit möjligt med båtens långsamma uppkoppling, men när vi nu ligger i Visby kan jag använda mitt egna bredband som är väsentligt mycket snabbare.
Så nu letade jag reda på det klipp ni kan se här nedanför - och den blonda tjejen råkar ju dessutom vara min syster. Det hela är taget från TV's Nyhetsmorgon samma dag som Kyrkomötet tog beslut om samkönade äktenskap.
Och det hela ger ju ungefär min syn på vad som faktiskt ett äktenskap ska stå för; nämligen kärleken mellan två personer oavsett kön. Nu vet jag ju att alla inte gör samma tolkning som jag, men det ska ju vara fritt för var och en att göra sin tolkning. Det är härligt att det alltså finns även representanter för kyrkan som också gör samma ställningstagande som jag förespråkar! Nämligen att man istället för att haka upp sig på könstillhörighet ska fokusera på kärleken till sin nästa.

Men just könstillhörigheten är ju inte bara i frågan om äktenskap man hakar upp sig för mycket på. Även om jag inte tror - eller i alla fall VILL tro - att det är reprentativt för kyrkan att resonera som så, så finns det ju många som inte anser att kvinnor ska vara präster. Det är ju ett resonemang som bara är ren idioti.
Som för alla andra yrken är det ju kvalifikationerna som ska styra och inte vilket kön man tillhör. Men att det i det moderna tider finns personer som inte inser det är ju rent skrämmande.

AB 1 DAGEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SMP 1

Bilden lånad från Nils Brown

176 röster för, 62 röster emot och 11 nedlagda, det var faktiskt bättre siffror än jag trodde att det skulle bli när kyrkomötet röstade om homoäktenskap! Förändringen träder i kraft redan den 1 november och Svenska kyrkan blir därmed den första större kyrkan i världen att välkomna äktenskap mellan homosexuella.
Min egen uppfattning är att finns det någonstans en Gud, hänger han med i tidernas förändringar och inser garanterat att det gamla äktenskapsdefinitionen börjar bli föråldrad. Bibeln bygger ju trots allt på en syn man hade för 2000 år sedan och det är klart att saker och ting förändras under en så lång tid.
Och på sätt och vis får man ju se det hela som en sorts kompromiss, för fortfarande kan enskilda präster avstå från att viga samkönade par. Med andra ord kan var och en göra sin tolkning och göra det som känns rätt för var och en. Likväl som att homosexuella kan välja att gifta sig i kyrkan om det gör tolkningen att det inte strider emot deras tro och uppfattning.

Nu kommer det förmodligen bli ett ramaskri bland många av dem som är motståndare till homovigslar i kyrkan, men så är det ju samtidigt alltid när det sker större förändringar - det blir alltid splitrtingar till en början. Som sagt, blir jag full i skratt åt vissa av de kommentarer jag själv fått på bloggen kring just detta ämne - där man jämför homosexualitet med tidelag, psykiska störningar, våldtäkt, pedofili och annat trams. Det visar ju inte på annat än okunskap trots allt. Visst ska var och en få ha sin uppfattning, men man ska också ha relevanta argument. Och det är inte relevant att börja jämföra homovigslar med att få gifta sig med ett djur eller att homosexualitet är detsamma som tidelag eller en psykisk störning.
Jag kan respektera någons åsikt om man har relevans i sitt argumenterande - även om jag inte håller med alla gånger. Men att respektera någons åsikt som bygger på okunskap är svårt. Och inom tro och religion finns evinnerligt många tolkningar och sätt att tro vilket givetvis måste respekteras - åt båda håll...

AB 1, 2, 3, 4, 5 Apg29 1 BAR 1 DAGEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12 DN 1 SMP 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SYD 1, 2

Bilden lånad från Religion

Idag började debatten i kyrkomötet gällande om man ska behålla vigselrätten och i så fall viga homosexuella par. Imorgon tas det formella beslutet, men mycket verkar peka på att man kommer säga ja till att viga samkönade par även om man är ganska splittrade i frågan.
Själv tycker jag inte att frågan ens skulle behöva diskuteras - för mig är äktenskap något mellan två personer som älskar varandra oavsett kön. Många hänvisar till Bibeln och säger att äktenskapet är något som bara gäller man och kvinna, vilket jag inte kan se riktigt håller i längden. Bibeln bygger på en syn man hade för 2000 år sedan och jag är övertygad om att Gud också moderniseras med tiderna (om han nu finns). Finns han, har han säkerligen sedan länge insett att "Opps, det blev lite galet det där med äktenskapet - bäst att formulera om lite".
För trots allt förändras tiderna och jag kan tycka det är märkligt att man så hårt håller på en 2000 år gammal skrift utan att inse att saker och ting förändras. Homosexualitet har alltid funnits så länge människan funnits, det är bara på senare tid det sakta men säkert börjat bli accepterat.

Det som faktiskt är rejält märkligt är alla reaktioner som kommer när man skriver om homoäktenskap. Folk jämför det med tidelag, pedofili - och många hävdar fortfarande att homosexualitet är en sjukdom.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser sådana kommentarer! För det är ju inte annat än ett tecken på hur dåligt insatt dessa personer är i frågan. Det går helt enkelt inte att jämföra en vigsel mellan två homosexeulla med att få gifta sig med ett djur - det är två vitt skilda ting. Det är också helt fjärran från de hemskheter en pedofil ställer till med. Pedofili skulle jag gärna ställa mig bakom att det är en störning - som även homosexualitet räknades som i Sverige fram till 1979 - men homosexualitet räknas absolut inte dit.
Läs gärna det förra inlägget jag skrev om homovigslar och avgör själva om man ska skratta eller gråta åt kommentarerna! Själv håller jag nu tummarna för att kyrkomötet har vett att säga ja till homovigslar imorgon!

AB 1 Apg29 1 DAGEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 DN 1

Fram till hösten 1979 klassades homosexualitet som en sjukdom - en mental rubbning. Vid koden 302,00 i sjukdomsregistret fanns homosexualitet nämnt som en av de psykiska sjukdomarna man bland annat kunde få sjukersättning för. Något som ju faktiskt är totalt sjukt och strider emot allt bättre vetande.
Men så kom ju också protesterna. Under sensommaren och hösten 1979 gick ju Sveriges homosexuella till motangrepp. Bland annat ringde homosexuella Sverige runt och sjukskrev sig i en samlad "auktion" på en och samma dag - med hänvisning till att de faktiskt klassades som sjuka.
Till slut togs sjukdomsbeskrivningen bort, att bli kär i någon av samma kön ansågs inte längre som en sjukdom. Helt sund inställning - för hur kan man klassa kärlek som en sjukdom?
Och nu är det ju enligt lag tillåtet för samkönade par både att gifta sig och adoptera barn. Även om adoption för ögonblicket ändå är svårt, de flesta givarländer godkänner inte samkönade par som adoptivföräldrar.
Till veckan ska Svenska Kyrkan fatta beslut kring sin egen vigselrätt. Behåller man vigselrätten, säger man per automatik ja till att viga samkönade par även om en enskild präst fortfarande har rätt att avstå. Till skillnad från borgerliga vigselförrättare, som inte har vigselrätt - utan vigselplikt och därmed inte kan vägra att viga ett par. SvD har gjort en rundringning bland kyrkorådets ledamöter och enligt den undersökning kommer en majoritet att rösta ja till samkönade vigslar i kyrkan. Grattis, Kyrkan! Det var verkligen på tiden. Blir det så, kan samkönade vigslar i kyrkan bli verklighet redan från årsskiftet.
Som jag ser det, är det helt i sin ordning att kyrkan hänger med i utvecklingen. Bibeln skrevs utifrån en 2000 år gammal människosyn och känns ju inte riktigt hållbar på alla punkter just på grund av det. Gifter sig gör man ju på grund av kärlek till en annan människa - oavsett kön. Så att kyrkan i ena andetaget så livligt pratar om kärleken till sin nästa i nästa andetag emellanåt motarbetar just kärleken till sin nästa känns ju som något av rejäl dubbelmoral.

DAGEN 1 SVD 1

Bilden lånad från Janneli

Jag trodde faktiskt att det var ett dåligt skämt när jag hörde nyheten på TV imorse! Jag tänkte att detta kan faktiskt inte vara sant, detta händer inte i ett av världens mäktigaste länder. Nämligen att man enligt amerikansk lag inte tillåter homosexuella i armén. Det låter verkligen inte riktigt klokt.
Ordningen i USA's armé är nämligen "Don't ask, don't tell" - den som är öppet homosexuell är helt enkelt inte välkommen. Den fråga man då givetvis ställer sig är vad i en persons sexuella läggning som kan påverka vad personen presterar i sitt yrkesutövande? Vad säger att en homosexuell är en sämre soldat än någon som är heterosexuell?
Enligt Wikipedia är ordningen helt enkelt en kompromiss. I grunden får inga homosexuella handlingar äga rum inom militären - men ingen har heller rätt att efterforska någons sexuella läggning. President Bill Clinton införde policyn 1993 och den är en kompromiss då den i viss mån tillåter homosexuella att tjänstgöra (så länge de inte utför homosexuella handlingar eller öppet berättar om sin läggning) samtidigt som en version av det tidigare förbudet mot att homosexuella tjänstgör finns kvar. Innan don't ask, don't tell försökte USA:s väpnade styrkor sålla bort homosexuella vid intagningen. Homosexuella som bryter mot policyn får avsked från sin tjänstgöring och öppet homosexuella får inte heller ta värvning. Mellan 1994 och 2008 har åtminstone 13.000 fått avsked under policyns bestämmelser. Clinton gjorde i och med policyns införande ett avsteg från sitt vallöfte att alla skulle få tjänstgöra öppet inom de väpnade styrkorna oavsett läggning.
Nu har dock President Obama lovat att denna policy ska avskaffas - och det är verkligen inte en dag för tidigt! Om USA vill kunna vara "möjligheternas land" och det land där alla har en chans - det som man ju faktiskt "marknadsför" sig som - så ska ju faktiskt det gälla ALLA inklusive homosexuella.
Så nu diggar jag Obama änmer!! Kanske är han trots allt värd Nobles fredspris?! Åtminstone är han på god väg att förtjäna det!!

DAGEN 1 DB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4 VG 1, 2, 3