Jag kan inte låta bli att beröras varje gång man hör eller läser om rapporter om hur utskrivningen av antidepressiva mediciner ständigt tycks öka. Nu senast har man märkt en ökning bland män i åldern 20-24 år.

Man hävdar att ökningen beror på att man blivit bättre på att fånga upp dem som mår dåligt, inte att man mer lättvindigt skriver ut preparaten. Jag skulle nog egentligen vilja hävda att det säkerligen beror på båda delarna.

Jag har själv ätit antidepressiva medel till och från och flera år och märkte till en början hur svårt det faktiskt var att få gehör för att man mådde dåligt. I bästa fall fick jag med mig en ask sömntabletter hem, i "värsta" fall ordinerades jag vitamintillskott och promenader. Det sistnämnde hjälper visserligen till viss del mot depression och är en viktig del av behandlingen, men är man så långt under isen som jag då var, krävs det mycket mer än så för att man ska komma på rätt köl igen.

När jag sedan väl är inne i systemet, har jag ibland reagerat på det motsatta. Nämligen hur lätt det har varit att gå till en helt ny vårdcentral, träffa en läkare jag aldrig träffat och vips - efter bara några minuter - ha en lång rad starka mediciner utskrivna. Många gånger har jag gått hem med mediciner som vid överdos skulle kunna ta död på en större tjur. Självklart är det bra att man har tillit till mig som patient, men jag kan också reagera på hur lätt det ändå är att få starka mediciner utskrivna.

 

Men man får väl ändå utgå ifrån att den största anledningen ändå är att man faktiskt har blivit bättre på att fånga upp personer som mår dåligt. Att man sedan börjar skriva ut antidepressiva mediciner till barn i 10-årsåldern känns ju ganska oroväckande. Många av dem behöver säkerligen medicinerna, men det känns som att man - oavsett patientens ålder - ofta skriver ut antidepressiva medel vid tillfällen som kanske inte är annat än just en tillfällig livskris. Ett tillfälle då man förmodligen skulle klara sig med några samtal hos en psykolog och stöd från nära och kära.

Trots allt borde inte tanken med dessa mediciner vara att man ska ta sig igenom en kris, utan när man faktiskt är sjuk. Ja, depression är faktiskt en sjukdom - något som många har svårt att ta till sig. Oavsett om man drabbats en depression eller ej. Mest provocerad blir jag nog av att höra dem som aldrig varit i närheten av depression, men som ändå hävdar att det inte är så farligt och det ju bara är att "gaska upp sig".

Men absolut, det råder inga tvivel om att det ibland kan vara aningen för lätt att få mediciner, samtidigt som man självklart blir bättre och bättre på att fånga upp personer som mår dåligt.

 

 

DN 1

 

Bilden lånad från Joint Health

 

De allra flesta av oss vet hur det är att vara ”lite deppig”, men det är inte alla som hamnat i den depression i dess rätta bemärkelse. Då klassas nedstämdheten som en sjukdom; ingenting är längre roligt, man är trött och orkar inget, allt känns tomt och meningslöst, man oroar sig över framtiden och/eller grubblar över det som varit. Inte på det sätt som de flesta gör ibland, utan nu tar det över hela tillvaron och blir till ett problem.
En vanlig tumregel brukar vara att man ska ha varit nedstämd i mer än två veckor för att det ska klassas som en sjukdom. Och depression är en av våra vanligaste folksjukdomar; över 25 % av alla kvinnor och 15 % av alla män drabbas någon gång av en depression som kräver någon form av behandling. Sjukdomen innebär mycket lidande för den som drabbas och räknas till och med som dödlig; de flesta som tar livet av sig är nämligen deprimerade.
Depressionsliknande symtom är visserligen en del av livet och vid olika kriser kan vi ha sömnbesvär, känna ångest och tappa lusten. Men det är först då symtomen inte försvinner ska man ska börja fundera över att söka hjälp - en kris- eller sorgereaktion kan nämligen gå över i en dep­ression. Näör och detta sker är väldigt individuellt. Vissa är mer känsliga och blir lätt deprimerade medan and­ra tycks klara vilka påfrestningar som helst utan att hamna i depression.

Fast depressioner utlöses inte alltid av stress eller kris, som många tror. Det kan nämligen finnas biologiska orsaker till depression, som kan väga precis lika tungt som de psykologiska. Ärftlig sårbarhet och miljö är några exempel på orsaker till depression. Det är många gånger faktiskt helt omöjligt att säga exakt varför en person drabbas av depression.
Det som dock spelar stöfungerar som en slags budbärare mellan hjärnans celler och reglerar bland annat känsloliv och motorik. När det gäller depression är det framför allt signal­substanserna serotonin, dopamin och noradrenalin som är inblandade - och enkelt uttryckt lider en deprimerad brist på dessa signalsubstanser.
Risken för att insjukna igen ökar med varje depression man får. Har man haft tre djupare depressioner brukar det många gånger bli frågan om långtidsbehandling med antidepressiva mediciner. Det är inte helt ovanligt med medicinering livet ut.

Till sjukdomen depression hör dessutom ofta symtom som minnes- och koncentrationssvårigheter och det är något som kan hänga i långt efter det att depressionen gått över.
Enligt WHO ökar depressioner över hela världen och man talar om en ”tyst epidemi”. Redan i dag är depression den ­främsta anledningen till funktionsnedsättning säger man - och man räknar med att depression om bara 20 år är det allra vanligaste hälsoproblemet i världen. Visserligen - fortsätter man - kan ökningen åtminstone delvis bero på att fler faktiskt får rätt diagnos, men även miljö- och livsstilsfaktorer som ökad stress, skräpmat och minskad fysisk aktivitet bidrar starkt till utvecklingen.
Depression sägs heller inte vara ett välfärdsproblem, utan är vanligare i fattiga länder än rika - och i rikare länder är sjukdomen vanligare bland de sämre ställda av befolkningen.
Vilken behandling som är bäst mot depression är väldigt individuell, liksom hur djup depressionen är. Vid lättare depressioner brukar man använda antingen kognitiv beteendeterapi, antidepressiva mediciner eller så kallad interpersonell psykoterapi. Vid svår depression gäller i första hand läkemedel, ofast i kombination med någon form av terapi - och vid mycket svår depression, där snabb effekt behövs används ECT, elektrokonvulsiv behandling.
Motion brukar vara ett enkelt och effektivt sätt att bidra till att depressionen går tillbaka. Även om motion oftast inte fungerar som enda "medicinen" mot depression, är det absolut ett effektivt sätt att hjälpa mediciner och terapi på traven.
Det finns dessutom ett starkt samband mellan depression och alkoholism; många tar till alkohol för att dämpa depressionssymtomen. Samtidigt som hög alkoholkonsumtion också kan leda till depression på grund av alkoholens starka påverkan på hjärnan.
Så många som var femte person som behandlas mot depression är faktiskt alkoholberoende - och fyra av tio som behandlas mot alkoholberoende har en depression. Så visst finns det ett klart samband, det går inte att bortse ifrån
Depression är dock en sjukdom som kan vara otroligt handikappande - och som är långt mer jobbig och traumatisk att gå igenom än man kan sätta sig in i om man inte varit i situationen själv. Det är lätt att säga att "det bara är att ändra på tankebanor och levnadsmönster, så blir allt bra igen". Men det är inte lätt att göra utan behandling, när nedstämdheten övergått från nedstämdhet till depression. Något som är två vitt skilda ting - och nedstämdhet kan oftast "botas" med ändrande av tankebanor och levnadsmönster, medan depression oftast inte kan det.

Källor: DN 1, 2, Vår nya värld, Scrumdiddlyumptious

Jag fastnade för ett tag sedan framför nyheterna på TV - och som flera gånger leder min reaktion till ett blogginlägg! Denna gång handlade inslaget om svenskars inställning gentemot personer med psykisk ohälsa. Man har nämligen gjort en undersökning som visar att var fjärde svensk inte vill ha en arbetskamrat som har ett psykiskt funktionshinder eller bjuda hem en granne om denne är eller har varit patient inom psykiatrin. Även om undersökningen tydligen visar på en tendens av högre tolerans gentemot personer som lyder av psykisk ohälsa, visar den ändå att väldigt många vill hålla en distens mellan sig själva och personer med psykiska sjukdomar eller funktionshinder.
Med några enkla klick från SVT's hemsida, hittade jag fler siffror från olika undersökningar gällande folks attityder gentemot personer med psykisk ohälsa. Bland annat hittade jag följande siffror:
• 26 % anser att psykiatriska verksamheter inte bör förläggas till bostadsområden.
• 33 % anser att utlokalisering av psykiatrisk verksamhet utgör en fara för lokalbefolkningen.
• 25 % kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom.
• 20 % skulle inte bjuda in någon till sitt hem om han eller hon visste att personen har en psykisk sjukdom.
• 36 % anser att människor med allvarliga psykiska problem inte kan återhämta sig fullständigt.
• 61 % anser att de flesta personer som en gång varit patienter på en psykiatrisk klinik inte är pålitliga barnvakter.
• 70 % anser att de flesta människor med psykiska problem inte får professionell hjälp inom sjukvården.
• 32 % anser inte att psykisk sjukdom är en sjukdom som vilken annan sjukdom som helst.

Hela studien kan laddas ner här för den som är intresserad.

Själv vet jag inte om jag ska bli arg eller ledsen när jag läser de här siffrorna. Visserligen undrar man ju hur frågorna är ställda. Hur har man i undersökningen specificerat psykisk ohälsa? Nämner man att man även inkluderar sjukdomar som till exempel depression och manodepressivitet i begreppet "psykisk ohälsa"?
Under min psykologikurs nu under hösten, har jag läst mycket om hur personer med olika psykiska funktionshinder tidigare behandlats i samhället och vilken total okunskap som funnits för inte alls särskilt länge sedan. Hur man låtit folk bada med ormar, lobotomerat folk och allt vad det må vara.
Förr ansågs nästan alla med någon form av psykisk ohälsa som farliga och låstes nästan uteslutande in på mentalsjukhus. Detta tycks i ganska stor utsträckning leva kvar även idag. Trots att faktiskt många psykiska sjukdomar kan behandlas så att man aldrig märker att personen ifråga är sjuk med hjälp av medicinering exempelvis.
Ni som känner mig eller följt min blogg sedan en längre tid, vet att jag själv äter antidepressiva medel sedan flera år. Med andra ord lider även jag av en psykisk sjukdom, men den gör mig inte på något vis farlig och jag kan leva precis som alla andra så länge jag tar mina tabletter. Jag har även med stor framgång börjat trappa ut min medicinering med målsättningen att inom en snar framtid klara mig helt och hållet utan tabletter.
Det inte alla har koll på, är att depression faktiskt är en sjukdom som orsakas av brist på en signalsubstans i hjärnan - och med en dödlighet på runt 30%. Inte på grund av bristen på signalsubstans dock, utan på grund av en lång rad andra faktorer.
Så visst väcker det tankar när man läser och hör att många inte skulle vilja jobba med mig eller bjuda mig på middag på grund av min sjukdom. De som känner mig, skulle garanterat intyga att jag är totalt harmlös att äta tillsammans med eller avverka ett arbetspass tillsammans med. Så jag hoppas innerligt att dessa fördomar och denna okunskap med tiden kommer att dö ut.
Säger man "fysisk sjukdom", vet de flesta att det är ett uttryck som kan innefatta alltifrån migrän och förkylning till cancer, AIDS och Parkinson. Jag hoppas att folk en dag kommer inse att uttrycket "psykisk sjukdom" faktiskt innefattar alltifrån exempelvis depression som knappt märks utåt så länge den bahandlas till sjukdomar och funktionshinder som istället är det som många kanske tänker på - nämligen sådant som faktiskt KAN göra folk stökiga, jobbiga, annorlunda och till och med farliga och aggressiva...

Källor: SVT, (H)järnkoll

Bilderna lånade från Onlinepsykolog och Folkhälsoguiden

Det har smärtat lite i hjärtat att jag tvingats låta psykologin ligga lite medan jag kämpat på med den astronomiska navigeringen. Jag har valt att prioritera sjökaptensutbildningen, eftersom det ju trots allt är vad jag en dag ska bli. Men när tentorna nu är skrivna till veckan, hoppas jag på att kunna börja ta igen det jag tappat inom psykologin.
Första uppgiften i psykologikursen var att läsa boken Pillret och jag var redan efter första kapitlen såld på ämnet! Eftersom boken behandlade ett område jag själv har erfarenhet av - nämligen depression och psykofarmaka - blev det förstås extra intressant.
Mycket av sjukdomsförloppet var givetvis sådant jag redan visste, men kanske inte exakt vad som hände i kroppen när man blir sjuk. Att det är brist på signalsubstans i hjärnan som gör att man mår dåligt är förmodligen inte något som alla känner till, eller hur?! En vanlig fördom är ju att "Äh, det är bara att ta tag i sitt liv", men fullt så enkelt är det ju trots allt inte.
Det finns så otroligt många förutfattade meningar kring psykisk ohälsa, det kan många gånger sitta långt inne att berätta att man äter denna typ av mediciner - helt enkelt av rädsla för alla fördomar.
Man kan sedan ha skilda uppfattningar kring vad som faktiskt krävs för att bli frisk från en depression. Det är till exempel inte alla som behöver mediciner, för många räcker till exempel en tids samtalsterapi i någon form, för andra funkar healing - och så vidare. Men för väldigt många - inklusive mig själv - behövs medicinerna för att helt enkelt komma på fötter, sedan krävs till exempel samtal för att till sist bli frisk och klara att sluta med medicinerna. Medicinerna botar symtomen, men inte sjukdomen. De gör att man kan hantera sjukdomen, att man kan hantera symtomen och göra något åt det som en gång orsakade dem.

Men börjar man prata om "lyckopiller" är man verkligen ute och cyklar. Den som uppfann "lycka på burk" skulle bli stormrik i en handvändning, det är en sak som är säker. Man mår bättre, men inte bra av dessa mediciner - och man blir definitivt inte lycklig enbart av att stoppa i sig tabletter.
Sen kan man självklart fråga sig varför utskrivningen av psykofarmaka ständigt ökar! Personligen tror jag det finns två stora orsaker; dels förekommer det säkerligen en överutskrivning - personer som faktiskt inte behöver medicinerna utan skulle tillfriskna av några samtal får ändå tabletter utskrivna - men vi ska nog också fråga oss hur vårt samhälle ser ut idag! Det mänskliga psyket kanske inte orkar med den press vi utsätts för idag, med alla tider och aktiviteter som ska passas, att ständigt vara nåbar och liknande. Så det är faktiskt inte otroligt att den psykiska ohälsan också ökar, vi är helt enkelt inte skapta för den press vi utsätts för i vår vardag.
Sedan finns det förstås massor med olika anledningar till att man drabbas av exempelvis en depression, det kan vara otroligt många saker som ligger bakom en sådan sjukdom. För min del var det en kombination av just dessa typer av ting.
Jag har nu kommit till läget att jag kommer göra ytterligare ett försök att trappa ut medicinen. Redan i somras halverade jag min dos, från två till en kapsel per dag. Mitt nästa steg är nu en tablett varannan dag, när det funkar blir var tredje dag och så vidare, tills jag helt trappat ut medicinerna. Sist jag försökte sluta med tabletterna, har jag så här med facit i hand en känsla av att jag var för ivrig och helt enkelt trappade ut dem för fort. Nu ska jag låta det ta lite längre tid och som det just nu känns har det gått riktigt bra.

Det som stört mig mest under de år jag själv använt den här medicinen, är alla fördomar som finns kring till exempel depression. Jag har fått höra saker som att man är farlig för sig själv och andra, att man borde sitta inlåst, att det bara är att ta tag i sitt liv och en lång rad andra befängda påståenden.
På något vis är det otroligt skambelagt att lida av depression. Det är nästan något "fult", något skambelagt, en svaghet. Själv frågar jag mig förstås varför det är jag som ska skämmas? Sjukdomar kan vi alla få, depressioner inkluderat. Vissa lider större risk, andra mindre men för oss alla finns det en gräns för vad psyket orkar med och förr eller senare passeras denna gräns. Precis som med cancer, vissa lider större risk, andra mindre men utsätts man för tillräckligt stora riskfaktorer kan du ju dig fasen på du till sist får en tumör.

En sjukdom som depression är inget jag önskar min värsta fiende, men ibland skulle jag nästan önska att personer som kommer med kommentarer som att "ta tag i ditt liv" skulle kunna få en liten försmak av hur det faktiskt är. Bara under en stund, så inser de att det inte är fullt så enkelt som att bara ta tag i sitt liv.

Bilderna lånade från Viktminskning, Aftonbladet, Stockholmspsykologen

Att ha en depression i unga år kan öka riskerna att utveckla demens senare i livet, enligt en ny studie. Enligt forskarna bakom studien kan det vara hjärnans kemi liksom livsstilsfaktorer som diet och sociala kontakter som spelar in.
Vid en depression uppstår en inflammation i hjärnvävnaderna och det är denna inflammation som kan bidra till demens. Vissa protein som man funnit i hjärnan som ökar under depression ökar också troligen risken för att utveckla demens, säger man.
I studien följdes 949 personer under 17 års tid. I slutet av studien hade 164 av dessa utvecklat demens. 22 % av de som hade haft en depression utvecklade demens jämfört med 17 % av de som inte hade haft depression.

Det är ju ingen jätteökning av risken att bli dement, men trots allt finns risken där ändå. Och inte blir man ju direkt gladare av att läsa sådan här om man redan är deprimerad, eller hur?! ;-)
Läser man vidare i Aftonbladet - där jag själv läste denna artikel - kan man läsa om ytterligare en studie som visar att även stress kan göra oss dementa. Det finns självklart hur många studier som helst, som kan visa att både det ena och det andra kan öka risken för olika sjukdomar i någon utsträckning. Så frågan är väl om man egentligan ska oroa sig särskilt mycket?! Själv väljer jag nog att inte oroa mig mer för att bli dement än vad jag redan gör - trots att jag äter både antidepressiva medel och stressar som en tok emellanåt... :-)

KÄLLOR: Aftonbladet (2), American journal Neurology

Bilden lånad från Den mänskliga hjärnan

Nu har Socialstyrelsen kommeit med nya, nationella riktlinjer vad gäller vård vid depression. Som det hittills varit, har många med depression enbart får tabletter men alltför sällan annan vård, som till exempel samtal.
Med de nya riktlinjerna ska man nu som deprimerad få större möjlighet att välja olika vårdformer om jag förstått det hela rätt. Och framförallt ska samtal av något slag vara en av de första saker som förs på tal när någon får sin diagnos. Man ska också i större utsträckning erbjuda KBT-behandling.

Tyvärr är min egen erfarenhet av vården att man är alldeles för glad i att skriva ut en massa piller, men tänker inte alltid i ett steg till - att det även kan behövas annat än bara tabletter.
Många gånger behövs självklart tabletterna för att komma på fötter, för att bli piggare och att få vardagen att fungera. Men i längden är det mer än så som behövs.
Personligen verkar jag till sist tillfriskna, trots bristen på samtal - men det har tagit åtskilliga år med tabletter, tabletter och åter tabletter. Hade jag i ett tidigt skede fått bra med samtal, är jag övertygad om att jag kommit på fötter avsevärt fortare än vad jag gjort.
Men nu får jag istället hoppas att de som framöver får diagnosen depression får en bättre vård än vad jag själv fått!

SOCIALSTYRELSEN RIKTLINJER HÄR (pdf-format)

---

EX 1 SMP 1 SvD 1 SYD 1

Bilden lånad från Antisniveler och SvD

Hur en deprimerad människa blir bemött beror på vilket kön personen har. En kvinna får lättare diagnosen deprimerad än en man.
Nu har ett projekt startat kring detta och bland annat har man tittat på dokumentationen i journalerna. Här såg man att informationen om kvinnorna var ofta detaljrik och tog ofta – eller så gott som alltid – upp familjesituation och påfrestningar hemma. När det gällde männen fanns det helt enkelt inte så mycket nedskrivet.
Och statistiken talar sitt tydliga språk. Kvinnor förblir i mycket högre grad sjukskrivna och är ofta svåra att rehabilitera. Medan männen är mindre sjukskrivna och har större motivation att komma tillbaka till arbetet.
Genusanalysen visade också att män i större utsträckning endast fick antidepressiv medicin och inte en kombination av tabletter och samtalsterapi, som kvinnorna. Männen varken frågade efter eller blev erbjudna terapi.

När jag själv blev sjuk tog det en väldigt tid innan jag fick rätt diagnos. Under cirka 1,5 års tid sprang jag hos olika läkare och fick i bästa fall några sömnpiller med mig hem. Andra gånger blev jag rekommenderad kosttillskott eller sjukgymnastik.
Och jovisst, vitaminbrist kan orsaka depression liksom motion är ett bra medel mot depression. Men i det skick jag då var, var det inte kosttillskott och sjukgymnastik som krävdes.
Samtalsterapi har jag däremot aldrig blivit erbjuden. Däremot efterlyste jag det själv - men blev till och avrådd från det av ett par av läkarna, som ansåg att medicinerna var fullgod behandling.
Om det sedan har med vad jag har mellan benen att göra eller ej kan jag väl inte riktigt svara på. Men rent spontant kan det kännas ganska troligt - det "klaffar inte" med mansbilden att man "kan bli" deprimerade...

DN 1, 2, 3, 4

Fem månader. Eller nästan ett halvår - det låter bättre, eller hur? I alla fall när det som nu är något positivt. För det är så länge jag faktiskt klarat mig utan insomningstabletter - och det efter att ha tagit det praktiskt taget varje kväll i åratal. Men nu har jag mer och mer börjat vänja mig vid att sova utan dem och insett att jag klarar mig ypperligt utan dessa små piller. Även om jag är stressad, även om jag ska upp tidigt nästa morgon och även om jag har en dålig dag. 9 kvällar av 10 somnar jag hur bra som helst ändå. Och de gånger jag har svårare att somna är inte det första jag gör att gå upp och ta en tablett - nej, då gör jag annat. Jag sätter mig framför TV:n, läser något, sätter mig framför datorn eller tar något att äta. Och efter ett tag är det inga problem att somna.
Detta trode jag verkligen inte för bara ett par år sedan, då var detta nästan ett overkligt scenario. Men nu fungerar det hur bra som helst! Att sömnen påverkar tillvaron något extremt kanske man inte alltid tänker på - fram till den dag man får extrema sömnproblem. Då kretsar plötsligt hela tillvaron kring sömn och att kunna sova. För min del räckte det att höra ordet "sova" eller frasen "gå och lägga sig" så fick jag panik - plötsligt genomled jag hela den panikångestladdade känsla det var varje gång jag skulle försöka sova.

När jag nu ändå var i tagen att bli "avgiftad", fick jag för några veckor sedan för mig att börja fasa resten av medicineringen. Visserligen ska detta gå fortare än vad jag själv nu gjort, men de gånger jag gjort det i den takt läkarna sagt har det bara gått käpprätt utför och jag har fått återfall i min depression.
Så nu har jag gått på halv dos närmare en månad och börjar bli redo att ta nästa steg och halvera den nuvarande dosen. Känns bättre att köra detta i min egen takt istället för att skynda på det hela.
Det finns läkare som anser att man ska fasa ut medicinen på några få veckor, men jag måste inse att det inte fungerar för min del. De gånger jag försökt har det helt enkelt inte gått och jag har istället hamnat på ruta ett igen. Nåja, inte fullt så illa som ruta ett - då hade jag knappast varit redo att fasa ut medicineringen nu heller, utan haft åratal med tabletter framför mig fortfarande.
Men kanske, kanske är man så god väg mot en tillvaro utan mediciner! Utan att behöva bekymra sig om att ständigt ha ett mindre apotek med sig, slippa de biverkningar tabletterna för med sig... Helt enkelt kunna vara som "alla andra" - åtminstone på den fronten. Så nej, det är inte alltid höga krav man har på tillvaron - nu kommer jag känna mig väldigt nöjd om jag kan få en tillvaro utan mediciner.
Ibland känns det lite som att man tar tabletterna "av bara farten", att det blivit lite av en vana. Jag undrar emellanåt om jag faktiskt behöver dem? Självklart ska man ju ta dessa tabletter så länge man behöver och sedan lägga på en liten "marginal" så att man inte slutar med dem för fort. Men äta tabletter man egentligen inte behöver är heller inget att rekommendera. Så nu kanske man äntligen slipper dessa piller... :-)

Antalet självmord bland vuxna personer har minskat kraftigt de senaste tio åren. En studie visar att de antidepressiva läkemedlen kan ligga bakom en stor del av trenden - och rädda 500-600 liv om året.
Samtliga provsvar från de nästan 17 000 självmordspatienter som genomgick rättstoxikologisk undersökning under 1995-2005 har analyserats och jämförts med en kontrollgrupp. Analyserna av provsvaren visade att 420 personer hade rester av antidepressiva läkemedel i kroppen när de tog livet av sig 2005. Det är en betydligt färre än de drygt 600 som man kunde förvänta sig om inte läkemedlen hade påverkat självmordsrisken, enligt forskarna.

Det inte alla har koll på är att depression faktiskt räknas som en dödlig sjukdom, man har en dödlighet på nästan 30%. Nu är det ju in sjukdomen i sig som är dödlig, utan konskekvenserna av sjukdomen - helt enkelt att man mår så dåligt att man inte orkar med.
Det är lätt att påstå att självmord skulle vara egoism, att det är ren svaghet som gör att man tar sitt liv. Men tänker man ett steg till behöver inte läget vara sådant. För om man verkligen tycker att döden är ett bra alternativ, då är det något som inte är som det ska - man behöver helt enkelt hjälp! Det är sonika en sjukdom som behöver behandlas.
Sen finns det självklart alltid bättre alternativ än självmord - men det ser man inte alltid i den sitsen man befinner sig när självmordstankarna kommer, psyket fungerar helt enkelt inte som det ska.
Sen behöver inte just en depression alltid vara anledningen till att någon begår självmord - även om självmord är en vanlig konsekvens av en depression. När det man väl kommit så långt i en depression att självmordstankarna finns där, är det inte - som så många faktiskt vill hävda - att över en natt ändra tankebanor. Nej, det behövs långt mycket mer - och givetvis proffessionell hjälp. En depression kan givetvis utlösas av jobbiga upplevelser och trauman, men är faktiskt en typ av "bristsjukdom". Man har helt enkelt brist den substans i hjärnan som påverkar vårt välbefinnande. Så nej, ändra sina tankar är inte det som behövs i det läget - i alla fall går det inte utan proffessionell hjälp!

Socialstyrelsen har nu kommit med nya riktlinjer vid behandling av depression och vill att samtalsterapi ska erbjudas patienter med depression i första hand. Äntligen säger jag! Under alla de år jag själv ätit antidepressiva tabletter har någon läkare aldrig ens nämnt ordet samtalsterapi. Trots många år med medicin och flera olika läkare.
Visst, tabletterna hjälper till att komma på fötter, man mår bättre och kan ta tag i sin vardag. Men det är en typ av konstgjord andning! Tabletterna botar symptomen, men inte sjukdomen. Själv brukar jag jämföra det med en reumatiker som tar värktabletter - värktabletterna tar bort smärtan men inte reumatismen...
De gånger jag faktiskt gått i samtal, har jag själv ordnat kontakterna för att få terapin, det är inget som på något vis gått genom husläkaren.
Jag tycker absolut inte man ska sluta skriva ut dessa mediciner, men de ska kompletteras med samtal så att man faktiskt så småningom kan ta steget att sluta med tabletterna.

Det är många fördomar man fortfarande möts av när man berättar om sin sjukdom och jag slutar egentligen aldrig att förvånas. Innerst inne vill jag givetvis tro att folk är mer upplysta och kunniga kring den här typen av sjukdomar än vad man egentligen är - men icke. Jag har fått höra att man är farlig för sig själv och andra, att man ska hållas inlåst - ja, ni hör själva!
När det kom fram till skolledningen att jag åt antidepressiva tabletter, blev jag till en början avrådd att hoppa av utbildningen - man ansåg inte att jag var tillräckligt psykiskt stabil för att gå kvar. Dock räknas man - enligt läkarna - som tillräckligt frisk för att kunna vara till sjöss så länge man äter sin medicin. Till det ska givetvis även tilläggas att jag nu börjar bli så pass frisk att jag inom en mycket överskådlig framtid förhoppningsvis kan sluta med mina tabletter...

DAGEN 1 SVT 1 NSD 1

Aldrig har jag själv "drabbats" av så många fördomar som sedan jag fått diagnosen depression! I mångas ögon är man ett psykfall som hör hemma på någon psykavdelning med tvångströja. Något som jag själv upplever som nästan kränkande, då ju detta är så långt ifrån sanningen man kan komma.

Alla vet vad en depression är eftersom vi nästan alla har varit med om att känna oss "nere" och använder då begreppet depression för att beskriva hur vi kände oss. Men detta stämmer inte.
Här några myter om depression som inte stämmer:

Myt 1:
"Depression är inte en sjukdom"

Men klinisk egentlig depression är en svår sjukdom som påverkar den drabbades stämningsläge, tankar och kropp. Forskning har visat att sjukdomen depression har genetiska och biologiska orsaker och personer som är drabbade har högre nivåer av stresshormoner.

Myt 2:
"Även om depression är en sjukdom så kan man inte göra något åt det"

Men depression är behandlingsbart och mer än 80 procent blir förbättrade med behandling. Med nya behandlingar och läkemedel bör ännu fler drabbade förbättras.

Myt 3:
"Depression är inget annat än att må dåligt vilket är ett normalt tillstånd i livet"

Men att sätta likhetstecken mellan depression och att ibland må dåligt är som att tro att lunginflammation är samma sak som förkylning. Alla mår ibland dåligt en eller två dagar. Men depression kan finnas en livstid hos vissa patienter. Ingen begår heller självmord för att de ibland mår sämre.

Myt 4:
"Personer som drabbats av depression tycker bara synd om sig själva"

Men depression drabbar en av 15 kvinnor och en av 30 män under deras livstid Några av världens mest kända människor har lidit av depression t ex Alexander den Store, Napoleon Bonaparte, Abraham Lincoln, Winston Churchill, Florence Nightingale, Isaac Newton, Charles Darwin, Ludwig van Beethoven och Michelangelo. Och dessa personer är inte exakt de personer som tyckte synd om sig själva.

Myt 5:
"Man kan själv övervinna depression. Den som inte kan göra det är svag"

Men depression kan lika lite viljas bort som hjärtkärlsjukdom eller diabetes. Depression orsakas av kemiska förändringar i hjärnan som inte går bort av positiva tankar och beslutsamhet. Att söka vård för sina depressiva symtom visar på mod och styrka och inte på saknad av vilja.

Myt 6:
"Depression går över av sig själv"

Men i de allra flesta så kan depression finnas kvar i månader eller år. Depression kan gå över av sig själv bara för att återkomma senare i livet. När en drabbad redan haft en depression är risken större att få andra depressioner. Klinisk depression kan leda till döden genom självmord vilket kan inträffa om man väntar för länge med att uppsöka vård.

Myt 7:
"Depression utgör del av det normala åldrandet"

Men depression är inte samma sak som åldrande trots att äldre upplever mer händelser och situationer som kan leda till depression; t ex förlust av vänner och familj, sjukdom, och isolering. Äldre personer som växte upp i en tid då man inte diskuterade psykisk eller mental sjukdom känner kanske mer skam än yngre personer att söka vård. Den högsta incidensen av självmord inträffar hos personer som är 65 år och äldre och män är mer sårbara än kvinnor. Det är därför viktigt för äldre att söka vård.

Myt 8:
"Depression drabbar bara kvinnor"

Trots att kvinnor drabbas av depression två gånger mer än män så drabbas män lika fullt. Men depression bland män rapporteras inte lika mycket som hos kvinnor. Kanske för att depression uppfattas som svaghet i vissa kulturer. Men män har mer lyckade självmordsförsök än kvinnor så det är viktigt för män att söka vård.

Myt 9:
"Depression drabbar inte barn och tonåringar. Om barn och tonåringar drabbas så är det bara en normal del av att växa upp."

Men statistiska beräkningar visar en av 33-100 barn och en av 8 - 20 tonåringar är deprimerade varje år. Variationen i siffrorna beror på att det är svårt att mäta depression hos barn och tonåringar.Barn och tonåringar kan ofta inte meddela sig lika bra som vuxna så vuxna måste lära sig att känna igen depressionssymtomen hos sina barn och tonåringar.

Myt 10:
"Om någon i familjen drabbats av depression så kommer alla i den familjen att drabbas"

Men på samma sätt som man kan ha genetisk predisposition eller känslighet för högt blodtryck eller diabetes så kan man ha genetisk känslighet för att drabbas av depression. Men detta innebär inte att alla i familjen drabbas om en gör det. Man ska bara vara medveten om att ens risk för att drabbas av depression är högre om familjen är drabbad. Då är det viktigt att söka vård om symtomen skulle uppträda.

 

 

AB 1, 2

 

På en psykiatrisk mottagning är depression den vanligaste diagnosen i dagens läge. Men de flesta som är deprimerade söker inte vård - de tror helt enkelt inte att det inte finns någon hjälp att få. Och många av dem som söker, får aldrig en korrekt diagnos.
Statistik visar att depressionsperioder drabbar eller kommer att drabba omkring 20 procent av oss. Det betyder att närmare 2 miljoner Sveriges befolkning någon gång drabbas av depression! Depression är en sjukdom som drabbar en stor del av befolkningen och det är även en av de mest handikappande sjukdomarna. Enligt WHO:s senaste depressionsstudie räknas sjukdomen till de 10 viktigaste orsakerna till handikapp. WHO uppskattar att depression kommer att bli den näst största orsaken till den globala hälsobelastningen år 2020.

Närmare 95 % av de patienter som har depression lider också av någon form av ångest, som till exempel Generaliserad Ångest, Social Ångest, Panikångest eller Tvångssyndrom.
De flesta patienter med depression har sjukdomen i episoder. Många patienter som får behandling mot sin första depressionsepisod drabbas inte av sjukdomen fler gånger, men 55-60 % drabbas av en ny episod inom två år.

Amerikanska Statistical Manual of Mental Disorders definierar depression så här:
"Depression kan beskrivas som en period när man har symtom som att man känner sig ledsen, tom, upplever brist på intresse, har känslor av värdelöshet, skuld och oförmåga att tänka. Man saknar motivation och blir mer apatisk. Det är inte ovanligt att olika former av depression leder till känslor av hjälplöshet, hopplöshet och värdelöshet."


Tecken på egentlig depression:
- Minskad eller ökad aptit

- Viktminskning/viktökning
- Tidigt uppvaknande på morgnarna

- Energiförlust

- Överdrivet sömnbehov

- Nedstämdhet

- Gråt utan egentlig anledning

- Självmordstankar

- Känsla av hopplöshet

- Brist på intresse för de flesta aktiviteter

- Förlorad livsglädje

Tecken på att någon lider av depression:

- Drar sig personen ifråga bort från sina normala aktiviteter?

- Verkar personen olycklig med vissa saker som gjorde den glad och lycklig?

- Stannar hellre hemma än att göra saker som tidigare var roligt.

- Verkar personen ta avstånd från vänner och släktingar?

- Känns det som om personen är isolerad, sårad och ensam?

Vad händer i kroppen?
Drabbas man av depression kommer hjärnans signalsubstanser och deras samspel med de så kallade mottagarcellerna, receptorerna, i olag. Dessa signalsubstanser påverkar känslolivet, tankeverksamheten, initiativförmågan, sömnen, aptiten och sexualiteten.
Samspelet mellan signalsubstanser och stresshormoner har betydelse också för hur man mår. Så om man ständigt är stressad ökar därmed risken att drabbas av en depression. Och har man haft svåra upplevelser tidigare i livet kan det göra att man blir mer sårbar. Till och med att minnas gamla stressituationer som till exempel dödsfall och separationer kan utlösa både ångest och depression.
Både arv och miljö har betydelse för uppkomsten av en depressiv sjukdom. Vissa människor har en medfödd känslighet i nervsystemet som gör att de lättare blir deprimerade. Men vilken miljö man har växt upp i och lever i har också betydelse. Om man har en trygg och stabil livssituation kan det göra att man trots en medfödd sårbarhet inte drabbas av depression. Har man en svår livssituation kan det också försena tillfrisknandet och även göra att man lättare blir sjuk igen.

Man kan också drabbas av depressioner utan att det finns någon påtaglig yttre orsak. Depression kan även vara ett tidigt tecken på någon kroppslig sjukdom som exempelvis demens, brist på sköldkörtelhormon eller hjärt-kärlsjukdom.


Behandling

Den mest effektiva behandlingen av depressioner är en kombination av antidepressiva läkemedel och samtalsterapi. Antidepressiva medel ger den fysiska energi som är nödvändig för att med hjälp av samtalsterapi våga bryta gamla, invanda och icke fungerande reaktionssätt och mönster. Om man behandlas för en enstaka depression kan det vara tillräckligt med antingen antidepressiva medel eller, vid lättare depression, samtalsterapi.

Den mest använda typen av antidepressiva läkemedel sk SSRI-preparat, selektiva serotonin återupptagshämmare. Dessa läkemedel kallas ibland för "lyckopiller", men benämningen är missvisande. Man blir inte lyckligare av medicinerna, men de kan hjälpa dig att må bättre och så småningom bli frisk. Det betyder att det finns hjälp att få, även om man i sitt deprimerade tillstånd inte alltid tror så.

Nästan nio av tio blir botade från sin depression om behandlingen består av både antidepressiva läkemedel och samtalsterapi. Drygt hälften av dem som har drabbats av en depression en gång i livet insjuknar på nytt. För dem som haft två eller flera depressiva episoder ökar risken för återfall till mellan 75 och 90 procent. För omkring tio till femton procent av dem som haft depression flera gånger kan den bli långvarig. Det innebär att man aldrig blir riktigt bra mellan de svårare depressiva perioderna, men man kan arbeta och leva ett ganska bra liv ändå.

Självhjälp vid depression

Har man lätt för att drabbas av en depression kan man försöka förebygga och lindra sjukdomen på olika sätt:

- Det är bra att arbeta, om man orkar. Man ska undvika att isolera sig och släppa taget om livet. Eftersom depressionen tar mycket ork och energi kanske man inte kan uträtta så mycket på arbetet. Det kan vara klokt att under en period arbeta mindre än vanligt och vara deltidssjukskriven. Ibland kan man behöva vara helt sjukskriven under en tid.
- Man ska äta ordentligt och regelbundet. Det är bra om man kan äta tillsammans med andra för att få en trevlig stämning vid måltiderna.
- Det är bra att ta promenader och ägna sig åt fysisk aktivitet för att skingra tankarna. Motion har visat sig kunna lindra nedstämdheten.
- Att ha en bra belysning hemma och på arbetet kan påverka humöret positivt. Därför är det också bra att ta promenader mitt på dagen när det är som ljusast.
- En god sömn är viktig för att man ska kunna må bra. Har man svårt att sova är det bra att lyssna på radio eller läsa för att skingra tankarna.
- Man ska undvika att överanstränga sig. Sortera bort aktiviteter som känns påtvingade av andra. Man ska försöka att själv bestämma över vad man vill göra och över sitt tempo i livet. Det är också viktigt att ta hand om sin själ genom att ge sig tid för tankar och intryck. Att lyssna på musik och läsa böcker man tycker om är också bra. Har man svårt att läsa går det att låna talböcker på biblioteket.
- Även om man inte mår bra ska man försöka att klä sig omväxlande och sköta hygienen och utseendet, för att ha ett så normalt liv som möjligt.
- Man ska inte slarva med mediciner och undvika att dränka sorgen i alkohol, kaffe eller rökning.

AB 1 SvD 1