Nästan alla har nog i någon utsträckning fördomar och förutfattade meningar om någonting. Inte om allt, inte nödvändigtvis kring saker som gör att man kan placeras in i fack som rasist, homofob eller liknande. Men fördomarna finns nog hos oss alla, i någon utsträckning.

När terrordåden i Norge skedde förra året, skrev jag ett inlägg om det - och direkt började det hagla in kommentarer, där den ena var mer fördomsfull än den andra. Jag minns att jag fick gallra hårt och slutändan var det bara två som blev publicerade, även om jag var väldigt kluven till att publicera ens dessa två.

Men gemensamt för de flesta kommentarerna var att det "förstås" var någon islamistisk rörelse som låg bakom terrordåden. För många var det totalt uteslutet att det kunde vara en västerlänning som gjort sig skyldig till detta vansinnesdåd. De flesta av kommentarerna gick på ett eller annat sätt ut på att det minsann var så här det gick när man släppte in en massa invandrare och hade ett mångkulturellt samhälle. I efterhand kan man ju se att de hade väldigt fel om vem som låg bakom det hela. Men förutfattade meningar och fördomar visade dessa kommentarer bevis på i alla fall...

En förutfattad mening som ofta riktas mot mig som person - och oftast på eller kring min blogg - är att jag skulle vara kommunist. Folk ser min partitillhörighet i vänsterkolumnen och drar direkt paralleller med att man skulle vara kommunist - ett yttrande som är samma sak som påstå att alla moderater skulle vara nazister.

Personer som träffar mig brukar ofta bli undrande över min sexuella läggning och jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag fått frågan om ifall jag skulle vara homosexuell. Tydligen ger jag det intrycket. Det har till och med hänt att det gått regelrätta rykten om mig på arbetsplatser, att jag skulle föredra killar. Något som ju bygger på förutfattade meningar om att homosexuella är på ett sätt och heterosexuella på ett annat.

Nu tar jag visserligen inte illa upp av något av dessa. Det säger ju mer om de personerna som har dessa fördomar/förutfattade meningar än om mig. Jag kan rentav skratta lite åt det och tar det hela med en klackspark - framförallt så länge det inte är allvarligare saker än så som folk tror om mig.

 

 

Bilden lånad från Wikipedia

 

SL:s spärrar fortsätter att skörda offer och hittills i år har 36 personer skadats. Det har ingen boende i Stockholmsområdet kunnat missa senaste tiden. Och på torsdag (6/9) ska SL hålla krismöte om spärrarna...

Absolut, självklart är det inte bra att folk skadas av tunnelbanespärrarna. Naturligtvis ska man kunna gå igenom spärrarna utan att något händer. Mer än att möjligen stoppas om man inte betalat sin biljett, men det är en annan sak.

Själv kan jag inte låta bli att tänka efter lite när jag hör siffran 36 personer. Det är 36 personer under lite drygt åtta månader. Varje år åker cirka 310.000.000 personer med Stockholms tunnelbana. Under åtta månader blir det ungefär 207.000.000 personer. Av dessa har alltså 36 personer skadats i tunnelbanespärrarna...

Självklart är det inte okej att folk skadas, framförallt inte om det är SL:s fel - att det till exempel skulle bero på konstruktionsfel eller liknande. Självklart borde SL ersätta de personer som skadas om det går att påvisa att SL brustit på något sätt.

Men med så otroligt många resenärer varje dag, är det kanske heller inte så konstigt att det emellanåt sker olyckor. Och 36 skadade personer av totalt 207.000.000 resenärer känns inte som en särskilt hög siffra. Att det går galet ibland händer trots allt. Sen försvarar jag inte de gånger det faktiskt blivit rejält fel och jag håller verkligen med om att SL ska ersätta dem som skadats för att SL gjort fel. Men jag tycker inte det verkar vara så skyhöga siffror som många vill få det att låta...

 

 

DN 1 2 3 4 5 6 SvD 1

 

Bilden lånad från SL

 

Det finns ett uttryck som ofta dyker upp i olika debatter, framförallt där folk från högern på ett eller annat sätt är inblandade. Det är ett okänsligt uttryck som saknar alla former av empati med andra människor - och som får mig att nästan se rött av ilska.

Så fort man diskuterar att vissa människor behöver hjälp, att vissa människor kan tänkas behöva lite extra stöd i vissa situationer kommer uttrycket - lika säkert ett brev på Posten.

"De har ju gjort ett aktivt val!". "De har ju gjort ett aktivt val!", rabblar man nästan som ett mantra. Det spelar ingen roll om man diskuterar den ensamstående mamman som kan tänkas behöva hjälp med hyran ibland, den arbetslöse som behöver A-kassa eller alkoholisten som skulle behöva vård.

Mamman har ju själv valt att skaffa barn, den arbetslöse får finna sig att flytta från en landsände till andra för ett jobb - och alkoholisten har själv valt att hålla i flaskan och dricka alldeles för mycket. Precis som den psyksjuke som begår våldsdåd under inverkan av psykisk sjukdom, får den alkoholiserade uteliggaren skylla sig själv för sin situation.

Nej, jag säger inte att den enskilde individen inte har något som helst ansvar för sitt liv. Samhället har heller inte det totala ansvaret för varje medborgares välbefinnande. Men man kan heller inte generalisera och säga att varje enskild person i alla lägen har det totala ansvaret och till exempel ska nekas stöd från samhället med enda argumentet att man har gjort ett aktivt val. Då har man gjort det väldigt, väldigt enkelt för sig.

Grunden är förstås att var och en har huvudansvaret för sitt liv, sin försörjning och sitt välbefinnande. Det är klart att man inte ska skaffa barn om man inte har den ekonomin, klart det är upp till var och en att inte dricka så mycket att man blir beroende. Och blir man nu ändå beroende, är det ditt ansvar i första hand att söka hjälp om du själv inte kan komma tillrätta med ditt drickande. Självklart ska man som arbetslös inom vissa, rimliga gränser vara beredd att flytta på sig för ett jobb och visst är det upp till en person med psykisk ohälsa att söka vård.

Men livet kan ta vändningar man inte räknat med, som arbetslöshet, sjukdomar, separationer och en lång rad andra saker. Ekonomin kanske inte är densamma som när man skaffade barn. Vissa är inte benägna att söka hjälp för missbruksproblem eller psykiska sjukdomar - av mänga olika anledningar. Och där kommer ju samhällets ansvar också in, att hjälpa, stötta och fånga upp personer som har svårigheter av olika slag. Det är ju det som är en del av vårt välfärdssystem. Och vissa gånger kan man inte okänsligt skylla på en persons aktiva val, det kan mycket väl hända saker som inte har med aktiva val att göra. Och ytterligare andra kan inte göra dessa val - till exempel på grund av sjukdom...

 

 

Bilden lånad från Indiesilver's blog

 

För ett antal år sedan genomgick jag en ögonoperation och opererade bort ett medfött synfel. Ett synfel som gjorde att jag under hela min uppväxt tvingats bära glasögon med glas tjocka som flaskbottnar.

Ni skulle bara veta vilka påhopp jag ibland fick utstå under skoltiden på grund av mina glasögon. Från lågstadiet och uppåt. Jag har blivit retad, jag har blivit nedlåtande behandlad på grund av att jag sett dåligt. Många barn och tonåringar verkar vara helt övertygade om att det är i hjärnan synfelet sitter och inte i ögonen. Ser man dåligt, är man per automatik "lägre begåvad" och kan därmed behandlas på ett nedlåtande sätt.

När jag blev vuxen och fick en egen inkomst, skaffade jag linser. Genast blev det en enorm förändring i hur jag blev bemött av andra människor. Hade jag linserna i fick jag ett bemötande i klass med att man hade samma intelligensnivå som alla andra människor.

Under hela min uppväxt levde jag i en förhoppning om att det är barn och ungdomar som är så okunniga kring synfel, att de tror att det är hjärnan och inte ögonen det är fel på när man har glasögon. Jag hoppades innerligt att vuxna människor var mer pålästa och kunniga än så - och trodde faktiskt på det också.

Ja, kan ni tänka er! Jag trodde faktiskt att vuxna människor var medvetna om att synfel sitter i ögonen och inte hjärnan - och därmed inte har det minsta med personens intelligens eller språkliga förmåga att göra.

 

När jag sedan kom upp i vuxen ålder, insåg jag hur otroligt fel jag faktiskt haft. Jag minns än idag ett besök i en klädbutik i Hudiksvall. Av en slump gick jag in en dag i denna butik, när jag upptäckte att de hade rea. Det var innan kreditkorten gjort sitt intåg i min tillvaro och jag hittar ett plagg jag gärna vill köpa, men hade inte kontanter på mig för att köpa det. Jag pratar med den kvinnliga expediten - som verkar vara i 25-30-årsåldern - och hon lovar lägga undan plagget till dagen efter.

Första dagen jag var in på butiken hade jag linserna i och upplevde att jag fick ett väldigt proffsigt bemötande. Men när jag kommer in dagen efter för att betala för plagget jag lagt undan, hade jag istället glasögonen på - och fick genast ett helt annat bemötande av samma kvinnliga expedit.

Plötsligt var bemötande övertydligt och otroligt nedlåtande. På ett övertydligt sätt förklarade expediten hur man gör när man betalar för en vara i en affär, vad ett kvitto är och praktiskt taget hur man tar på sig morgonrocken jag precis köpt.

Jag kände mig kränkt, otroligt kränkt. Jag har ett medfött synfel som gjort att jag inte klarat mig utan glasögon eller linser sedan jag var liten - men det har ingenting med min intelligens att göra. Ändå har det otroligt ofta hänt att många behandlat mig otroligt nedlåtande när glasögonen varit på.

När jag sedan genomgick en operation för att slippa glasögon och linser, skulle jag egentligen behöva läsglasögon. Jag ser inte jättedåligt, men skulle egentligen behöva glasögon när jag läser, sitter vid datorn eller tittar på TV.

Detta gäller självklart inte alla, de flesta är lyckligtvis fullt medvetna om att man inte är lägre begåvad bara för att man har starka glasögon. Men det är tillräckligt många som bemöter "oss glasögonormar" nedlåtande för att det inte ska kännas okej.

 

 

Bilderna lånade från Designboom, Life 2.0

 

Framförallt kvällspressen är duktig på att emellanåt slå upp "nyheter" om svenskar som är fängslade utomlands. Vissa gånger är det svenskar som sitter fängslade på ganska tvivelaktiga grunder, andra gånger är det svenskar som faktiskt uppsåtligen begått brott och det inte är några tvivel om att de trots allt förtjänar om att sitta där de sitter.

Men nästan uteslutande målar kvällspressen ut dessa personer som offer, som personer det är väldigt synd om och som förmodligen lider väldigt mycket.

Självklart håller jag med om att det ska vara humant att sitta i fängelse. Självklart ska man behandlas väl, självklart ska man ha mat, säng och inte trängas ihop alltför många interner i små celler. Men det ska heller inte vara någon lyxig hotellvistelse att sitta i fängelse, så det är inte alltid en helt lätt avvägning.

Men jag har svårt att se svenskar i utländska fängelser som de offer, som media ofta vill utmåla dem att vara. Har man bevisligen begått ett brott, får man naturligtvis ta konsekvenserna för sitt agerande också. Man kan inte i efterhand komma och agera martyr och försöka få det att låta som att man är någon form av offer.

Det gäller förstås dem som bevisligen är skyldiga till vad de fängslats för. Sedan förekommer det ju titt som tätt att personer fängslas mer eller mindre oskyldiga i utländska fängelser - och då börjar vi snacka om helt andra saker.

Att det sedan råder rent vedervärdiga förhållanden i fängelserna i vissa länder är jag fullt medveten om. Och där kan jag också förstå att man åtminstone jobbar för att svenskar i dessa fängelser åtminstone ska få sitta av sina straff i ett svenskt fängelse.

Men ibland sticker det förstås i ögonen på oss andra laglydiga, att man lägger stora resurser på de personer som missköter sig, men inte på dem som faktiskt skött sig hela livet. Internerna på svenska fängelser har bar mat, fri läkar- och tandvård, många har regelbundna permissioner och det finns möjlighet att utbilda sig. Men hur ofta kommer åldringarna på äldreboendena ut? Vilken mat serveras på dagis, skolor och på äldreboenden? Ibland undrar man om man inte helt skulle låta åldringarna och internerna få byta plats med varandra. Internerna skulle få det straff de förtjänar - och åldringarna skulle få en bra tillvaro på ålderns höst. :)

 

 

AB 1

 

Bilden lånad från Brasilmagic\'s weblog

 

 

Den yrkesgrupp jag nog har svårast för är faktiskt telefonförsäljare. När jag lyfter luren och hör det sorl som brukar vara i bakgrunden när man ringer från något callcenter, är jag alltid på god väg att lägga på rakt av utan att säga något.

Och framförallt för att det är så svårt att få en telefonförsäljare att förstå orden "nej tack", är det med stor vånda jag faktiskt inleder en konversation med en försäljare. Någonstans brukar jag alltid tänka att en försäljare faktiskt också är en människa som försöker tjäna ihop till sin brödföda. En och annan av dem kan dessutom respektera när man säger nej. Men oftast inte. Oftast får man stå på sig och till sist på ett otrevligt sätt säga nej för att personen i andra änden ska förstå vad man menar.

Min hemtelefon är sedan länge spärrad i nix-registret, så där är det ytterst sällan det ringer några försäljare. Men däremot på mobilen - och där ringer det desto oftare. Det har gått så långt att jag har en speciell "grupp" i telefonboken, där jag lägger in alla nummer från olika telemarketingbolag. På så vis ser jag i alla vissa gånger om det är en telefonförsäljare som ringer.

 

Det som däremot verkar öka, är olika opinions- och marknadsundersökningar. Dessa samtal är undantagna i NIX och kan alltså även ringa på hemtelefonen. Ibland kommer det samtal från personer som ska göra marknadsundersökningar om de mesta märkliga och udda ämnen. Det kan vara om tuggummi, infrastrukturfrågor i Stockholm och vilket hundfoder jag föredrar (nej, inte vilket hundfoder HUNDEN föredrar!!).

De enda gånger jag faktiskt kan tänka mig att ställa upp i dessa tjatiga undersökningar, det är de få gånger SCB ringer. Och då av en väldigt enkel anledning - nämligen att det oftast är ämnen som man kan ha förståelse för att man vill undersöka, men också att man vet att den statistiken kan användas vid till exempel politiska beslut. SCB gör oftast inte undersökningar som skulle gagna något företag ekonomiskt, det är snarare frågan om allmännyttiga undersökningar.

Det har dock visat sig att SCB har svårt att få tag i personer som vill ställa upp i deras undersökningar. Och jag full förståelse för att den situationen har uppstått! De flesta av oss är så less på alla som ringer till oss stup i kvarten för att ha våra åsikter om tuggummin, vägbyggen, djurfoder, bränslen, internetvanor och Faan-och-hans-moster, så till sist ledsnar vi! Och då går det även ut över SCB's personal. Tyvärr.

Även här brukar jag försöka att på ett schysst sätt säga att jag inte är intresserad - och de flesta som genomför dessa undersökningar är oftast inte särskilt påstridiga heller. Så de är ganska lätta att "bli av" med. Det värsta vad gäller "vanliga" försäljare, är att man oftast inte blir av med dem. Till sist brukar jag tacka ja till vad de nu vill sälja - för att sedan utnyttja min lagstadgade ångerrätt och avbeställa det hela. Jag undrar om man som telefonförsäljare känner sig nöjd och att man gjort ett bra jobb när kunderna tackar ja, bara för att bli av med dig? Hur kan man då ha en yrkesstolthet??

 

 

DN 1, 2

 

Bilden lånad från Camino de Santiago

 

Tanken slår mig ofta hur man skulle agera om man hittade en rejälare summa pengar. Om du hittar ett antal tusenlappar ute på gatan, ingen ser att du plockar upp pengarna - skulle man då välja att behålla dem, eller skulle man vara ärlig och lämna in dem till polisen?

Framförallt om det inte går att spåra ägaren till pengarna, blir det förstås extra frestande att behålla dem... Skulle det mot all förmodan vara tiotusentals kronor jag hittat, skulle jag knappast ha samvete att behålla pengarna alls. Men några hundralappar eller max några få tusen, självklart skulle frestelsen finnas där. Framförallt om ingen sett mig plocka upp pengarna.

Ett störra dilemma blir det ju om pengarna ligger i till exempel i en plånbok, med ID-handlingar så att man lätt skulle kunna spåra ägaren. Frestelsen skulle förstås fortfarande finnas där, men frågan är om man skulle ha det samvetet när man vet att man lätt skulle kunnat nå ägaren.

 

Lite då och då händer det ju också inom bankväsendet att det blir fel, att det kommer in pengar på fel konto. För mig har det hänt en enda gång. Då upptäckte banken misstaget för mig och det var dessutom bara frågan om ett par hundralappar.

Men det plötsligt blir en mer märkbar summa som kommer in på kontot och banken inte själv upptäcker det, visst finns frestelsen?! Frestelsen att själv inte säga något, att kanske till och med sätta sprätt på pengarna. Samtidigt är väl frågan om man faktiskt skulle våga det. Någonstans finns säkerligen någon som kommer att sakna pengarna - och ofta kan det vara lätt att spåra pengarna via till exempel kontonummer. Och vips ringer farbror Blå på dörren...

 

 

DN 1

 

Bilden lånad från Essentials Nutrition

 

På kort tid har tre anmälningar kommit in gentemot anställda på Arbetsförmedlingen, som haft oegentligheter för sig i tjänsten. Senast var det en arbetsförmedlare i Luleå som kommit med sexuella anspelningar mot två olika kvinnor som sökt jobb via Arbetsförmedlingen. Han skulle kommit med sexuella kommentarer och talat om för dem vilka olika sexuella akter han ville genomföra med dem.

Förra veckan rapporterades om en annan arbetsförmedlare som erbjöd en arbetssökande att delta i ett pyramidspel.och innan dess hade en kvinnlig arbetsförmedlare ordnat jobb till sin son. Något som är att anse som jäv, vilket inte är tillåtet inom de flesta verksamheter - framförallt inte den statliga.

Att "fel" personer råkar få anställning hos Arbetsförmedlingen är förstås inte unikt på något sätt. Och egentligen inte särskilt konstigt heller, sådant händer överallt. Enligt Arbetsförmedlingen får man in ungefär 20 anmälningar per år om olika oegentligheter, En siffra som i mina ögon verkar ganska låg, med tanke på vilken stor organisation Arbetsförmedlingen faktiskt är.

Men jag kan inte låta bli att förundras, att förvånas över hur vissa beter sig på sitt jobb - utan att verka inse att det faktiskt är en överhängande risk att det kommer fram. Oavsett yrke, hur kan man tro att man kan komma med till exempel sexuella anspelningar mot en klient/kund och faktiskt komma undan med det? Det känns inte som att man är särskilt rädd om sitt jobb i det läget.

Exemplen är ju rätt många; poliser som köper sex och uppsåtligen går brott, politiker som fuskar, lärare som antastar elever och så vidare (skulle kunna fortsätta i evighet)... Tänker man på konsekvenserna när man gör sånt här? Vad tror man egentligen händer den dag sanningen faktiskt kryper fram? För - med handen på hjärtat - det gör den trots allt till sist.

Som polisanställd tänker jag ofta efter om jag hamnar i någon situation som skulle kunna vara till nackdel för mig om min arbetsgivare fick reda på den. Det händer visserligen ytterst sällan, men jag skulle aldrig ge mig till att uppsåtligen begå ett brott.

Sedan kan detr finnas olyckliga omständigheter, som möjligen skulle kunna göra att man hamnar i situationer man inte riktigt kan rå över. Men så verkar inte fallet vara med dessa tre arbetsförmedlare. Här har man gjort saker, där man faktiskt borde insett att det inte är så lämpligt agerande. Det spelar ingen roll om de två kvinnorna helt frivilligt gått med på att ha sex med sin arbetsförmedlare, beteendet är rent olämpligt i alla fall.

Och självklart hade det varit olämpligt även om det varit någon som jobbat som någonting annat än just arbetsförmedlare, det råkade ju bara vara fallet den här gången.

 

 

AB 1, 2

 

Bilden lånad från Never give up

 

I fredags lyfte ett plan från Skurup i Malmö med destination Palma på Mallorca. Men med tio minuter kvar till landning, får man rökutveckling i cockpit.

En flygvärdinna meddelar passagerarna med gråten i halsen att man har en nödsituation, att man fått tillstånd att nödlanda i Palmar och att passagerarna ska inta "kraschposition" - alltså sitta med huvudet mellan benen.

Det blir förstås panik, folk intar position och många gråter enligt passagerare som var ombord. Något som förstås är helt förståeligt i en sådan situation.

Man landade och det hela fick ett lyckligt slut trots allt. Men i efterhand finns det passagerare som är kritiska till besättningens agerande. Att det var fel att flygvärdinnan var gråtfärdig när hon informerade passagerarna om nödlandningen är en sak som kritiserats.

Att man som passagerare blir skräckslagen i sådana här situationer är givetvis helt förståeligt. Men varje gång det är någon större incident, kommer alltid kritik om besättningens och/eller annan personals agerande. Man upplever att man inte blivit informerade tillräckligt, att personalen själv varit mer eller mindre skräckslagen och därmed inte kunnat informera och assistera passagerarna ordentligt.

Det kan säkert ha varit så vid ett och annat tillfälle. Men det är heller inte så konstigt att även besättningen blir skärrad om man misstänker att planet är på väg att störta. Det finns inga tester i världen som kan visa hur du reagerar i en krissituation. Personer som i normala fall uppfattas som lugna och sansade kan vara de som blir totalt hysteriska i en nöd- eller krissituation. Och tvärtom.

Och i en krissituation upplever man som till exempel passagerare att det är dålig information, att det besättningen inte informerar tillräckligt ofta på grund av att man är så skärrad. Man tappar liksom tidsuppfattningen i sådana lägen. Sen kan besättningen och personalen skött situationen exemplariskt, men de skärrade passagerarna upplever det inte så...

 

 

AB 1 DN 1 SvD 1

 

Bilden lånad från Nettans liv

 

Genom åren har jag varit på ett stort antal anställningsintervjuer. Jag har faktiskt helt tappat räkningen vid det här laget. Oftast har det varit intervjuer, men vid några tillfällen har jag verkligen reagerat på vilka märkliga frågor man ställer. Och vilka anställningsvilkor det verkar vara på vissa företag.

En märklig intervju jag var¨på för ett antal år sedan, var på ett litet åkeri här i Stockholm. Många av frågorna var väldigt konstga och man frågade om väldigt privata saker, som relationer, vanor och annat som inte kändes särskilt relevanta på en arbetsintervju.

Så kom man in på anställningsvilkoren och man gjorde bland annat klart att det inte var populärt att man var med i facket på det här företaget. Och det var för personalens bästa enligt cheferna. När jag i en schysst ton frågade vilket fackförbund man var ansluten till, avbröts plötsligt intervjun - i princip med orden "ring inte oss, vi ringer dig".

Nu hörde de aldrig av sig och hade de gjort det, hade jag tackat nej till en anställning. I min värld är det upp till mig om jag ska vara med i facket eller, det har arbetsgivaren inte ens rätt att ha en åsikt om.

Dessutom var lönen under all kritik. Jag skulle enbart jobba kväll - måndag till fredag - för en lön på 15.000 i månaden och utan OB-tillägg.

 

Något år innan intervjun på åkeriet hade jag sökt jobb som cirkelledare på studieförbund i Söderhamn. Jag skulle hålla totalt två kurser i tyska under termin om jag fick jobbet.

Jag blev kallad till intervju och i slutet av intervjun säger man att jag var den bäst meriterade av de sökande och att jobbet var mitt om jag var intresserad. Man ville gå igenom lite anställningsvilkor och jag skulle sedan få ett par dagar att fundera om jag ville.

Man började med lönen - och redan då bestämde jag mig för att tacka nej. Lönen skulle totalt vara 500 kronor för hela terminen, något som inte kändes vara skäligt betalt för så pass mycket arbete som det faktiskt är att hålla i en kurs.

Man gjorde sedan klart att man inte godtog att de anställda drack någon alkohol överhuvudtaget under sin anställning hos det här studieförbundet. Alltså även under sin fritid.

Nu skulle jag i grunden inte ha några problem att låta bli alkoholen under en termin i och för sig. Men av ren princip anser jag inte att min arbetsgivare har med att göra om jag dricker alkohol under min fritid - så länge mitt drickande inte går ut över vad jag presterar på jobbet. För de allra flesta av oss är det den självklaraste av självklarheter att man är nykter på jobbet. Om jag sedan vill gå ut och ta en öl på fredagen eller ta ett glas vin till lördagsmiddagen har min arbetsgivare inte med att göra. Bara jag är nykter när jag kommer till jobbet.

Så även de fick nobben. Jag tackade faktiskt nej. Det hade räckt med enbart förbundets alkoholpolicy, så hade jag tackat nej.

 

Visserligen är det så att man har en lagstadgad lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare. Och arbetsgivaren har också rätt avskeda en anställd som gjort något eller uppträtt på ett sådant sätt att arbetsgivarens eller kunders/klienters förtroende för den anställde har skadats eller kan skadas. Det behöver inte ens vara något olagligt man gjort.

En polisanställd eller lärare som ofta går på stripp-/porrklubb begår visserligen inget brott. Men elevernas förtroende för en lärare med sådan vanor kan skadas - och det kan alltså bli orsak till uppsägning.

Och självklart... Om jag ofta flippar ur, beter mig illa och ofta hamnar i bråk när jag dricker, kan det självklart skada min arbetsgivares förtroende för mig. Men en normal alkoholkonsumtion kan knappast göra det...

Att sen arbetsgivare har lite märkliga regler för de anställa märks lite då och då - precis som att man kommer med märkliga frågor vid intervjuerna. Vissa tycks tycka att frågor kring såväl sexliv som könsfrågor hör hemma på en anställningsintervju. Personligen skulle jag resa mig och gå om sådana frågor dök upp på en intervju...

 

 

AB 1

 

Många stockholmare skulle säkerligen tycka att jag är galen, men jag måste faktiskt erkänna att jag tycker om att åka tunnelbana! Inte på ett sådant sätt att jag skulle sätta mig åka runt planlöst bara för att få åka tunnelbana, men för att jag faktiskt ändå tycker det är helt okej när jag går iväg till tunnelbanan för att åka någonstans.

Jag tycker om myllret av människor och väljer gärna den vagn där jag vet att det oftast är mest folk, bara för att kunna sitta och försiktigt iaktta alla människor som strömmar förbi. Jag fylls av skratt när jag ser att 95% av mina medresenärer sitter och pillar på sina mobiltelefoner - till och med par och familjer verkar hellre sitta med sina telefoner än att faktiskt prata med varandra.

Men det är på något sätt härligt att känna av stämningen, se myllret av människor. När jag tar mig fram med Stockholms tunnelbana, fascineras jag av hur mycket folk det faktiskt tycks finnas i denna stad. När jag väntar på mitt tåg på Centralen och det kommer tåg efter tåg med människor som stiger av, fascineras jag över hur otroligt många resor det faktiskt görs varje dag bara med tunnelbanan. Det är verkligen en aldrig sinande ström med människor som strömmar förbi mig på perrongen.

Medan många suckande klagar över att ta sig fram med tunnelbanan, tycker jag själv oftast det är en positiv känsla och kan till och med välja kortare omvägar bar för att jag tycker det är en av de stunder på dagen jag kan sätta och bara vara, bara koppla bort allt för en stund.

Och trots att jag bor i en förort som av många anses vara en av de "sämre" delarna av Stockholms kommun, har jag aldrig känt mig otrygg. Oavsett tidpunkt på dygnet. I och med mitt skiftarbete, åker jag ofta tunnelbana på väldigt udda tider, men det är ytterst få gånger jag varit med om någon form av stök och bråk...

 

Sista tiden har det visserligen varit en smärre utmaning att ta sig fram med tunnelbanan. Man bygger om både efter Gröna och Blå linjen, vilket gör att tunnelbanan inte går alls mellan vissa stationer på Blå linjen och bara med tjugominutersintervall mellan Gullmarsplan och Skarpnäck. Till skillnad från tiominutersintervall i normala fall.

Eftersom jag jag åker med både linjerna till och från jobbet, tar plötsligt varje enkelresa 15-25 minuter längre. Och man ändrar ständigt besked. Igår skulle man plötsligt inte byta vid Gullmarsplan utan vid Skärmarbrink, vilket förstås skapade en hel del förvirring.

Och hur mycket förståelse jag än har för att man måste renovera och underhålla även tunnelbanan, är det väldigt frustrerande just när man är mitt upp i allt renoveringsarbete och resorna tar så otroligt mycket längre tid.

Och ofta när jag tar mig fram med tunnelbanan rör mig tanken på allt som också händer i tunnelbanan. Dels läser man ständigt i tidningarna om olika brott som begås, men också alla självmord som sker i tunnelbanan. Folk som är less på livet och kastar sig framför ett tunnelbanetåg för att ta sig själv av daga. Jag nästan väntar på den dag jag själv blir vittne till ett självmord i tunnelbanan. Har tåget tillräckligt hög fart, kan man tvingas torka bort kroppsdelar och kroppsvätskor från stora delar av perrongen och tåget.

När jag åkt tunnelbana i Köpenhamn, har jag sett att man helt enkelt "byggt in" perrongerna med glasväggar och dörrar som öppnas när tåget redan stannat vid perrongen. Med andra ord omöjligt att kasta sig framför tåget innan det stannat.

Västerbron har man nu börjat bygga om för att undvika hopp därifrån av självmordskandidater, vilket självklart är jättebra. Men ibland frågar jag mig om man inte borde ha ett liknande system i tunnelbanan? Något som gör det svårare att hoppa framför tåget. Självklart skulle det innebära stora ombyggnationer, men skulle å andra sidan säkert spara många liv.

 

Nåja, självmord, brott och våld avskräcker mig inte från att fortsätta åka tunnelbana trots allt. Jag tycker fortfarande det är en skön stund på dagen att slå mig ner och titta på folk. Risker finns det med allt, oavsett vad man gör. Det finns till och med faror med att leva - man kan faktiskt dö av det! ;-)

 

 

DN 1, 2, 3, 4

 

Bilderna lånade från Mediamänniskan, Towis

 

2009 skrotades apoteksmonopolet och plötsligt kan man köpa receptfria läkemedel i vilken mack och kiosk som helst. Nya apotek började ploppa upp här och där och helt plötsligt började det kännas som att man var i vilken butikskedja som helst. Man matas med extraerbjudanden, klubbkort och möjligheten att samla poäng på sina inköp.
När monopolet skrotades, pratade man om hur mycket service alla skulle få med bättre öppettider och lägre priser på mediciner. Vad gäller priserna upplever i alla fall jag att det inte har blivit billigare alls, snarare tvärtom. Vissa varor har till och med blivit dyrare.
Möjligen har öppettiderna blivit bättre här i storstadsregionerna, men det är inte min uppfattning när man kommer till mindre orter. Även om öppettiderna kanske inte försämrats, så har de heller inte blivit bättre.
Nu kommer beskedet att många glesbygdsapotek även riskerar nedläggning. De kedjor som köpte upp apotek vid avregleringen 2009 förband sig till att hålla apoteken öppna till minst mars 2013. Men många landsbygdsapotek anses inte vara tillräckligt lönande och hotas därför av nedläggning. En av de större apotekskedjorna - Kronans droghandel - är en av de kedjor som verkar komma lägga ner många av sina apotek nästa år.

Just det här är ju risken när man ska dra in vinstsyften i vissa branscher. När lönsamheten minskar, minskar servicen - det är så vinstdrivande företag fungerar. Jag undrar i mitt stilla sinne vilket ansvar staten kommer att ta när apotek försvinner från landsbygdsorterna? Kommer man att öppna apotek i statlig regi, där det inte är lönsamt nog för vinstdrivande apotek?
Viss service borde faktiskt vara i statlig regi, så att alla har en viss grundservice oavsett var man bor någonstans. Oavsett område, har servicen alltid försämrats när staten frånsagt sig sitt ansvar. Sedan Posten bolagiserades på 90-talet och plötsligt skulle bära sina egna utgifter har deras service stadigt försämrats - och detsamma tycks nu gälla apoteksnäringen. I alla fall på vissa orter.

AB 1, 2

Bilden lånad från Animalcity

Så har det skett igen, ytterligare ett hedersmord tycks ha ägt rum i Sverige. Denna gång drabbades en 19-årig kvinna i Landskrona. Kvinnans 16-årige bror sitter häktad för mord och mamman är häktad för anstiftan till mord.
Nu är de visserligen inte dömd än, utan endast misstänkta. Så man ska väl vara försiktigt med att "döma" dem redan nu. Men mycket verkar trots allt ändå peka på att det är ett hedersmord som ligger bakom. Maria - som den döda kvinnan hette - ska sedan tidigare känt sig hotad av sin familj. Hon ska till och med ha sovit med en kniv under kudden för att hon var så rädd för sin familj.
Något skyddat boende ska hon inte har erbjudits. Istället har hon redan som 15-åring förts utomlands och gifts bort mot sin vilja.
Att det är sådan brist som det verkar vara på skyddade boenden är otroligt beklämmande. Bara förra året tvingades man neka 1.300 kvinnor ett skyddat boende, trots att de behövde ett sådant. Riktigt illa. Nu diskuteras det en kvinnojoursgaranti, vilket inte är en dag för tidigt. Oavsett om det rör sig om hedersrelaterat våld eller "vanlig" kvinnomisshandel vore det verkligen rimligt med en sådan garanti. Behöver en människa ett skyddat boende, ska det självklart kunna erbjudas åtminstone den stora majoriteten. Även om de fallen givetvis är en försvinnande liten minoritet, bör givetvis även män i samma sitts kunna erbjudas ett skyddat boende vid behov.
Eftersom socialtjänsten i Landskrona uppenbarligen vetat om Marias problem redan innan mordet, hade hon kanske kunnat räddas om hon fått ett skyddat boende. Det är självklart ingen garanti, men ändå ett väldigt bra skydd.
Sen är det alltid lätt att med facit i hand vara efterklok och se vad man faktiskt borde ha gjort. För en annan, som bara har informationen från media att gå efter, kan det verka som att man gjort alldeles för lite. Sen är det möjligt att man gjort en massa saker för Maria som det av olika anledningar inte skrivs om i media.

Denna hederskultur är så otroligt främmande, så otroligt svår att förstå sig på. Hur kan man tycka att familjens heder är så viktig att man att man är villig att döda sin egen dotter eller syster?
Självklart är det inte bara skyddade boenden och annan hjälp till offren som behövs för att komma tillrätta med hedersrelaterade brott. Man ska inte glömma att det även finns förövare som är offer på sitt vis. Bröder som ställs inför ultimatumet att döda sin syster eller själv bli utfryst av familjen och/eller också utsättas för våld. Är än 16 år (som just i Marias fall) är det inte en lätt situation. Och det är det knappast aldrig annars heller.
Man ska inte bara stötta "kvinnooffren" i de här i historierna utan även vända sig till förövarna. Som i många andra fall är upplysning, information och kunskap ett bra vapen mot ondska. Många typer av hatbrott (ditt man på sätt och vis kan räkna även hedersrelaterade brott) bygger på okunskap. Det gäller även rasism, homofobi och andra snedvridna inställningar.
Personligen har jag länge förespråkat någon form av "invandrarkörkort". Visserligen en term jag i grunden ogillar, men någon form av utbildning man måste genomgå när man flyttar till Sverige. Där ska inte bara svenska ingå, utan även utbildning i hur det svenska samhället är uppbyggt. Såväl rättigheter och möjligheter liksom skyldigheter ska man lära sig. Det kan ju till exempel också innebära att folk får lära sig hur man tar sig ur ett mönster med hedersförtyck, vilken hjälp man faktiskt kan få i den frågan.
Problemet må väl vara att alla inte behöver samma typ av utbildning när de kommer hit. En norrman (jo, en norrman som flyttar till Sverige är faktiskt också invandrare!!) behöver förmodligen inte ens lära sig språket, medan andra kanske måste lära sig språket men i övrigt redan har kunskaper i hur det svenska samhället ser ut. Så frågan är självklart hur man hur man utformar en sådan grej.
Alla som på ett eller annat sätt utövar hedersvåld kommer man självklart inte åt på det sättet, men förhoppningsvis några. Det finns absolut många andra sätt också att komma tillrätta med hedersförtryck och -våld. Och garanterat finns det ett enormt mörkertal som man inte kan mäta...

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Bilderna lånade från Wikipedia, Adf.ly

Sista tiden har Telias agerande i Vitryssland diskuterats ganska rejält. Det har visat sig att motståndare till Vitrysslands diktator Alexander Lukasjenko under demonstrationer spårats via sina mobiltelefoner för att sedan gripas av säkerhetstjänsten KGB. En av de operatörer som lämnade ut uppgifter till KGB var Life, där Telia är storägare.
Och självklart blir det direkt kritik - med all rätt, naturligtvis. Men idag går Telia ut med debattartikel i DN, där man försvarar sig. Men hävdar att man bara följer lagarna i de land där man är aktiv - att man inte ska lägga något som helst ansvar på enskilda företag. Ansvaret för arbetet för mänskliga rättigheter ligger istället på FN, regeringar och politiker.
Självklart kan man inte förvänta sig att enbart företag ska arbeta för mänskliga rättigheter världen över. MEN, företag har fortfarande ett ansvar för var de etablerar sig och hur de agerar i olika länder. Är lagstiftningen och agerandet i ett visst land oetiskt, bör man givetvis som företag överväga om man ska etablera sig där överhuvudtaget. Och är man redan etablerat i ett land när man inser hur landet fungerar i praktiken, finns faktiskt möjligheten att dra tillbaka sin etablering.
Personligen har jag svårt att förstå hur man med gott samvete kan bistå en diktatur och samtidigt bara hävda att "vi följer bara lagar och regler i landet". Samma argument körde Hitlers underhuggare med när de hävdade att de "bara skötte sitt jobb" när de var stationerade i olika koncentrationsläger runtom i Europa. Ibland måste man kanske tänka till lite extra, om det man gör är etiskt försvarbart, om det är något man som företag vill förknippas med. Visserligen tjänar man säkerligen pengar på att vara etablerat i ett visst land - men hur mycket förlorar man i ändra länder när det framkommer vad man sysslar med i en diktatur?
Det är visserligen inte Telia som företag som bryter mot de mänskliga rättigheterna, men i praktiken stöder man en diktatur som faktiskt gör det. Personligen tycker jag att man som företag borde överväga vilka länder man etablerar sig i. Vill man förknippas med att stödja diktaturer eller att man låter bli att etablera sig i länder där man av lagstiftningen tvingas hjälpa till att förfölja oppositionella? Det är frågeställningar alla företag - inklusive Telia - ska ställa sig...

DN 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Layers of the Earth

Jag är knappast den ende som emellanåt hamnat i situationer, där jag hittat personer liggande på marken. Orsakerna till att personerna legat där de legat har varit många, men jag har alltid stannat till och kollat läget.
Oftast har de personer jag själv hittat, legat på ställen där mycket folk passerar. Det har varit ställen mitt inne i stan, på busshållplatser, tunnelbanestationer och så vidare. Massor med folk har passerat, men jag har alltid varit först med att stanna av någon märklig anledning.
När jag själv stannat och kollat läget med folk, har det aldrig varit någon större fara. De flesta har "bara" varit lite väl fulla och på sin höjd hamnat i fyllecell över natten. Andra har rest sig upp och - möjligen med viss hjälp - tagit sig hem för egen maskin. Ett par gånger har jag larmat för att vederbörande faktiskt behöver hjälp. Ena gången kom polisen och placerade vederbörande i fyllecell, anda gången kom ambulansen för att ta personen till akuten för akut alkoholförgiftning.
Men jag kan inte låta bli att bli förbannad ändå!! Skulle jag själv falla ihop och vara allvarligt sjuk av en eller annan anledning, förväntar jag mig faktiskt av mina medmänniskor att åtminstone ringa en ambulans! Förväntar ni andra er inte detsamma av mig??? Tänk så här istället: ni går förbi någon som ligger på marken, men förutsätter att personen "bara" är full och vandrar lugnt vidare. Dagen efter läser ni i tidningen att samma person frusit ihjäl för att ingen stannat och tagit hand om honom/henne, eller att personen faktiskt fått en hjärtinfarkt men ingen faktiskt stannat... Hur skulle ni må då???
Blir jag akut sjuk och faller ihop på gatan, förväntar jag mig av mina medmänniskor att man åtminstone ringer en ambulans. Jag kräver verkligen inte att alla klarar av akutsjukvård, men ringa 112 kan alla göra. Detsamma gäller självklart om jag blir utsatt för något brott. Blir jag nedslagen på öppen gata, förväntar jag mig inte att man ska ingripa, men ringa polisen eller åtminstone påkalla uppmärksamhet kan alla göra.

Eller? Skulle någon ha någon annan åsikt? Inom psykologin talar man om termen "The bystander effect". Finns det folk runtomkring, har människan nämligen en tendens att hoppas att andra gör något, så att man själv slipper. Detsamma gäller i tester man gjort kring att ge "rätt" svar på olika tester. Märker man att andra ger ett svar på en fråga som uppenbarligen är fel, svarar man själv likadant - trots att man egentligen vet bättre. Ta en titt på filmklippet här nedanför så förstår ni vad jag menar!
Det känns inte alltid som att det värsta är att bli svårt sjuk eller nedslagen, det värsta är att ens medmänniskor faktiskt inte bryr sig om att ingripa på något sätt överhuvudtaget.
Personligen skulle jag förmodligen inte ingripa rent fysiskt i alla lägen. Är det ett stort gäng som ryker ihop, skulle jag förmodligen inte ha någon större chans att hjälpa den/dem som eventuellt blir nedsparkad. Jag är heller inte någon läkare och skulle förmodligen inte kunna rädda livet på vem som helst - mer än möjligen i undantagsfall, om någon drabbas av en åkomma jag faktiskt vet vad man ska göra för att "bota".
Däremot vet jag faktiskt hur man ringer 112 och ungefär vilken information jag behöver när man svarar på det numret.
Tyvärr är det faktiskt ofta så att folk tycks glömma var knapparna för siffrorna 1 och 2 sitter på mobiltelefonen sitter när det finns folk runtomkring. Då tänker man att "det där får någon annan ta hand om", sedan vandrar man vidare för att sköta sitt eget liv.
Det man inte alltid tänker på, är att nästa gång kan det var du själv som ligger där. Antingen blir du ihjälslagen eller dör i en hjärtinfarkt. Jag kan villigt erkänna att det inte alltid känts helt självklart att gå fram till någon som ligger på marken och verkar dålig. Man vill på något märkligt sätt skjuta det hela ifrån sig och låtsas som om ingenting har hänt - och hoppas att någon annan tar hand om det hela.
Men jag kan lova er, att när man väl hjälpt en medmänniska - även om det är en "A-lagare" - så känns det ändå skönt i ditt inre att veta att du inte bara passerat och låtit någon fara illa alldeles i onödan. Kanske har du faktiskt räddar livet på någon...!! Jag brukar själv ställa mig frågan hur jag hade mått om jag låtit bli att göra något och personen ifråga istället faktiskt dött eller fått men för livet. Hur hade jag då mått? Inget vidare förmodligen...
Som sagt. Ta en titt på videoklippet här nedanför och tänk på hur du själv skulle vilja att folk reagerade om det var DU som råkade ut för något!! Skulle du vilja att folk bara passerade - eller skulle du vilja att de åtminstone plockade fram telefonen och slog 112?

Bilderna lånade från Panicattacsdisorder, Sjöbutiken

På vägen mellan Kalmar och Stockholm finns vägkrogen Ringarums värdshus. Åker du Silverlinjens långfärdsbussar mellan Kalmar och Den Kungliga Hufvudstaden, stannar bussarna här för lunchuppehåll - något som alltid förundrat mig å det grövsta. Varför? Jo, för att maten man serverar är totalt under all kritik! Jag är definitivt inte den som är kräsen vad gäller mat, men på Ringarum äter jag inte upp det jag får på tallriken - och vägkrogen är ökänd för sin dåliga mat.
Jag hade länge hört om maten de serverade där, när jag för första gången hade tillfälle att beställa mat på detta ställe. Det var medan jag bodde i Kalmar och jag var på väg hem efter en visit i Stockholm - och bussen gjorde sitt lunchuppehåll i Ringarum. Jag var fruktansvärt hungrig och kände mig "tvingad" att beställa mat. Nåväl, tänkte jag när jag tittade på menyn, hamburgertallrik kan man knappast misslyckas med!! Så det blev vad jag beställde. Men visst kan man misslyckas med något så enkelt som hamburgertallrik!
På tallriken ligger ett hamburgerbröd som man inte ens orkat värma upp och däremellan en torr köttbit, några salladsblad och lite ketchup. Ja, en minimalt liten klick dressing har man orkat lägga dit också. Stripsen var inte ens saltade och knappt genomstekta - och framförallt totalt färglösa. Det var faktiskt så illa att jag lämnade en stor del av maten på tallriken, trots att jag betalat nästan 80 kronor för den. Pengar som maten faktiskt inte var värd!
Något liknande hände mig för ett antal år sedan på en vägkrog i Hultsfred. Jag och mitt sällskap hade stannat för att äta lunch och man hade på vägkrogen - som jag tyvärr inte minns namnet på - dagens lunch, där man erbjöd "standardrätterna" hamburgertallrik eller Pyttipanna. Jag råkar ju älska hamburgare, så det blir också vad jag beställer.
Men det var en av de största besvikelser jag varit med om när jag ätit ute!! När maten kommer in, är den visserligen snyggt upplagd; klyftpotatis istället för stripps, hamburgaren med ett grillspett igenom, en stor köttbit, tomatklyfta och en hel del tillbehör. Potatisen var dock helt okryddad och dessutom rå i mitten och en segare köttbit har jag aldrig smakat! Jag överdriver inte när jag säger att jag faktiskt fick slita rejält för att klara av att skära igenom den. Efter 2-3 tuggor gav jag upp. Maten var för vedervärdig för att alls gå att äta. Jag går tillbaka till disken med maten och talar om att den inte går att äta, jag vill ha ny mat! Jag får nu välja en ny rätt och tar ny Pytt i panna istället. När servitrisen kommer med den nya maten, behöver ingen i sällskapet betala för sig och vi blir nöjda så långt. Pyttipannan jag fick in var med största sannolikhet färdiginköpt, djupfryst och enbart uppvärmd i mikrovågsugnen i krogens kök. Vissa bitar var glödheta, medan andra fortfarande var djupfrysta. Nu var jag dock så hungrig att jag inte orkade klaga - och det var ju dessutom gratis! Och gratis är gott... Eller? ;-)

Men vad jag ofta funderar över är om folk verkligen inte har någon som helst yrkesstolthet?! Jag förstår att det kanske inte är någon drömtillvaro att stå på någon vägkrog och serieproducera mat, framförallt om man har några års yrkesutbildning som till exempel kock. Det är säkerligen inte vad man drömde om när man började utbilda sig.
Men själv har jag haft åtskilliga jobb som jag inte tyckt varit världens roligaste, men självklart har jag försökt göra ett så bra jobb som möjligt för det!
Under min studietid jobbade jag extra som städare på helgerna - och ska jag vara helt ärlig, tyckte jag det jobbet var SKITTRÅKIGT!! För min del var det inget annat än ett ont måste för att få ekonomin att gå ihop. Men jag gjorde ändå ett noggrant jobb, jag misskötte inte mina arbetssysslor för det. Jag städa noggrant, även om jag inte kände att det var ett stimulerande arbete.
Detsamma gällde under den tid jag jobbade extra som tidningsbud. Hur kul är det att börja jobba vid 03.00-03.30 på morgonen, tror ni? Hur roligt tror ni det är att i ur och skur bära ut tidningar, springa i trappor så att svetten dryper och lederna värker med tidningar som faktiskt är rätt tunga?! Nej, just det - inte så där jätte roligt!
Nu är jag utbildad sjökapten och sitter ändå på ett jobb som inte är det minsta relevant för den utbildning jag har. Jag överkvalificerad, jag har kunskaper som inte är det minsta relevanta för det jobb jag utför. Men missköter jag mitt arbete för det? Nej!
Okej, på mitt nuvarande jobb på polisens larmcentral stortrivs jag! Jag tänker faktiskt inte säga något annat. Men jag är överkvalificerad för det jobb jag gör. Som städare trivdes jag inte alls, men misskötte inte mina sysslor för det.
Men det jag har så svårt att förstå mig på, är de personer som uppenbarligen ogillar sitt jobb, men ändå fortsätter att missköta sina sysslor. Hur tänker man då? Kan man inte tänka tanken att man vill söka sig vidare och då ha referenser att kunna lämna? Även om man ogillar sitt jobb, ger det ändå inte någon form av välbefinnande och stolthet att känna att man kan komma hem och känna sig nöjd med sin insats för dagen? Hur kan man känna sig nöjd med sin arbetsinsats om man serverar mat som ingen tycker om? När man uppenbarligen inte ens anstränger sig som kock för att maten ska smaka bra, då kan man väl knappast lägga ner sin själ i sitt arbete?!
Även om jag själv ibland kan känna att mitt arbete stampar och står på ett och samma ställe, kan jag känna mig motiverad och stolt när jag hör andra säga att de tycker att jag gör ett bra jobb. Jag anstränger mig för att göra bra ifrån mig, att vara trevlig mot kolleger och "klienter" (liksom andra jag har kontakt med genom jobbet) och får oftast positiv feedback på mitt arbete. Det är just sådant som många gånger gör att man kan hålla igång och känna sig stolt över sitt dagsverke på jobbet.
Men alla tycks inte alltid resonera på detta sätt...

Bilderna lånade från Snickare Göteborg, Passagen

I dag, tisdag, dömdes en 45-årig man som åtalats för sexuella övergrepp på fyra barn i Filippinerna under 2010 till fem års fängelse. I 45-åringens dator fanns enorma mängder bild- och videomaterial som bland annat dokumenterade våldtäkter på spädbarn.
De grova övergreppen har skett i Filippinerna under förra året. Mannen döms också för att ha spritt mängder av barnpornografiska bilder och filmer via internet.
Men fem års fängelse? Det är ju ingenting! Absolut ingenting för att förmodligen förstört en stor del av - för att inte säga hela - livet för flera små barn. Man hör ofta om personer som döms för grova rån och får dubbelt så långa fängelsestraff som denne pedofil. Hur kommer det sig att det anses värre att stjäla någons pengar än att förgripa sig på barn eller våldta en kvinna? Tro mig, jag vet att det är traumatiskt för personalen på en bank eller butik som utsätts för ett rån! Det vet jag! MEN är det verkligen värt ett dubbelt så långt fängelsestraff som om du förgriper dig på ett litet barn? Mitt eget svar är definitivt nej! Straffen torde vara åtminstone desamma!
Men det märkliga är att människovärdet många gånger försvinner i vårt materialistiskt styrda samhälle! Vilka yrkesgrupper hör till dem som tjänar sämst till exempel? Jo, sjuksköterskor, lärare, förskolelärare och personal inom äldreomsorgen! Och vilka hör till dem som tjänar bäst? Jo, de som bollar med stora summor pengar. Självklart har man ett stort ansvar om man ansvarar för stora summor pengar, men jag har svårt att se varför det ska "klassas högre" än om man ansvarar för andra människors liv. Och att förstöra för någon rent ekonomiskt tycks även det "klassas högre" än att förstöra någons liv rent fysiskt - som genom sexuella övergrepp...

EX 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad av Hanna Fridén

I Sverige kan vi stoltsera med en sjukvård som är i världsklass och med den stora förmånen att vi inte behöver betala särskilt stora summor när vi väl besöker doktorn eller sjukhuset. Till skillnad från många andra länder, där man praktiskt taget slängs ut från sjukhuset om man inte kan betala för sig.
Samtidigt slås jag emellanåt av tanken hur pass stor skillnad det ändå kan vara i vård i Sverige beroende på vilket landsting man tillhör. Oftast är skillnaden kanske inte enorma, men ändå tillräckliga för att vara rejält märkbara. Det kan vara vilka vaccinationer som alla får utan att betala helt själv, hur länge man får ligga kvar på BB efter en förlossning med mera.
Borde det istället inte vara en självklarhet att man får samma vård oavsett var man bor? Även om grunderna är desamma, så finns det fortfarande ganska stora skillnader trots allt. Vi bor alla i samma land och borde därför ha samma förutsättningar till vård, även om det kanske är frågan om småsaker i sammanhanget. Det senaste exemplet är vaccinet mot livmodercancer. Vaccinet måste ges i ganska unga år för att ha effekt, men långt ifrån alla landsting har hittills valt att erbjuda vaccinet till alla tonårstjejer. Även om det tycks vara på gång på flera håll.

SVT 1, 2, 3

Bilden lånad från My newsdesk