Ibland kan jag nästan störa mig på vad det faktiskt är man bekymrar sig över! Jag har förmånen att ha ett fast jobb och ett förstahandskontrakt på en lägenhet hyfsat nära stan i Stockholm. Detta är något som inte är alla förunnat!

Men ändå klagar man ibland. Klagar på att man missar vissa saker på grund av jobbet, att lönen inte alltid räcker eller att hyran är för hög - trots att jag egentligen inte har några större problem att betala den. Så i grunden borde man ju vara väldigt nöjd med tillvaron.

Men det är nog ganska typiskt svenskt att alltid ha något att klaga på, trots att vi jämförelsevis har det så fruktansvärt bra här på alla sätt och vis. Vi har ett socialt skyddsnät som få länder har, vi har inga stora naturkatastrofer, praktiskt taget ingen korruption, vi behöver inte vara rädda för krig - och så vidare. Vi är nog helt enkelt väldigt, väldigt bortskämda och vägrar att inse hur bra vi faktiskt har det!

Så själv har jag en tendens på att klaga på allt man missar när man är på jobbet - samtidigt som jobbet många gånger är förutsättningen för att kunna ha en meningsfull fritid. Jag skulle inte råd att göra särskilt mycket om jag inte jobbade, då skulle verkligen varenda krona gå till att betala räkningar och handla mat.

Så det värsta är nog att - som de flesta andra - kommer fortsätta att klaga på mina i-landsproblem, som egentligen är ganska små problem. Jag kommer fortsätta oja mig över nattskift, tidiga morgnar och helgjobb. Jag kommer fortsätta klaga på min höga hyra och amorteringar, att nattbussarna väcker mig när de passerar precis utanför mitt sovrumsfönster.

Samtidigt kan det ju också vara så att detta faktum är det som gör att man faktiskt låter sitt liv utvecklas och gå vidare. Tänk vad tråkigt det skulle vara om man aldrig lät livet förändras och förnyas! Det kan delvis vara dessa saker som gör att man ibland byter jobb, att man flyttar ibland och gör andra förändringar i sitt liv. Och förändringar är ju något riktigt sunt! Bara klagandet inte tar över ens tillvaro helt och hållet och man inte klarar att se det som också är positivt. För de allra flesta av oss har ju något i vår tillvaro som är bra också!

 

Jag har ibland funderat på om man ska köpa en lägenhet, men beslutet har i slutändan alltid blivit att jag inte vill göra det. Framförallt för att min grundinställning är att om jag köper ett boende, vill jag ha total makt över det. I en bostadsrätt måste man fortfarande ha styrelsens godkännande i ganska många typer av ärenden och det är just sådant jag vill komma ifrån om jag köper mitt boende.

Om jag lägger miljonbelopp på att få äga min bostad, är ju en del av syftet just bland annat att jag själv bestämmer vad som gäller. Vill jag hyra ut bostaden under en längre tid, göra större förändringar eller liknande, borde det ju faktiskt vara upp till mig som äger bostaden. Börjar man slå ut bärande väggar och liknande, är det förstås en helt annan sak - men i övrigt vill jag helt råda över den bostad jag själv äger.

I en hyresrätt kan jag enklare acceptera att hyresvärden faktiskt lägger sig i förändringar i bostaden, eftersom jag själv inte äger den. Så enkelt är det ju! Och samtidigt är det ju så, att om jag själv bekostar arbetet kan göra ganska stora förändringar även i en hyresrätt. Något jag faktiskt också har gjort i min nuvarande lägenhet, i och med att jag vet att jag kommer bli kvar i den här lägenheten ett bra tag framöver.

Samtidigt som jag känner att Stockholmshem är en av de absolut bästa hyresvärdar jag haft genom åren, kan jag ibland känna en viss frustration över att bo i en hyresrätt. Visserligen gör man otroligt mycket av det jag ber om, även om man i vissa fall får bekosta arbetet - men det tycker jag oftast att det är värt. Stockholmshem kommer snabbt hit och åtgärdar eller fixar saker som jag önskar - och det ska man en stor eloge för. Samtidigt kan jag ibland känna en frustration över att jag vill kunna beställa praktiskt taget vad som helst - och sedan ska hyresvärden kunna ordna det. Framförallt med tanke på den hyra jag faktiskt betalar för min tvåa (nämligen nästan 7.000 i månaden).

Någonstans kan jag tycka att den hyra man betalar för en hyresrätt också inkluderar en viss service. Senaste gången tanken slog mig, var när jag ville installera belysning på balkongen. Jag bekostar själv armatur att sätta upp och el finns redan dragen ut till balkongen. Men där vill inte hyresvärden hjälpa till, vilket jag tycker är konstigt. Det enda jag behöver hjälp med är att fästa upp lampan i tegelväggen på balkongen - vilket Stockholmshem inte påstår sig ha möjlighet till.

Nåja så är det förmodligen, för jag ser ingen anledning till att Stockholmshem ska ljuga om en sådan sak. Men jag ibland känna att är det inte det jag betlar för?

Samtidigt kan jag inte riktigt låta bli att tycka det är lite skönt när folk går också. På sätt och vis är det någon form av uppoffring när folk kommer på besök. Den ordning man är van att ha rubbas å det seriösaste, man får glatt leta efter de saker man är så van ska ligga på ett visst ställe. Alla vet ju hur det är om man fått hjälp med disken efter en middag med många gäster, eller hur?! Man får leta som en galning efter saker och ting!

Har jag under en längre tid haft besök hemma, kan jag dessutom tycka att det är skönt när gästerna faktisk åker hem till sig. Plötsligt kan jag återgå till min ordning, plötsligt är det till 200% mina villkor och regler som gäller.

Där har vi förstås det faktum att jag själv valt att leva ensam som spelar in. Väljer man själv att leva ensam, väljer man per automatik att man vill ha sin egna ordning. När man sedan har gäster, rubbas denna ordning å det grövsta.

Hade jag nu tyckt det var jobbigt att se min ordning rubbas hade jag förstås inte valt att ta emot några gäster. Och så illa är det faktiskt inte! Jag älskar att ha gäster och att folk kommer hit på besök. Men jag kan också känna just den tomhet som morfar försökte beskriva när jag var i tonåren - och som infinner sig hos mig när mina gäster åker hem igen. Det blir en väldigt påtagligt tomhet.

Samma sak kan jag känna om jag varit bortrest hos släkt eller vänner och kommer hem igen, framförallt de gånger man haft det exceptionellt bra. Det känns väldigt konstigt och tomt att åka hem igen, att komma in i den tomma lägenheten där det är alldeles tyst. Någon märklig känsla av vemod infinner sig!

Sen går det oftast ganska fort att vänja om sig till att vara ensam igen. Vänja om sig till hur det faktiskt brukar vara i min tillvaro. Det är oftast den första stunden efter att gästerna åkt eller man precis kommit hem som känns lite konstiga, sedan är man tillbaka i invanda mönster igen. Jag brukar beskriva mig själv som en social ensamvarg och det ligger ganska mycket sanning i det ordvalet. Jag tycker nämligen om att ha folk omkring mig, men till en viss gräns. Någonstans behöver jag också min egentid, att helt enkelt få vara ensam också! Och just därför lider jag kanske inte så mycket av det hela i slutändan. Men visst blir det en väldig kontrast när folk åker och man plötsligt står i en tom och ödslig lägenhet igen!

Samtidigt är jag så glad att jag inte lider av någon pollenallergi när våren nu är på gång på allvar. Jag hade nog tyckte att en pollenallergi hade varit mer begränsande än någon form av mat- eller djurallergi. Vissa matingredienser eller djur hade varit lättare och "mindre traumatiskt" än att undvika att vara ute under våren.

Jag kan tycka mer om våren än om sommaren. Det är av samma anledning som att jag nästan njuter mer av advent än själva julhelgen. Jag kan tycka mer om att se något växa fram, se hur naturen slår ut och utvecklas från att ha legat i träda under flera månader.

Minns ni när man var liten och man fick plocka fram cykeln frampå vårkanten?! Vilken otrolig känsla det var!! Mina föräldrar sa alltid till mig att jag fick plocka fram cykeln när man kunde se asfalten på gatan utanför vårt hus. Många vårar var jag ut på gatan och grävde febrilt med händerna i snön på gatan för att en liten, liten fläck av asfalten skulle komma fram och jag eventuellt skulle kunna övertala mamma och pappa att ta fram cykeln. Men de gick aldrig på det!! Det skulle till mer än en liten, liten bar fläck på gatan för att jag skulle få plocka fram cykeln och hänga av mig vinterjackan.

Fortfarande - i vuxen ålder - har jag samma otåliga längtan efter att våren faktiskt tar fart på allvar. Många i min omgivning brukar prata om vårdepressioner, men det brukar jag själv aldrig märka av. Jag kan inte påstå att jag på minsta vis mår dåligt under våren. Däremot kan jag ibland tycka att somrarna kan vara lite jobbiga på olika sätt. Då förväntas man göra så otroligt mycket - och har dessutom otroligt höga förväntningar på sig själv. Åtminstone är det så vad det gäller mig själv.

Jag får alltid dåligt samvete om jag sitter inomhus en fin sommarkväll och tittar på TV eller pysslar med datorn. Jag känner ofta av att man förväntas hälsa på en massa människor i deras sommarstugor, man ska bada, man ska dra på sig en behaglig solbränna... Under vårarna har man inte de förväntningarna på sig - åtminstone som jag själv upplever det.

Det kan hända att jag är trångsynt, men i min värld kan alla människor påverka sina liv och genomföra förändringar. Självklart finns det vissa begränsningar för alla. Man är beroende av man måste ha en viss inkomst, man kan inte säga upp sig med hur kort varsel som helst - och så vidare. Men förändringar är inte omöjliga att genomföra trots allt. Ibland behövs lite mer trixande och pusslande för att få igenom en förändring, ibland är det väldigt enkelt.

Därför kan jag bli riktigt irriterad på folk som är bittra och klagar över att livet blivit som det blivit, trots att de har och haft alla möjligheter att påverka det. Klaga kan man om man inte har möjlighet att påverka de saker man skulle vilja ändra - eller faktiskt försökt allt, men ändå går vissa förändringar inte de tänkta förändringarna att genomföra.

Men jag vet, det är ibland svårt att inte klaga om man är less på sin aktuella livssituation - oavsett vad det är man vill ändra på. Själv brukar jag alltid försöka låta bli att klaga i onödan, men ibland är det svårt att låta bli. Jag vill inte påstå att jag i dagsläget vantrivs med min tillvaro, jag kan bara känna en viss tristess. Ibland kan det räcka med en mycket liten förändring för att känna att allt kännas lite roligare. Det kan vara att börja en kurs, köpa hem något nytt eller liknande.

Jag har inga som helst planer på att själv sluta som någon bitter person på äldre dar, som klagar över att livet inte blivit vad jag hoppats på. Det är ytterst sällan livet blir som man hoppades på när man var i tonåren, men det har knappast med misslyckanden att göra utan snarare att man ofta har väldigt orealistiska planer och tankar kring livet och vad som är möjligt och realistiskt att genomföra.

Huvudsaken är att man gjort sitt bästa för att livet ska bli så bra som möjligt utifrån sina egna önskemål och möjligheter. I dagsläget finns det ytterst få saker jag ångrar att jag gjort eller inte gjort genom åren. Dels för att jag faktiskt i sotr utsträckning gjort mycket av det jag velat, men också att jag lever i övertygelsen att det inte finns någon anledning att ångra något så länge man faktiskt gör sitt bästa. Även om livet inte blivit vad man en gång hoppats på, men man gjort sitt bästa för att nå dit finns ingen anledning att vara bitter eller känna ånger...

Jag tycker själv man märker en markant skillnad i hur den respons man får numera när man söker jobb, jämfört för ett antal år sedan. När jag tidigare bestämt mig för att byta jobb, har det funnits gott om jobb att söka och jag har sprungit på intervjuer stup i kvarten.

Men trots många år i yrkeslivet och en fyraårig yrkesutbildning, är det numera knappt jag kommer på intervju när jag söker jobb. Det är en fruktansvärd skillnad! Så jag är verkligen glad att jag inte är 18 år och ska ge mig ut i yrkeslivet idag. Det måste vara nästintill omöjligt att slå sig in på arbetsmarknaden utan yrkeserfarenhet och yrkesutbildning.

Istället har det blivit arbetsgivarnas marknad, det finns ju arbetskraft så man kan välja och vraka när man behöver anställa. Något som förstås ligger unga och outbildade i fatet när de ska söka jobb.

Det är få gånger jag verkligen känt mig oroad när det varit ekonomiska kriser, men när man nu pratar om att hela länder riskerar konkurs är det svårt att låta bli att oroa sig! När jag själv var 25 år, hade jag varit ute i arbetslivet i åratal. Jag började jobba extra på helger och sommarlov redan under gymnasiet och hade inga som helst problem med jobb när skolan sedan var avklarad.

Något som dagens ungdomar bara tycks kunna drömma om. Det är nog inte svårt att känna någon form av panikkänslor över dagens situation på arbetsmarknaden. Även om man är beredd att ta "skitjobb" och sådana jobb man är överkvalificerad för, är det garanterat svårt att hitta någon sysselsättning.

Så den oro den vuxna generationen på 90-talet kände för oss som var unga då var nog rätt obefogad om man jämför med dagens läge. Tyvärr verkar det inte spela någon roll vilka budgetar Borg & kompani lägger fram, det går hela tiden utför i vilket fall som helst. Trots att jag själv inte har användning för min utbildning just nu, får man var glad för det faktum att man har ett jobb att till varje dag. Man har en fast inkomst och det tycks inte vara någon större risk för neddragningar inom min bransch. Åtminstone inte för tillfället.

Jag skulle till och med tycka att det skulle kännas väldigt osäkert att byta jobb och börja inom något vinstdrivande företag. Där är situationen mycket mer sårbar och man riskerar sitt jobb på ett helt annat sätt vid konjunktursvängningar. Och framförallt ger man i dagsläget inte upp ett fast jobb för ett vikariat. För vad gör jag då när vikariatet tar slut?

Bland det första gjorde när jag flyttade till Stockholm var att just ställa mig i bostadskön. Visserligen har jag slagit någon form av rekord när jag flyttade hit och inom loppet av 2-3 veckor lyckats skaffa ett förstahandskontrakt utan några svarta pengar emellan. Till en början begärde visserligen den tidigare hyresgästen svarta pengar för kontraktet, men han insåg tydligen ganska snart att han inte skulle ett korvöre för lägenheten som låg i ett område avlägset placerat utanför Upplands Väsby. Det märkliga var att när jag pratade med Väsbyhem - som var hyresvärden - lät man otroligt förvånade över att hyresgästen försökte ta betalt för kontraktet. Man lät som att man inte hade en aning om sådant överhuvudtaget förekommer i Stockholmsområdet! För den oinvigde kan jag tala om att det tyvärr är otroligt vanligt! Många kräver hundratusentals kronor svart för förstahandskontrakt i centrala Stockholm.

Så att stå i bostadskön är helt enkelt ett måste om man är boende i Stockholmsområdet om ni frågar mig. Även om man inte har några direkta planer på att flytta närmsta åren, kan livet alltid ta vändningar man inte har räknat med - och vips kan man behöva med kort varsel. Det kan vara alltifrån att man flyttar ihop med någon eller att man plötsligt väntar barn till att man ska separera eller behöver flytta för ett jobb. Eller att man plötsligt blir långtidssjukskriven, förtidspensionerad eller arbetslös och inte längre har råd att bo kvar.

När jag själv flyttade till Stockholm (eller rättare sagt Upplands Väsby) insåg jag nog inte vilken tur jag hade som faktiskt lyckades få ett förstahandskontrakt så snabbt. Jag var van vid Hudiksvall - där jag är uppvuxen - där man i värsta fall fick vänta ett halvår på en lägenhet på 90-talet. Nu har jag förstått att jag hade ett flyt som är få förunnat. Visserligen bodde jag långt utanför stan, men hade ett förstahandskontrakt och hade ingen press att flytta ut ett visst datum. Man hör ofta om folk som fått flytta runt mellan olika andrahandslägenheter i åratal utan att fått något förstahandskontrakt.

Sedan kan Alliansen skryta om att man ordnat valfrihet på bostadsmarknaden genom omvandlingen av otaliga hyresrätter till bostadsrätter, men den valfriheten gäller bara dem som faktiskt har möjlighet att köpa ett boende i mångmiljonklassen. Ska man ha en verklig valfrihet, ska det finnas gott om hyresrätter som de allra flesta har råd att hyra - liksom en rimlig tillgång till lägenheter i förhållande till efterfrågan. Liksom förstås även bostadsrätter som de allra flesta har råd med. Men Alliansen strävar mest efter valfrihet för de mest välbärgade...

 

Nåja, som ni säkert redan förstått så lider jag inte särskilt mycket av att jobba under Påskhelgen. Trots taskigt OB, blir det trots allt några kronor extra i lönekuvertet i slutet av april - och jag kommer hinna äta lite påskmat på Påskafton även jag.

Det känns ärligt talat inte som någon katastrof att jobba Påsken, det är en helg som jag aldrig haft någon större anknytning till genom åren. Man äter lite extra gott möjligen, men det är ju oftast allt för ateister som mig. Det kommer bli ägg, sill och Janssons frestelse på Påskafton även för min del - och påskägg har jag slutat med sedan 20 år tillbaka. Godis äter jag i princip aldrig i vilket fall som helst, så det blir ingen större förlust. :-)

Det enda som möjligen grämer mig är att stiga upp vid 04:45 både lördag och söndag. Inte för att det är Påsk, utan för att jag med åren blivit mer och mer nattuggla och skyr tidiga morgnar som pesten. Men det får jag å andra sidan också leva med - även om jag aldrig riktigt förstått vitsen med att börja så extremt tidigt på morgnarna "bara för att" man jobbar skift.

När jag var liten var Påsken oftast inte så fruktansvärt speciell. Man fick en veckas ledigt från skolan och det var den största händelsen. Visst, vi barn fick påskägg med godis och många gånger någon liten present i - och det kunde man ju se fram emot. Ibland kom släktingar på besök och det för ju förstås roligt. Men många gånger var vi "bara" familjen under Påskarna och det blev inte något "jättestort" med dessa helger. Åtminstone inte i jämförelse med många andra storhelger.

Så det är förmodligen därför jag nu i vuxen ålder inte tänker så mycket på Påsken som någon storhelg med särskilt mycket betydelse. Självklart skulle jag helst var ledig under Påsken om jag fick välja, men den sitsen har man oftast inte som skiftarbetare.

Det kan kännas lite tråkigt på sitt vis att jag bor i ett hus där man behöver passerbricka för att komma in genom porten. Det gör ju att inga påskkärringar kommer och ringer på, något som ju annars är ett väldigt gulligt och roligt inslag under Påsken. Men under min tid i Bagarmossen, har inte en enda påskkärring ringt på min dörr. När jag bott på andra ställen, har jag alltid haft en liten bunt med påskkort liggande hemma och har fått flera tillfällen att dela ut godis i kaffekannor och påsar. Men inte här! Kärringarna kommer helt enkelt inte in genom dörren... :-(