Någon gång emellanåt när jag inte orkar laga middag, brukar jag knata ner till kvarterspizzerian i Bagarmossens centrum. Det finns en hel uppsjö pizzerior inom bara några få minuters promenad från mig, men de flesta är inte särskilt bra.
En av dem blev jag rejält besviken på när jag gick dit första gången efter att jag flyttat tillbaka hit. De hade riktigt bra mat då, för sex år sedan när jag bodde här första omgången. Man gjorde allt själv, till och med egen bearnaisesås. Nu verkar det som att man bytt ägare och pizzorna är knappt ätbara längre - och då ska man ha i åtanke att jag är den minst kräsna person du kan tänka dig när det gäller mat. Jag äter verkligen allt (utom lutfisk, fiskbullar och lever) och det ska mycket till innan jag lämnar någon mat för att jag inte tycker om. Men det gjorde jag då. Pizzan var seg, smaklös, snålt tilltagen och såsen jag fick med i burk hade börjat bli gammal. Så ¾ av pizzan åkte ner sopnedkastet.
Dock finns det en annan pizzeria i centrum, där man även har lite annan mat, och som även har helt okej pizzor. Inte världens bästa, men ändock helt okej. Fast jag kan inte låta bli att känna mig aningen beklämd de gånger jag går dit. Man har nämligen rättigheter och oavsett veckodag - och oavsett tidpunkt på dygnet - man går dit, sitter ungefär samma drös med folk där och pimplar i sig pilsner. Alla aningen plufsiga och rödbrusiga, lite sjaskigt klädda och rätt skrikiga och skräniga.
Redan vid öppningsdags hänger de på låset för att få i sig dagens första pilsner - och vis stängningsdags vrålar de "Hejdå, schynsch imåårråån!" till varandra innan de raglar hemåt för att fortsätta kröka.
En sådan pizzeria finns säkerligen i stort sett vart du än kommer, vilken stadsdel du än besöker. I de flesta områden jag bott, har just en sådan pizzeria funnits. Det spelar ingen roll om det är Danderyd, Rosengård, Botkyrka eller Lidingö. Det lokala pizza- och ölhaket finns alltid där. Med sina rödbrusiga och brölande stammisar.
Varför jag går dit? Nej, inte för att dricka öl 12 timmar om dagen sju dagar i veckan. Visst händer det att jag sätter mig där och äter och tar en öl, men jag skyndar mig hem så fort som möjligt. Just i Bagarmossen finns inte många alternativ, eftersom pizzorna är så pass bra som de är trots allt.

Någon gång ibland, försöker man "piffa till" sin verksamhet och ha en liten "pubkväll", då man faktiskt till och med har livemusik. Men fortfarande med samma stamkunder, som nu brölar ännu högre för att kunna överrösta musiken.
På helgkvällarna, runt middagstid, kan man faktiskt se en del ungdomar som går dit för att käka innan de beger sig in till stan för att gå på krogen - men det är nog också enda undantaget från stammisarna.
Och ständigt får man höra personalen ha diskussioner med dessa gäster. De försöker hyscha ner dem en aning när de lir för högljudda, ber dem ta det lite lugnare... Och vi ska inte tala om de diskussioner som uppstår när någon blir nekad att beställa mer för att de blivit för överförfriskade. Det är mer än en gång man sett polisen komma och ta hand överförfriskade gäster...
Jag frågar mig många gånger hur man orkar med att gå och jobba på ett sådant ställe. Hur pallar man med att servera dessa mer eller mindre alkoholiserade stamgäster, som ofta är allt annat än trevliga?
Jobbar man i baren på något mer regelrätt "uteställe", då är folk i alla fall oftast glada och trevliga - även om de är dragna. Skulle jag själv äga något av dessa hak med halvdan mat och serveringstillstånd (där det är alkoholen man faktiskt gör pengar på), vet jag inte om jag skulle känna mig stolt över mitt arbete. Känner man sig stolt över sitt dagsverke när man vet att man på ett eller annat sätt gynnat och hjälpt någons alkoholism på traven?
Självklart har alla ett aktivt val, även någon med alkoholproblem har en valmöjlighet att söka hjälp - och ingen tvingas att beställa in ölen på krogen eller handla på Systemet. Men jag skulle ändå inte annat än känna mig medskyldig till någons alkoholproblem om jag jobbade på en sådan sylta. Sen kan man säga att det är bättre att de sitter där och dricker under lite mer kontrollerade former än hemma och krökar mesk. Visst, den liten gnutta sanning finns det även i det. Men faktum kvarstår: jag skulle inte vilja tjäna in mitt levebröd på någon annans misär. Då driver jag hellre en pub eller bar i kvarter där man har gäster med mer "normal" alkoholkonsumtion.
Jag tar på mig att jag ju faktiskt stöder en sådan "verksamhet" genom att själv gå dit och äta ibland. Samtidigt "spär jag ju ut" klientelet där genom min närvaro och hyfsat normala alkoholkonsumtion... Och gör att personalen förhoppningsvis känner att de får servera "normala" kunder ibland. :-)

Bilderna lånade från Foodgoogle, D&B