En svensk riksdagsledamot har en grundlön på 57.000 kronor i månaden. Lönen som sådan säger jag egentligen inte särskilt mycket om - så länge riksdagsmännen gör skäl för den. Men är det fler än jag som reagerat när man sett bilder från debatter och voteringar i Riksdagen och sett hur bänkraderna gapat tomma?
Idag finns nämligen ingen obligatorisk närvaro för riksdagsmännen vid voteringarna - och heller inga regler för hur många ledamöter som måste vara närvarande vid till exempel en votering. Enligt riksdagsordningen är det ledamotens ansvar att leva upp till det förtroende han/hon fått av väljarna under mandatperioden.
Men för mig och alla andra skattebetalare som indirekt betalar riksdagsmännens lön, sticker det förstås i ögonen när man ser att de sysslar med annat än att närvara när beslut ska fattas. Självklart kan jag köpa att man inte alltid närvarar om man har andra, viktigare politiska uppdrag. Men visst borde det väl ändå vara rimligt att ett visst antal ledamöter närvarade när beslut ska tas i Riksdagen?!
Varje gång jag i media hör termer som "Riksdagen har beslutat att...", frågar jag mig hur stor del av ledamöterna som faktiskt varit med och fattat beslutet?!
När jag går och röstar, förväntar jag mig att de förtroendevalda som kommer in i Riksdagen gör ett bra arbete och inte missbrukar förtroende från oss väljare. Detta borde verkligen vara det självklaraste av det självklara. Har man ett högavlönat arbete (även om det är ett högavlönat förtroendeuppdrag), ska man visa att man är värd såväl lön som förtroende. Bland annat genom att närvara när beslut ska tas. Det är liksom något som ingår i uppdraget som riksdagsledamot. Kan man inte styrka att man gjort något som kan anses viktigare än vara med vid voteringar, borde det vara lika med löneavdrag att inte inte infinna sig vid dessa tillfällen.
Skulle jag som polisanställd - och därmed med skattefinansierad lön (även om den utgör knappt hälften av en riksdagsledamots) - kunna komma och gå lite som jag vill på mitt jobb, skulle det förmodligen bli ett ramaskri. Hur kommer det sig att vi väljare så snällt godtar att de folkvalda i Riksdagen inte närvarar när beslut ska fattas? Hur kommer det sig att det inte är en större opionion för att införa en obligatorisk närvaro vid voteringar, där undantag endast godtas om man har bra skäl?
Trots allt ska makten utgå från folket, men de som ska representera folket är inte alltid närvarande när beslut ska tas. Är inte det aningen märkligt?!

DN 1 SR 1 SvD 1

Bilden lånad från MLM

Min största favoritdel av dygnet är av någon besynnerlig anledning kvällarna. När mörkret sakta kommer krypande, när jag stegvis går runt i lägenheten och tänder lampa efter lampa... Det är en märkligt frid, en märklig ro som liksom lägrar sig.
När man börjar med middagen, dofterna av maten, doften av kaffet efter middagen som sprider sig i lägenheten. När jag tittar ut och ser ljuset från fönstren, när man kan se hur även grannarna slår sig till ro för kvällen.
Under kvällen ges tid att summera dagen, att tänka tillbaka på vad som hänt under dagen. Man slår på TV:n, kanske tar ett glas vin eller en kopp te. Det är någon märklig forma av ro och lugn som hägrar sig när kvällen kommer, oavsett vad man gjort under dagen.
Dagen kan man emellanåt bara önska ska passera, men när kvällen kommer vill jag inte alltid att den ska ta slut. Jag vill liksom inte riktigt att det ska bli tid för att gå och lägga sig. För plötsligt blir det tid att slå sig till ro, att summera dagen. Plötsligt kan man med gott samvete slå sig ner i soffan, att faktiskt ta det lugnt och varva ner.
När kvällen kommer, går jag runt och tänder de smålampor jag har hemma, många gånger stearinljus - och kan aldrig motstå frestelsen att faktiskt mysa ner mig ordentligt i TV-soffan eller framför datorn.
Så fort jag kommer upp på morgonen, börjar jag faktiskt se fram emot kvällen. Dagen blir liksom en transportsträcka för att enbart nå fram till kvällen.
Och jag kan verkligen njuta när jag sitter här hemma om kvällarna, när jag hör bussarna passera utanför, när jag märker hur mörkret sakta sänker sig utanför fönstren.
Och ju mer skymningen kommer, ju mer ökar trivselfaktorn inne i lägenheten. Plötsligt känns det som att man är barn på nytt, då man ser fram emot något speciellt program på TV, att få sitt godis eller sin läsk. Godis äter jag visserligen fortfarande, men oftare i kombination med starkare saker än läsk.

Bilden lånad från Plvet

Jag var knappast den ende som satt framför TV:n igår för att heja på Loreen. Visserligen såg jag aldrig hela omröstningen, utan slog av TV:n när jag insåg att det hela var avgjort. Nästan uteslutande ser man ganska tidigt i omröstningen vilka bidrag som kommer hamna i toppen när resultatet är klart.
Att Sveriges bidrag tillhörde favoriterna var ju knappast någon nyhet, det visste jag redan innan. Men jag tror inte jag egentligen hade några jätteförhoppningar om vinst innan omröstningen började. Fast roligt är det självklart att vi slutligen faktiskt vann.
Nu råder det minst sagt eufori i dubbel bemärkelse i Sverige, folk verkar vara som galna över vinsten i Melodifestivalen. Man har redan kunnat läsa åtskilliga spaltmeter om Loreens kamp för vinsten, hennes med- och motgångar och allt vad det nu har varit.
Sen finns det dom som lyckas orsaka twitterstormar genom att återigen blanda in politik i Melodifestivalen. Som exempelvis SD's partisekreterare Björn Söder, som på såväl Twitter som Facebook till en början ifrågasatte Loreens vinst på grund av hennes ursprung. När han sedan kritiserades för uttalandena, skriver han på Twitter att "Inser att ESC är en helig ko som inte får kritiseras. Ungefär som mångkulturalismen alltså...". Uttalanden som han sedan tog tillbaka genom ett skriftligt uttalande till Dagens Nyheter.
Och jovisst får man ha åsikter om ESC, men känns nästan skrattretande när en Sverigedemokrat direkt ska dra paralleller med mångkultur.
När jag själv var liten, var det något väldigt speciellt när Melodifestivalen sändes. Jag tyckte alltid att det var en väldigt stor kväll, då man fick sitta uppe sent... Men med alla deltävlingar och omröstningar känns det som man förstört en del av stämningen - man hinner liksom tröttna på Melodifestivalen innan den svenska finalen ens gått av stapeln. Själv brukar jag oftast bara titta på finalerna, alla deltävlingar orkar jag helt enkelt inte med. Så visst har även jag åsikter om själva tävlingen, men skulle inte dra de paralleller Björn Söder gjorde. :-)

AB 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 GP 1, 2 SR 1 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilden lånad från Carribean pipeline

Någon gång emellanåt när jag inte orkar laga middag, brukar jag knata ner till kvarterspizzerian i Bagarmossens centrum. Det finns en hel uppsjö pizzerior inom bara några få minuters promenad från mig, men de flesta är inte särskilt bra.
En av dem blev jag rejält besviken på när jag gick dit första gången efter att jag flyttat tillbaka hit. De hade riktigt bra mat då, för sex år sedan när jag bodde här första omgången. Man gjorde allt själv, till och med egen bearnaisesås. Nu verkar det som att man bytt ägare och pizzorna är knappt ätbara längre - och då ska man ha i åtanke att jag är den minst kräsna person du kan tänka dig när det gäller mat. Jag äter verkligen allt (utom lutfisk, fiskbullar och lever) och det ska mycket till innan jag lämnar någon mat för att jag inte tycker om. Men det gjorde jag då. Pizzan var seg, smaklös, snålt tilltagen och såsen jag fick med i burk hade börjat bli gammal. Så ¾ av pizzan åkte ner sopnedkastet.
Dock finns det en annan pizzeria i centrum, där man även har lite annan mat, och som även har helt okej pizzor. Inte världens bästa, men ändock helt okej. Fast jag kan inte låta bli att känna mig aningen beklämd de gånger jag går dit. Man har nämligen rättigheter och oavsett veckodag - och oavsett tidpunkt på dygnet - man går dit, sitter ungefär samma drös med folk där och pimplar i sig pilsner. Alla aningen plufsiga och rödbrusiga, lite sjaskigt klädda och rätt skrikiga och skräniga.
Redan vid öppningsdags hänger de på låset för att få i sig dagens första pilsner - och vis stängningsdags vrålar de "Hejdå, schynsch imåårråån!" till varandra innan de raglar hemåt för att fortsätta kröka.
En sådan pizzeria finns säkerligen i stort sett vart du än kommer, vilken stadsdel du än besöker. I de flesta områden jag bott, har just en sådan pizzeria funnits. Det spelar ingen roll om det är Danderyd, Rosengård, Botkyrka eller Lidingö. Det lokala pizza- och ölhaket finns alltid där. Med sina rödbrusiga och brölande stammisar.
Varför jag går dit? Nej, inte för att dricka öl 12 timmar om dagen sju dagar i veckan. Visst händer det att jag sätter mig där och äter och tar en öl, men jag skyndar mig hem så fort som möjligt. Just i Bagarmossen finns inte många alternativ, eftersom pizzorna är så pass bra som de är trots allt.

Någon gång ibland, försöker man "piffa till" sin verksamhet och ha en liten "pubkväll", då man faktiskt till och med har livemusik. Men fortfarande med samma stamkunder, som nu brölar ännu högre för att kunna överrösta musiken.
På helgkvällarna, runt middagstid, kan man faktiskt se en del ungdomar som går dit för att käka innan de beger sig in till stan för att gå på krogen - men det är nog också enda undantaget från stammisarna.
Och ständigt får man höra personalen ha diskussioner med dessa gäster. De försöker hyscha ner dem en aning när de lir för högljudda, ber dem ta det lite lugnare... Och vi ska inte tala om de diskussioner som uppstår när någon blir nekad att beställa mer för att de blivit för överförfriskade. Det är mer än en gång man sett polisen komma och ta hand överförfriskade gäster...
Jag frågar mig många gånger hur man orkar med att gå och jobba på ett sådant ställe. Hur pallar man med att servera dessa mer eller mindre alkoholiserade stamgäster, som ofta är allt annat än trevliga?
Jobbar man i baren på något mer regelrätt "uteställe", då är folk i alla fall oftast glada och trevliga - även om de är dragna. Skulle jag själv äga något av dessa hak med halvdan mat och serveringstillstånd (där det är alkoholen man faktiskt gör pengar på), vet jag inte om jag skulle känna mig stolt över mitt arbete. Känner man sig stolt över sitt dagsverke när man vet att man på ett eller annat sätt gynnat och hjälpt någons alkoholism på traven?
Självklart har alla ett aktivt val, även någon med alkoholproblem har en valmöjlighet att söka hjälp - och ingen tvingas att beställa in ölen på krogen eller handla på Systemet. Men jag skulle ändå inte annat än känna mig medskyldig till någons alkoholproblem om jag jobbade på en sådan sylta. Sen kan man säga att det är bättre att de sitter där och dricker under lite mer kontrollerade former än hemma och krökar mesk. Visst, den liten gnutta sanning finns det även i det. Men faktum kvarstår: jag skulle inte vilja tjäna in mitt levebröd på någon annans misär. Då driver jag hellre en pub eller bar i kvarter där man har gäster med mer "normal" alkoholkonsumtion.
Jag tar på mig att jag ju faktiskt stöder en sådan "verksamhet" genom att själv gå dit och äta ibland. Samtidigt "spär jag ju ut" klientelet där genom min närvaro och hyfsat normala alkoholkonsumtion... Och gör att personalen förhoppningsvis känner att de får servera "normala" kunder ibland. :-)

Bilderna lånade från Foodgoogle, D&B

Alla vi som någon gång ibland rör oss på Stockholms gator eller i Stockholms lokaltrafik har säkert lagt märke till dem. Människorna i mer eller mindre slitna kläder som knatar runt och tigger pengar. Vissa kommer med färdigskrivna lappar som de lägger bredvid på sätet i tunnelbanan, andra sitter på gatan och försöker tigga till sig en slant.
Många av dem är uppenbart inte från Sverige, utan något av de fattigare EU-länderna (oftast i alla fall). De flesta pratar inte ens engelska - och ännu mindre svenska.
Jag har sett exempel på folk som gått fram till tiggarna och velat ge dem mat istället för pengar - för man får väl ändå hoppas det är vad tiggarna lägger sina pengar på i första hand. Men de gånger jag sett detta, har tiggarna uteslutande avböjt mat (liksom frukt, yoghurt, eller vad de nu erbjudits) utan enbart tagit emot pengar.
Man brukar ofta prata om att många tiggare tvingats till tiggeri av olika ligor, som sedan lägger beslag på pengarna de lyckats tigga ihop. I bästa fall får tiggarna mat och husrum för besväret. Och när man ser att många tiggare inte tar emot mat, utan enbart pengar styrker det ju tesen att många tiggare faktiskt "bara är ute efter pengarna".
Sedan ser man självklart tiggare, som är tiggare i sin "rätta bemärkelse". Då pratar vi om personer som verkligen inte har något annat alternativ att försörja sig, där pengarna går till den som faktiskt tigger - som förhoppningsvis lägger pengarna på mat och någonstans att sova för natten.
Jag har själv funderat mycket fram och tillbaka på om jag ska ge pengar till tiggare eller inte. Detta då man ju faktiskt inte vet om pengarna faktiskt går till tiggaren själv eller någon liga som bara utnyttjar "tiggaren" i fråga. Jag har kommit fram till att inte ge pengar så länge det råder minsta tveksamhet om personen är "riktigt" tiggare eller ej. Minsta misstanke om att personen utnyttjas - och vederbörande får inga pengar.
Många resonerar i banor som att "jamen, då kanske man hjälper personen åtminstone tillfälligt". Men exakt likadant kan man resonera kring de stackars flickor/kvinnor som utsätts för trafficking. Visst, de kanske får en mikroskopiskt liten del av pengarna de drar in (får man åtminstone hoppas) - men så länge de drar in pengar, kommer de fortsätta att utnyttjas.

Jag har alltid varit emot EU och då framförallt passfriheten inom Schengenområdet. För vem tjänar mest på passfrihet? Jo, det finns två grupper! Nämligen de som reser extremt mycket - som till exempel EU-parlamentariker, som säkerligen reser mellan sina hemländer och Bryssel/Strasbourg flera gånger i veckan, liksom personer som har någonting att dölja av en eller annan anledning.
Den fria rörligheten har gjort att vi - till exempel - får hit dessa ligor som utnyttjar människor till att tigga på våra gator. Dessa personer (såväl ligor som tiggare) får stanna, medan en person som kommer hit och missbrukar bidragssystemet inte får det (går att läsa här). För så länge inga brott begås, då får alla EES-medborgare vistas i Sverige under tre månader utan att avvisas. Alltså är tiggare och prostituerade välkomna att stanna - men inte den som missbrukar biståndssystemet.
Med andra ord ytterligare orsak att arbeta för ett svenskt utträde ur såväl EU som Schengensamarbetet. Personligen har jag absolut ingenting emot samarbete länder emellan, men då ska det vara för att motarbeta kriminalitet - inte för att underlätta för kriminella element! Samarbete för fred, laglydighet och så vidare är självklart helt okej, men att tro att passfrihet länder emellan skulle stävja kriminaliteten är så naivt att jag saknar ord. Vill man samarbeta mot kriminalitet, borde man istället utöka passkontrollen länder emellan - inte avskaffa den. Sedan kan man ha gemensamma register, samarbete i massor med avseenden...
Men visst finns det många som utnyttjar passfriheten som nu finns inom Europa, det är inte bara de ligor som tvingar människor till att tigga eller till prostitution. Jag har inte koll på någon statistik, men kan tänka mig att det finns massor med brottslighet som ökat i och med passfriheten inom Europa. Skulle det bli en omröstning kring det, skulle jag inte tveka en enda sekund för att Sverige skulle gå ur såväl EU som Schengensamarbetet.

DN 1

Bilderna lånade från Neatorama, Observatory on Europe

Ikväll avgörs andra semifinalen i Eurovision song contest i Azerbajdzjans huvudstad Baku och Sverige är favorittippat för att gå vidare till stora finalen på lördag.
Det har väl knappast undgått någon vilken debatt det varit kring att man låtit detta land att hålla tävlingen. EBU (Europeiska radio- och TV-unionen), som arrangerar tävlingen, säger att man är opolitisk och att man inte lägger sig i hur de deltagande länderna styrs.
Demokratikämpar och människorättsorganisationer å sin sida tycker det är helt fel att man låter ett land som Azerbajdzjan ordna tävlingen med tanke på den regim man trots allt har.
Och visst, jag håller verkligen med om att det inte är Guds bästa barn som sitter vid makten där!! Självklart är det så. Jag kan definitivt hålla med om att det är tveksamt att låta ett så odemokratiskt land hålla några tävlingar, oavsett om det är musiktävlingar, sport eller andra tävlingar.
Samtidigt leker jag med tanken om vad som skulle hända om man vänder på det hela? Regimen och förhållandena i Azerbajdzjan har väl aldrig fått så mycket negativ publicitet som just nu under Eurovision song contest. Skulle dessa förhållanden överhuvudtaget kommit fram om man inte vunnit Melodifestivalen förra året? Åtminstone inte samma utsträckning som de faktiskt gjort, skulle jag vilja hävda. Kanske är det faktiskt så att publiciteten också kan föra något gott med sig? Som att det väcks debatt, som att folk på ett helt annat sätt får upp ögonen för vad som händer i detta land, som faktiskt inte ligger särskilt långt ifrån Sverige.
Kan man tänka sig att den publicitet faktiskt kan ge förändringar som inte skulle kommit om publiciteten uteblivit, om tävlingen faktiskt hållits någon annanstans? Man kan bara leka med tanken förstås, men frågan är om det bara är av ondo att låta diktaturer och tveksamma regimer att faktiskt anordna internationella tävlingar?
Personligen visste jag knappt vad Azerbajdzjans huvudstad hette innan debatten drog igång. Jag hade nog aningar om att landet inte var fullt så demokratiskt som Sverige, men inte i vilken utsträckning. Så ja, till viss del vågar jag nog inbilla mig att det inte är helt negativt att låta sådana länder ordna internationella tävlingar. Helt enkelt av den enkla anledningen att det samtidigt drar uppmärksamhet till olika oegentligheter. Sen får man gärna kalla mig naiv om man vill det...

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 GP 1, 2, 3, 4, 5 SR 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SvD 1, 2 SVT 1

Bilden lånad från Xindex

Hur brukar DU prioritera om ditt umgänge med andra människor när du inleder ett nytt förhållande? Brukar du försöka träffa dina vänner och din familj lika frekvent som du gjorde som singel, eller blir det lite mindre? Eller slutar du rentav höra av dig till vissa vänner helt och hållet?
Själv brukar jag försöka ha som målsättning att ligga någonstans mittemellan grupp ett och grupp två, alltså att umgänget med vänner och familj inte ska påverkas alltför mycket av att jag inlett ett förhållande. Oftast är det orimligt att tro att man hinner med sina vänner exakt lika mycket som när man var singel, men jag skulle aldrig sluta höra av mig helt.
Jag har med åren insett att det är när ens vänner börjar "kila stadigt" som de faktiskt visar vad de går för. Fortsätter de att höra av sig och fortsätter de att vilja ses, visar det att de vill behålla mig som sin vän. Jag begär inte att man ska hinna ses lika ofta, men tar faktiskt illa upp om man helt slutar höra av sig. Då kan jag inte betyda särskilt mycket för den personen.
Och faktiskt - det har hänt! Jag har faktiskt varit med om att så kallade kompisar helt slutat höra av sig när de träffat en tjej/kille. För att sedan plötsligt börja höra av sig igen när förhållandet spruckit. Eller mer eller mindre underförstått sagt att man ville vänta med att ses tills även jag träffat en tjej - så vi kan har parmiddagar.
Nej, jag är definitivt inte personen som slutar höra av mig till mina vänner när jag träffar en tjej. Möjligen blir det inte lika ofta som tidigare, men jag slutar inte höra av mig. Jag slutar inte föreslå att vi ska ses, men även det blir förmodligen inte fullt lika ofta som tidigare. Mitt resonemang är att man blir otroligt ensam den dag förhållandet möjligen spricker om man väljer att sluta höra av sig till sina vänner. Då står du plötsligt där utan såväl pojk-/flickvän som utan vänner. Inte en situation någon skulle vilja hamna i, eller hur?!
Det finns få garantier för kärleken, även om intentionen självklart är att ett förhållande ska bli livslångt. Och även om förhållande inte spricker, skulle i alla fall jag själv känna att tillvaron till sist blev rätt tråkig utan vänner att umgås med.

Men jag har även varit med om det omvända, en flickvän som faktiskt krävde att jag skulle bryta kontakten med vissa vänner - och även dra ner på mitt umgänge med min familj. Något som jag självklart inte gick med på.
Dock tror jag inte detta är helt ovanligt tyvärr; att det finns personer som kräver av sin partner att säga upp bekantskapen med vänner och familj.
Självklart beror det på situationen, varför man kräver att ens partner inte umgås med vissa människor. Själv är jag polisanställd och skulle förmodligen kräva av en flickvän att inte umgås med tungt kriminella personer. Sådana situationer är självklart förståeliga.
Men att kräva att man bryter kontakten eller drar ner på umgänget för att personkemin inte stämmer, för att man inte gillar partnerns familj eller vänner är helt orimligt. Skulle min familj och flickvän inte komma överens för att man är för olika, skulle man få hitta andra lösningar. Att till exempel träffas utan henne. Men jag skulle inte göra slut med en flickvän för att min familj inte gillade henne - eller bryta kontakten med en kompis för att min flickvän inte gillade honom/henne.
Mitt utgångsläge i alla relationer - såväl med vänner som flickvänner - brukar vara att man får ta mig för den jag är, inklusive familj, vänner och flickvän. Självklart ska jag visa respekt, självklart ska jag behandla alla runtomkring på ett bra sätt och inte vara osmidig. Men i paketet ingår liksom såväl vänner som familj, det är bara att acceptera. :-)

Bilderna lånade från The Patsnap Blog, Identity theft

Jag satt häromdagen och läste min tidning, en dag som så många förut... Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt - som en efter en har ta'tt slut!

Då såg jag en bild av en flicka, med en skadskjuten kråka i famn. Hon springer iväg genom skogen, så fort som hon någonsin kan. Och hon springer med fladdrande lockar, hon springer på taniga ben! Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror - att det inte ska vara för sent...
Men flickan är liten och hennes hår är så ljust - och hennes kind är så flämtande röd!! Och kråkan är klumpig och kraxande svart, och om en stund är den alldeles död.
Men flickan, hon springer för livet hos en skadskjuten fågel i famn! Hon springer mot trygghet och värme - för det som är riktigt och sant!! Och hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben...
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt - att finns det liv är det aldrig för sent!!

Och jag började darra i vånda och nöd, ja jag skakade av rädsla och skräck! För jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som jag sett...
För mitt hopp är en skadskjuten kråka - och jag är ett springande barn! Ett barn, som tror det finns någon som kan hjälpa mig än, som tror det finns nån som har svar. Jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben. Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent...

Vi lever i ett samhälle med ibland ganska motstridiga och märkliga lagar och regler. Lagar och regler som - när man tänker efter - grundar sig i djupt rotade vanor och traditioner.
Tänk er själva en tillvaro där alkohol inte existerade. Här i brännvinsbältet en ganska osannolik tillvaro egentligen. Men tänk tanken att alkohol skulle "uppfunnits" idag!! Då hade denna drog med största sannolikhet aldrig godkänts av myndigheterna.
En beroendeframkallande drog som orsakar relativt stora skador på kroppen och som kan ställa till en hel del för dem som är påverkade och/eller beroende av den - liksom för deras anhöriga och personer som kommer i deras väg. Det finns till och med narkotikaklassade preparat som egentligen anses orsaka mindre skador på kroppen än vad alkohol anses göra.
Man kan sedan alltid diskutera de lagar och regler som omger alkoholkonsumtionen i Sverige. Du får ta in alkohol på krogen, men inte gå på Systemet när du är 18. Du får köra bil, men inte gå på Systemet när du är 18 - trots att du (enligt mig) kan orsaka större skada om du är den dålig bilförare än en "dålig" drinkare. Du får rösta och hantera skjutvapen när du är 18, men inte gå på Systemet. Och i princip ingen ifrågasätter det lämpliga i en 15-åring som blir mamma och ska ta hand om ett barn - så länge hon/han inte går på Systemet.
Cigaretter säljs helt lagligt i handeln, medan vilken annan vara som helst som bara är bråkdelen så cancerframkallande som cigaretterna skulle bannlysas direkt. Vilken vara som helst som bara är bråkdelen så skadlig och beroendeframkallande som alkohol skulle förmodligen heller aldrig godkännas av myndigheterna.
Alltmedan såväl tobak som alkohol fortsätter att säljas helt lagligt och man ser det som den naturligaste sak i världen att vi använder dessa varor mer eller mindre regelbundet. Personligen frågar jag mig om ens kaffe skulle godkännas om det kom idag? Beroendeframkallande som det är och dessutom inte helt bra för magen...

Visserligen kommer det lite då och då studier som visar att till exempel alkohol faktiskt kan ha positiva effekter på hälsan. Som att till exempel ett glas vin om dagen skulle vara bra för hjärta och blodkärl.
Även kaffets positiva verkningar kommer det studier kring lite då och då, nu senast en studie där man hävdar att kaffedrickare faktiskt lever längre.
Och självklart, kaffe är egentligen inte särskilt skadligt. Men så fort uttrycket "beroendeframkallande" dyker upp i något sammanhang, blir man ofta skräckslagen och ordet "förbud" är då inte särskilt långt borta.
Jag tänker nu inte vara någon moralkärring överhuvudtaget. Jag har varit nikotinist till och från i närmare 20 år, druckit kaffe minst lika länge och dricker alkohol i något sammanhang och någon utsträckning  så gott som varje vecka - sedan 17 år tillbaka. Så nej, jag är inte emot dessa ting, det är jag verkligen inte. Men det är intressant att leka med tanken vad som hade hänt om dessa droger (jo, jag anser att såväl alkohol som tobak är en drog) faktiskt hade kommit idag? Och visst är det märkligt vad mycket man får göra vid 18 års ålder, men man får inte gå på Systemet?! Väldigt avgörande beslut som att gifta sig, rösta och att skaffa barn får man ta - men man får inte köpa hem en flaska vin till fredagsmiddagen. Säkerligen finns det en tanke bakom dessa regler, det tvivlar jag inte på. Men jag kan inte låta bli att tycka att de är rätt konstiga...
De flesta av oss minns säkerligen larmet om att soya skulle vara cancerframkallande för några år sedan, eller hur? Soyan plockades omedelbart bort från butikshyllorna, trots att risken egentligen var ganska liten att man fick cancer av den. Och hur var det med de cancerframkallande chipsen?! Försäljningen gick ner under en period, men nu är det ingen som pratar om det.
Hur många rökare dör varje år i lungcancer eller andra sjukdomar relaterade till rökning? Hur många människor dör varje år i sjukdomar, olyckor och av skador som man direkt kan koppla till alkoholkonsumtion i någon form? Men slutar man sälja alkohol och cigaretter för det??

DN 1 SVT 1

Bilderna lånade från Capital Times, Träningslära

Så är Sveriges nästa tronarvinge, prinsessan Estelle, döpt. Ceremonin ägde rum i slottskyrkan och här i Stockholm har man avråtts från att överhuvudtaget ta bilen om man skulle in till stan. Framförallt om man skulle bege sig till trakterna runt slottet.
Själv var jag visserligen inne i stan idag, men tog tunnelbanan och undvek helt slottsområdet. Jag tillhör inte de mest fanatiska rojalisterna och kände inget behov av att försöka få någon skymt av kungafamiljen.
Jag tycker alltmer att det är en alltför stor hysteri kring kungahuset, detta utan att egentligen vara emot kungahuset eller monarkin. Självklart ger "tillställningar" som kungadop och kungabröllop bra reklam för Sverige, det kommer hit välbärgade gäster som spenderar pengar på hotellnätter, mat och säkerligen en hel del annat. Och jag tycker inte att kungahuset ska avskaffas, ser det inte som ett alternativ att införa republik istället.
Men jag har svårt för den otroliga hysteri som ofta råder kring kungafamiljen. Jag har svårt för hur det många gånger "daltas" med kungligheterna, hur man svansar efter dem och alla spaltkilometer kvälls- och skvallerpress skriver om dem.
Alla tidningsartiklar kan man självklart undvika att läsa, det är inte särskilt svårt - och jag erkänner att det inte är många rader jag faktiskt läst om dagens dop. Men det är trots allt svårt att undvika att ändå "drabbas" av hysterin kring dagens dop eller bröllopet när Victoria och Daniel gifte sig.
Jag tycker det är bra att ha en opolitisk representant för Sverige, något som trots allt kungafamiljen faktiskt är. Och traditioner är det inget fel på, något som också kungafamiljen representerar.
Men monarkin kan behöva reformeras. Det är trots allt skattemedel som finansierar monarkin och därmed ska man självklart ha insyn i kungahusets ekonomi, något som knappt finns idag. Självklart ska medlemmarna i kungafamiljen kunna ställas till svars om de begår något brottsligt, något som heller inte sker idag. Och det kanske heller inte vore helt orimligt att kungahuset på ett eller annat sätt även skulle få bära åtminstone delar av sina egna utgifter.
Att börja prata om att kungafamiljen skulle vara Sveriges störst socialbidragstagare är inte riktigt relevant, med tanke på att de faktiskt marknadsför Sverige på ett bra sätt - och på så sätt också drar in pengar till Sverige. Men visst borde det vara rimligt med granskning, med insyn och modernisering. Det känns omodernt med en statschef som ärver sin titel, en familj som är immun för rättsliga påföljder och en skattefinansierad verksamhet där man knappt har någon insyn.

AB 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 GP 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2 VG 1

Bilden lånad från Nikos

---

Bilden lånad från DN

---

De flesta av oss har säkert i sin ungdom i någon utsträckning haft filosofier, politiska intressen och bestämt trott sig kunna förändra världen. Alla kanske inte aktivt stått på barrikaderna, vilt skrikande slagord och slagits med polisen, varit aktivister eller vara aktiva i politiska partier. Men gemensamt för många unga, är säkerligen det faktum att man tror sig kunna förändra världen mer eller mindre i en handvändning.
Man tycker ofta att vuxna/äldre är patetiska och larviga när man säger att "tänk när jag var ung, trodde jag man kunde förändra världen - men nu vet jag bättre". Man tycker knappast att sådana uttalanden håller.
Tills man faktiskt blir äldre och får en mer nyanserad bild på saker och ting. Självklart tror man ju inte som vuxen att man inte kan göra skillnad. Men som ung tror man ofta att man ensam kan förändra allt. Bokstavligt talat. Sedan inser man att det inte funkar, men att man absolut kan göra skillnad på ett eller annat sätt. Fast i mindre skala kanske. Plötsligt får man kanske dessutom nya prioriteringar i tillvaron. Man jobbar heltid, får barn och så vidare. Tiden räcker plötsligt inte till till att ränna runt på olika föreningar och politiska aktiviteter som när man var ung.
Från att ha haft tid att ägna sig åt att förändra världen mer eller mindre på heltid, får man nu inse att man inte har samma prioriteringar längre. Samtidigt som man säkerligen har en mer nyanserad uppfattning av hur världen faktiskt ser ut. Man inser plötsligt att man inte kan förändra världen på egen hand, att man visserligen kan uppnå förändring men i en avsevärt mycket mindre skala än vad man trodde när man var ung.

Bilden lånad från Multitude Outplacement

Jag minns när jag var i 10-12-årsåldern och var extremt miljömedveten. Jag snudd på militant i vissa frågor och det var mycket jag ansåg att man skulle låta bli att göra, köpa och äta av hänsyn till miljön. Självklart en vettig inställning, men inte särskilt nyanserad.
Jag krävde till exempel att mina föräldrar skulle göra sig av med bilen eftersom den släppte ut avgaser. Och visst skulle det vara väldigt miljövänligt att inte ha bil - men tyvärr inte särskilt praktiskt för en trebarnsfamilj.
Idag inser jag förstås att det inte alltid är möjligt för en flerbarnsfamilj att klara sig utan bil. Samhället är i många avseende uppbyggt för att vi ska ha bil.
Idag är jag inte emot bilen som sådan, men tycker förstås att det måste jobbas för mer miljövänliga bilar och en bättre kollektivtrafik så att man lättare kan ställa ifrån sig bilen. Så fort man ska en bit utanför stan tar resorna otroligt lång tid många gånger. Och är man på mindre orter är man glad för några få bussar per dag - om det ens några bussar.
Det kan ibland störa mig att man pratar så mycket om att vi ska tänka miljövänligt och leva därefter, men att det inte alltid finns förutsättningar. För att lämna bilen hemma krävs till exempel väl fungerande kollektivtrafik. Det är en sak för oss som bor inom Stockholms tunnelbanenät och dessutom har när till jobbet med tunnelbana. Då funkar det. Men bor du på landet eller någon mindre ort, funkar det inte alla gånger.
Det är inte självklart att välja tåget när man ska åka längre, när både flyg och buss många gånger är billigare.
Och något jag mer och mer inser, är hur krångligt det många gånger är om man vill källsortera sina sopor. Hemma hos mig finns det så att jag kan lämna ifrån mig tidningar men inte kartonger och pappåsar. Till det finns det så jag kan lämna ifrån mig glas och batterier, men inte plast till exempel. Vill jag lämna ifrån mig plast eller metall måste jag iväg väldigt långt, så pass långt att jag skulle behöva bil. Dels kan man fråga sig om hur stor miljövinsten blir i slutändan om man måste åka bil till miljöstationen? Alternativet är utebliven källsortering.
När det började bli prat om att källsortering någon gång på 90-talet, hörde jag till den stora skaran som tyckte det verkade så omständigt och krångligt att sortera sina sopor. Idag tar jag det som en självklarhet att sortera soporna, men har ingen lust att kuska runt halva stan för göra mig av mitt avfall...

Bilden lånad från Dalby Bygdegård

Tidningsartiklar som har med sjön att göra brukar alltid dra till sig min uppmärksamhet. Av rätt förklarliga skäl med tanke på min utbildning till sjökapten. Men det är alltid roligt att försöka hänga med lite i vad som händer inom den bransch jag faktiskt utbildat mig för att arbeta inom.
Nu har det visat sig att nästan hälften av alla tjänstgörande fartygsbefälen somnar någon gång vid rodret, enligt någon europeisk studie. Forskarna säger sig vara oroade, eftersom människors säkerhet står på spel. Ja, tacka 17 för det! Klart folks säkerhet står på spel om styrman sover på bryggan!

– Vi är helt förbluffade över de höga siffrorna, säger sjökapten Margareta Lützhöft vid Chalmers i Göteborg till DN.
Det är tydligen fartygsbefäl från flera europeiska länder som deltagit i olika experiment, experiment som utförts i simulatorer och därmed under säkra förhållanden. Dessa experiment visar att 45 procent av befälen somnade på bryggan. Förklaringen sägs vara för långa arbetstider per dygn.
Jag håller med om att det är oroande, men faktiskt inte särskilt förbluffande på något som helst sätt. På många båtar har man arbetspass där du jobbar sex timmar, är ledig sex timmar och sedan jobbar sex timmar igen. Så håller man på sju dagar i veckan under hela tiden man är ombord - som vissa gånger är uppåt 2-3 månader. Under frivakterna på sex timmar ska man hinna äta, duscha, sova, kanske ringa hem eller på annat sätt hålla kontakt med familjen där hemma. I bästa fall får man 4-5 timmars sammanhängande sömn mellan passen på bryggan (eller som arbetsledare för lastning/lossning etcetera om man ligger i hamn).
Strax innan jag påbörjade min utbildning till sjökapten gjordes vad jag antar är ett liknande test i simulatorerna vid Sjöfartshögskolan i Kalmar. Erfarna sjöbefäl fick gå vakt i simulatorerna som vid en vanlig sjöresa. De gjorde sex om sex (ledig sex timmar, jobba sex) under några dygn. Redan efter några få dygn uppvisade många en trötthet som hämmade deras uppmärksamhet och arbete på samma sätt som åtskilliga promille alkohol i blodet. Vissa sluddrade, andra missade väldigt vitala saker.
Jag har själv gått sex om sex på vissa av mina praktikbåtar under utbildningen - och jag lovar er: det tar inte många dygn så är man totalt slutkörd. Att inte få sova mer än maximalt fem timmar i sträck (i absolut bästa fall) är en ofattbar säkerhetsrisk. Det behöver man varken vara läkare eller psykolog för att förstå.
Enligt gällande vilotidsregler för sjöfolk, är dessa sex-om-sex-system helt tillåtna. Reglerna säger att vilotiden inte får understiga 10 timmar per dygn och 77 timmar under varje sjudagarsperiod. Vilotiden får delas upp i max två perioder varav en period om minst 6 timmar. Tiden mellan två viloperioder får inte överstiga 14 timmar säger reglerna vidare (Lag om vilotid för sjömän). Och detta utnyttjar man på vissa båtar/rederier och kör sex-om-sex-system.
Så hoppas man nu drar öronen åt sig och inför andra regler, så man inte riskerar säkerheten på samma sätt som hittills. Alla fartygsolyckor kommer inte försvinna, men garanterat en del.

DN 1 SvD 1

Bilden lånad från Wonderful Rife

Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett reportage om vilka råd familjerådgivarna vid de svenska moskéerna ger de kvinnor som söker stöd där. Med dold kamera kommer kvinnor till moskéerna och säger sig blivit bedragna och misshandlade och ber som stöd.
Vad sedan vissa av familjerådgivarna säger känns som hämtat från medeltiden. Ingen försvarar visserligen kvinnomisshandel, men en stor del avråder till och med kvinnorna att ens kontakta polisen. Någon rådgivare anser till och med att kvinnan ska be mannen om ursäkt.
Företrädare från moskéerna har inför dold kamera inte bara avrått kvinnorna från att polisanmäla, utan även talat om att det män "har rätt" till fyra fruar oavsett vad fruarna själva tycker. Man har till och med pratat om att visst mått av våld mot frun/fruarna är helt i sin ordning. Liksom att kvinnan inte har rätt att neka mannen sex så länge hon är frisk och inte har mens. Med andra ord: våldtäkt är okej.
Nu har jag av förklarliga skäl inte sett reportaget än, eftersom det ännu inte har sänts, utan bara kunnat se de snuttar som funnits ute på nätet. Men det går självklart ändå inte att komma ifrån att detta låter som föråldrade inställningar från stenåldern.
Detta är garanterat ett reportage som kommer få SD och andra människor med mer eller mindre förvirrade åsikter om muslimer och/eller invandrare att börja hävda "vad var det vi sa?" och "klart alla muslimer/invandrare missköter sig".
Men istället måste man inse att rötägg finns inom alla grupper av människor, oavsett vilken grupp man väljer att titta på. Man har nu hittat en grupp rötägg inom den muslimska kyrkan, något som inte betyder att alla muslimer är likadana.
Sen är det självklart helt i sin ordning att man gör sådana här granskningar. Jag kan tänka mig det finns vissa som tycker det är ett känsligt område, vissa som till och med skulle kunna dra paralleller med rasism för att man granska den muslimska kyrkan. Men själklart har det heller inget med rasism att göra. Ingen hade knappast ens tänkt tanken på rasism om man granskat Livets Ord, Pingströrelsen eller Jehovas Vittnen. Möjligen kan SD och andra långt ut på högerkanten "dra nytta av" en sådan här granskning, men rasism är det inte.
Sen hoppas jag - och tror faktiskt - att de flesta har vett nog att förstå att de personer som syns i reportaget inte representerar alla muslimer. Åsikterna är självklart totalt förkastliga och ingenting som överhuvudtaget går att försvara och det är totalt oacceptabelt att någon överhuvudtaget kommer med sådana sådana här "råd". Hur många som står för den här typen av åsikter - oavsett bakgrund och religion - har jag ingen som helst aning om, men det är knappast något som den stora majoriteten står för.
Och trots allt är det inte islam som religion reportaget granskar - det är enskilda individer. Klumpar man ihop en hel grupp människor för att det finns några rötägg är man ute på hal is. Det gäller oavsett om man grupperar människor efter hudfärg, religion, sexuell läggning, kön, yrke, bostadsort eller någon som helst annan grupptilhörighet. Självklart ska alla organisationer och enskilda personer inom organisationerna kunna utsättas för granskning utan att det ska börja ropas om rasism, hat eller något annat.

AB 1, 2, 3, 4, 5 DN 1, 2, 3 SR 1 SvD 1, 2 SVT 1, 2

Bilden lånad från Leifs lilla rosa

När jag var liten hade vi en grön telefon med en sådan där rund bricka med ett hål för varje siffra. När man sedan skulle slå numret, satte man in fingret i respektive hål och förde runt brickan fram till en liten pinne. Sedan släppte man skivan och lät den gå tillbaka innan man kunde slå nästa siffra i telefonnumret.
Sedan kom knapptelefonerna och det räckte att trycka på en knapp för varje siffra. Men man var fortfarande tvungen att ha telefonnumren nedskrivna. I allas ägo fanns en liten telefonbok, där man för hand skrev in de telefonnummer man ville ha koll på. Det var aldrig frågan om att man plockade fram en mobil för att lägga in någons nummer, istället kom telefonboken fram och man fick börja jaga en penna för att kunna skriva ner numret.
Men väldigt snabbt lärde man sig telefonnummer utantill. De nummer man ofta ringde fastnade till sist i hjärnan och det var inte alltid man behövde plocka fram telefonboken för att ringa någon. De allra flesta telefonnummer jag använde, kunde jag utantill på den tiden.
Så småningom kom mobiltelefonerna och trådlösa hemtelefoner  och helt plötsligt kom möjligheten att spara telefonnummer direkt i telefonen. Den enda gången man faktiskt behöver slå hela numret, är när man lägger in det i telefonen, sedan kan man med några enkla knapptryckningar ringa upp numret utan att ens lägga märke till vilka siffror som slås.

När jag började lära mig hantera datorer för lite drygt 20 år sedan fanns givetvis möjligheten till olika inloggningar för att få igång datorn eller komma åt vissa program. Då som nu behövdes alltsom oftast båda envändar namn och inloggning för att få åtkomst till vad det nu var som krävde en inloggning.
Dessa uppgifter ombads man förstås att skriva upp på ett diskret sätt någonstans, så att ingen förstod vad det var för uppgifter. Det var få inloggningar man behövde, det var inga som helst problem att hålla koll på vilket lösenord man hade valt. Man lärde sig till sist att komma ihåg lösenord och användarnamn.
Men med tiden, allteftersom internet och datorer tagit en allt större plats i tillvaron, har man plötsligt inloggningsuppgifter till ett otal sidor, program och datorer. Bara på jobbet har jag personligen runt fem olika inloggningar till olika program. Och hur många olika sidor på internet jag har inloggningar till har jag sedan länge tappat räkningen på.
Men så har någon kommit snilleblixten att till exempel låta webbläsaren lagra lösenorden man har till olika hemsidor. Plötsligt räcker det med att man möjligen kommer ihåg sin e-postadress och något användarnamn, resten sköter datorn.

Idag sköter plötsligt mobilerna och datorerna minnet åt oss. Vi behöver inte minnas telefonnummer, inga lösenord, inköpslistor eller andra "småsaker" i tillvaron. Allt sådant går att sköta med smarta telefoner, Ipads och datorer. Självklart underlättar det i de allra flesta fall, det håller jag faktiskt med om. Men plötsligt behöver man knappt tänka själv, känns det ibland som... :)

Bilden lånad från Jeff Bullas

När jag flyttade tillbaka till Stockholm för snart ett år sedan, hade jag så storslagna planer om hur jag skulle utnyttja utbudet och möjligheterna i storstan. Jag skulle gå på muséer, konserter, jag skulle vara ute i krogsvängen och en lång rad andra saker.
Men hur mycket har jag egentligen utnyttjat det storstan har att erbjuda under detta år? Nej, just det, inte särskilt mycket. Muséer har det inte blivit nämnärt många besök på, detsamma gäller såväl konserter som uteliv. På ett märkligt vis blir man snabbt väldigt hemmablind, bekväm, och utnyttjar inte de möjligheter ens hemstad faktiskt ger.
Samma sak var det när jag bodde i London. Det tog flera månader innan jag besökte många av de stora, typiska sevärdheterna i London som Madame Tussauds, Towern och så vidare. Jag hängde visserligen mycket på olika pubar och klubbar runtom i London, men har knappast sett så hemskt mycket mer av London än många som varit där och turistat.
Innan jag flyttade till Stockholm och bara var här på besök emellanåt, fick jag ofta höra att jag förmodligen sett mer av stan än många stockholmare som var uppvuxna här. Och det stämmer säkerligen väligt väl. Turistar man i en stad, passar man på att titta på alla sevärdheter, medan man inte alls utnyttjar det på samma sätt om man bor där.
Det blir lätt att man glider in tankebanor om att man kan göra det eller det någon annan gång - och sedan blir det inte av. Oavsett var man bor, har man ju alltid en vardag på hemorten - med allt vad det innebär. Även om man bor i Stockholm eller London, måste man jobba, handla, städa, tvätta, laga mat och så vidare. Man har inte mer tid och ork att göra saker bara för att utbudet finns inom räckhåll.
Samtidigt är det för mig inte argument nog att flytta någon annanstans. Jag skulle få kruppjuck av att bo på en mindre ort och någon annan av Sveriges storstäder är inget bra alternativ för min del. Jag gillar verkligen både Göteborg och Malmö till exempel, men det blir för långt från familj och sommarstuga för min del. Dessutom trivs jag alldeles för bra i Stockholm. Många gånger kan det vara tillräckligt att ha detta utbud inom räckhåll, att veta att möjligheten ändå finns de gånger man faktiskt har tid och ork att göra saker.

Bilden lånad från Marshall Ramsey

Bilden lånad från Imgur

Bilden lånad från Ajour

En SAS-pilot har gripits när han var på väg till en flygning visade sig ha 0,96‰ alkohol i blodet. När testresultatet kom, ska piloten omgående blivit av med sitt flygcertifikat.
Precis som vid många andra liknande brott, som onyktra förare, onyktra sjöbefäl och så vidare förfasas såväl jag själv som många andra att folk inte tänker längre. Att man ens tänker tanken att sätta sig och föra fram ett stort flygplan med en massa folk ombord med en nästan en promille alkohol i blodet är för de flesta av oss totalt främmande. De flesta av oss är rätt rejält kalas vid en promille, det är en sak som är säker.
En person som ens tänker tanken att överhuvudtaget sätta sig bakom spakarna i cockpit med den promillehalten har förmodligen rejäla problem med alkoholen. Jag vet givetvis inte den exakta historien för just den här piloten, så jag kan bara spekulera. Men många gånger är det ett ganska tragiskt livsöde bakom rubrikerna om personer som gripits för sådana här brott. En person som kanske egentligen skulle behöva vård och hjälp, inte ett straff.
Självklart försvarar jag inte brottet, men ibland får man se det som ligger bakom också. Åtminstone många gånger. Sen kan man förstås bara fantisera om vad som kan ha hänt om den här piloten faktiskt hade hunnit sätta sig i cockpit. Det hade i värsta fall kunnat sluta riktigt, riktigt illa. Det går inte att försvara på något sätt att att försöka sig på att flyga ett flygplan i det skicket, men till skillnad från många andra brott finns det inte alltid ett uppsåt vid alkoholrelaterade brott. Den här piloten kanske inte alls insåg att han var okapabel att flyga på grund av att han hade problem med spriten...
En annan hade för det första aldrig druckit på ett sådant sätt att man var onykter på jobbet. Och hade det sedan hänt att man trots allt var onykter när det var dags att jobba, hade man givetvis sjukskrivit sig för det arbetspasset.

AB 1 DN 1 GP 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Partyprylar

2009 skrotades apoteksmonopolet och plötsligt kan man köpa receptfria läkemedel i vilken mack och kiosk som helst. Nya apotek började ploppa upp här och där och helt plötsligt började det kännas som att man var i vilken butikskedja som helst. Man matas med extraerbjudanden, klubbkort och möjligheten att samla poäng på sina inköp.
När monopolet skrotades, pratade man om hur mycket service alla skulle få med bättre öppettider och lägre priser på mediciner. Vad gäller priserna upplever i alla fall jag att det inte har blivit billigare alls, snarare tvärtom. Vissa varor har till och med blivit dyrare.
Möjligen har öppettiderna blivit bättre här i storstadsregionerna, men det är inte min uppfattning när man kommer till mindre orter. Även om öppettiderna kanske inte försämrats, så har de heller inte blivit bättre.
Nu kommer beskedet att många glesbygdsapotek även riskerar nedläggning. De kedjor som köpte upp apotek vid avregleringen 2009 förband sig till att hålla apoteken öppna till minst mars 2013. Men många landsbygdsapotek anses inte vara tillräckligt lönande och hotas därför av nedläggning. En av de större apotekskedjorna - Kronans droghandel - är en av de kedjor som verkar komma lägga ner många av sina apotek nästa år.

Just det här är ju risken när man ska dra in vinstsyften i vissa branscher. När lönsamheten minskar, minskar servicen - det är så vinstdrivande företag fungerar. Jag undrar i mitt stilla sinne vilket ansvar staten kommer att ta när apotek försvinner från landsbygdsorterna? Kommer man att öppna apotek i statlig regi, där det inte är lönsamt nog för vinstdrivande apotek?
Viss service borde faktiskt vara i statlig regi, så att alla har en viss grundservice oavsett var man bor någonstans. Oavsett område, har servicen alltid försämrats när staten frånsagt sig sitt ansvar. Sedan Posten bolagiserades på 90-talet och plötsligt skulle bära sina egna utgifter har deras service stadigt försämrats - och detsamma tycks nu gälla apoteksnäringen. I alla fall på vissa orter.

AB 1, 2

Bilden lånad från Animalcity

Jag var ganska sen med att skaffa kreditkort. Åtminstone ett kort att "använda till vardags". Till en början skaffade jag för 10-talet år sedan ett amexkort, mycket för att jag tyckte det var behändigt att kunna "låna" av sig själv om det var något speciellt jag ville köpa, men egentligen inte hade råd förrän lönen kom. På så vis sköt jag upp betalning tills just lönen kom, men kunde ändå kvittera ut det jag ville köpa.
Men det tog inte särskilt lång tid innan jag var rejält missnöjd med kortet. Det var ganska dyrt, med en hög årsavgift, men samtidigt är väldigt få butiker i Sverige som accepterar amexkort. Framförallt med tanke på den ganska höga avgiften, tyckte jag inte jag fick vad jag betalade för.
När det sedan slog mig att det skulle vara behändigt att kunna dela upp betalningen ibland - om man handlade för större summor - ringde jag American Express' svenska kundservice och frågade om man hade den tjänsten. Att helt enkelt dela upp betalningen emellanåt, eftersom många banker och andre kreditkortsutgivare har just den tjänsten.
- Har du svårt att betala för dig? Vi vill ju har våra pengar, det förstår du väl!
Det var svaret jag fick. Inte direkt det jag syftade på... Nej, jag hade inte svårt att betala för mig, men ville veta om det fanns möjlighet att dela upp betalningen, för det erbjuder trots allt andra kreditkortsbolag och banker. Förklarade jag.
- Ja, kan du inte betala för dig kan jag ge dig numret till vår kreditavdelning så kan ni lägga upp en avbetalningsplan!
Det var nästa svar. Jag var nu färdig att ge upp. Damen i andra änden ville helt enkelt inte förstå vad det var jag frågade om. Till sist gav jag upp, la på luren. Dagen efter ringde jag tillbaka och sa upp kortet, talade om varför och att jag inte var intresserad att bli kund igen.
Sedan gick jag in på banken och skaffade istället ett visakort. Jag har 15.000 kronor i kredit och kan även betala av i i princip vilken takt jag vill när jag utnyttjar krediten. Visserligen till en rätt hög ränta, men jag kan fortfarande dela upp betalningen...

Numera betalar jag i princip allt med kort. Jag tar ut småsummor för att ha vid de tillfällen det inte går att använda kortet, men har så gott som frångått kontanter helt och hållet.
Jag behöver aldrig bekymra mig ifall jag har tillräckligt med pengar på mig för att kunna lösa ut varor - så länge jag har pengar på kortet.
Jag går ytterst sällan med kontanter i näven för att sätta in på kontot. Får jag pengar någonstans ifrån är det oftast i form av en elektronisk transaktion. Behöver jag låna pengar av någon, får jag dem genom en överföring till kortet - och betalar sedan tillbaka pengarna genom att föra över dem på internet.
Pengar är oftast inte längre sedlar och mynt utan oftast en siffra på ett kontoutdrag eller på dataskärmen. Det känns plötsligt ovant när man håller i kontanter och måste börja räkna ihop sedlar och mynt för att komma så när den summa man ska betala som möjligt.
Självklart är det behändigt med betalkort. Man behöver aldrig fundera på om man har tillräckligt med kontanter på sig, man behöver inte hålla på och springa efter bankomater eller bära på tunga mynt. Alla som emellanåt är ute i Stockholms uteliv har säkert lagt märke till att många uteställen slutat att ta kort. Istället placerar man ut en bankomat i lokalerna så att man kan ta ut pengar. Sen tar man aldrig jämna tiotalssummor för öl och drinkar, utan en öl kan till exempel kosta 48 kronor. Personligen ger jag sällan dricks i baren - men jäklar vilken tung plånbok man har när man ska hem! Alla dessa mynt väger ju en hel del man säger så - något man snabbt glömmer bort när man sällan betalar kontant.
Men samtidigt har jag märkt på mig själv att jag till viss del tappat begreppet om pengars värde i och med att man nästan slutat hantera kontanter. När lönen praktiskt taget bara är en summa på en display eller ett kontoutdrag tappar man på något sätt känslan för vad pengarna faktiskt är värda. Man ser inte framför sig på samma sätt hur kontanterna minskar i plånboken...

Bilderna lånade från HubPages, SeenTV Canada

Riksdagen har röstat igenom en ny lag som ger polisen rätt att i större utsträckning kunna få ut abonnemangsuppgifter om internetanvändare, men också större möjlighet till hemlig övervakning elektronisk kommunikation.
Enligt DN går de nya lagarna bland annat ut på att beslut om hemlig avlyssning eller övervakning inom ramen för en förundersökning ska tas av domstol. För avlyssning krävs misstankar om brott som ger minst två års fängelse och för övervakning gäller sex månader i straffskalan.
Polisen kommer nu även ha rätt att ta del av trafikuppgifter, även om det ännu inte finns någon skäligen misstänkt, alltså i underrättelsesyfte. Dessa beslut fattas av polisen. Här måste det gälla brott som ger minst två års fängelse.
Oavsett det misstänkta brottets svårighetsgrad får polisen rätt att begära ut IP-adresser. Detta är främst för att bekämpa nätmobbning och groomning, men även till exempel upphovsrättsbrott. Till sist får polisen rätt att ta reda på var en mobil befunnit sig även om den inte använts för kommunikation, samt vilka mobiler som funnits i ett visst område vid en viss tidpunkt.
Varje gång nya befogenheter kommer, nya metoder och sätt att eftersöka eventuella brottslingar kommer fram börjar många gasta om integritet, folks rätt till anonymitet. Dessa rop tycks bli extra höga när det är frågan om internet. Internet har liksom blivit en gråzon, där ytterst få lagar hittills har gällt. Tänk till exempel när de flesta större dagstidningar införde att man skulle vara inloggad på Facebook för att kunna kommentera deras artiklar! Vilket ramaskri det blev, många ansåg att till och med hindrade yttrandefriheten. Men det var inte frågan om att man nekades säga vad man tyckte, utan få bort rena personangrepp, rasistiska inlägg och liknande genom att de som kommenterade var tvungna att visa sin identitet och därmed faktiskt fick stå för vad de skrev.

Just på grund av att man hittills kunnat vara så otroligt anonym på internet, tycks många anse att detta är något av en mänsklig rättighet. Man ska minsann inte få tumma på "rätten" att anonymt stjäla (=ladda ner), hota, mobba, förfölja och så vidare.
Jag är inte emot tekniken att kunna ladda ner till exempel musik och filmer, men självklart ska man betala för sig. Och bara för att man har möjligheten att vara anonym, ger det ingen rätten att mobba, hota, trakassera och förfölja andra människor. Något som ju sker till stor del på internet.
Yttrandefrihet ska man självklart ha även på internet, men det gäller samma sak där som i "vanliga livet". Nämligen att du får säga vad du vill så länge du inte hotar, kränker, skadar och så vidare.
Men just på internet har man hittills inte alltid haft de korrekta verktygen för att kunna göra brottsutredningar. Det har varit svårt att veta vem som är gärningsman, vem som gjort vad och varit var så att säga. Något som man nu börjar plocka fram för att polisen faktiskt ska kunna utreda brott som begås på internet. Självklart är dessa nya regler inte vattentäta, men säg de lagar som är det...
För många tycks internet och den nya tekniken vara något som man anser ger oss rätt att röra oss i någon gråzon för vad som är lagligt eller ej. Plötsligt anses anonymiteten vara så otroligt viktigt, rätten att få göra vad vi vill. Men självklart är det generellt så med all form av övervakning, att har du ingenting att dölja har du heller inget att vara rädd för. Visst kan vissa saker missbrukas om de kommer i fel händer, men den risken är å andra sidan försvinnande liten.
Sen håller jag absolut med om att det är en svår gränsdragning vad det gäller vilka befogenheter myndigheter ska ha för övervaka till exempel mejl och var en mobiltelefon befinner sig. Men precis som att man ska kunna ha telefonavlyssning under en brottsutredning, är det ju självklart att man kunna avlyssna annan typ av kommunikation också. Annars är det ju fritt fram för kriminella att kommunicera via till exempel mejl om de vet att polisen ändå inte har rätt att kontrollera dessa...

DN 1, 2 EX 1

Bilderna lånade från Romania buisness, Ann-Mari's blogg

Har man väl börjat göra om hemma, är det svårt att sluta. När jag köpt något nytt, inser jag plötsligt att andra saker hemma inte passar med det nya, utan jag måste byta ut ytterligare saker för att mitt hem ska kännas enhetligt.
Samtidigt är det förstås sunt att byta ut saker med tiden. Man behöver nödvändigtvis inte ha samma gardiner hängande ur efter år eller ha samma mattor och samma möbler. Tid och smak förändras förstås med tiden.
För mig har senaste året varit en ständig jakt på ny heminredning - fast i lite olika sammanhang. Först flyttade jag och min dåvarande sambo in i den lägenhet jag nu har. Vi försökte få till ett gemensamt hem, där det förstås innebar en del inköp av möbler och heminredning.
När förhållande sedan tog slut, fattades det en lång rad saker för mig och fick fortsätta jaga nya saker. För mig har inredningen hemma nästan blivit lite av en fix idé, trots att jag nu börjar bli klar och känna mig nöjd med hur det faktiskt ser ut här hemma! Några småsaker återstår och jag vet ganska exakt vad det är jag vill köpa och hur det ska se ut.
Men ändå kan jag inte låta bli att spana in i varenda möbel- och heminredningsbutik jag går förbi. Mitt egna Mecka är förstås så fort jag passerar en loppis eller en secondhand-butik, eftersom jag gillar lite äldre stil. Och nästan alltid hittar jag nånting.
Så sent som ikväll satt jag framför TV:n och strök mina nya vardagsrumsgardiner, eftersom jag ansåg att de gamla inte passade till de nya gardinstänger jag ville ha... Så hittade jag ett par nya lampor idag, som jag ville placera ut på strategiska ställen - och då fick en gammal lampa stryka på foten och flytta upp på vinden istället.
Funderar lite skämtsamt ibland på om det finns avvänjning för överdriven heminredning? Kanske just sådant jag kommer behöva när jag till sist anser mig vara färdig med mitt hem? ;-)

Nya lamporna...

Händerna lånade från Social Foods

Obama har gjort en helomvändning och blivit den första amerikanska presidenten som uttalar sig positivt inställd till samkönade äktenskap. Och det är väl på tiden kan man tycka. Inte bara att Obama som person gjort den omvändningen, utan att det stora landet i väst kanske så småningom även som nation gör denna omvändning.
Obama var innan han valdes emot samkönade äktenskap, men säger sig ha gjort denna omvändning efter att ha påverkats samtal med vänner och familj, och militärer och anställda vid Vita huset som är gay.
I mina öron rimmar det väldigt dåligt att USA, som är ett land som basunerar ut att man är möjligheternas land, demokratins stöttepelare och att man förespråkar de mänskliga rättigheterna samtidigt är så konservativ i många frågor.
Det gäller inte bara homosexuellas rättigheter, utan att man fortfarande till exempel tillåter barnaga och verkställer dödsstraff.
Men man är ju lite av dubbelmoralens väktare i USA. Man anfaller länder för att de har kärnvapen, samtidigt som USA själva har kärnvapen. Med förevändningen att man vill demokratisera länder går man till attack emot dem, men egentligen är det sina egna intressen man värnar. Vietnam och Irak är väl praktexemplen. Amerikanarna är livrädda för allt som på minsta sätt påminner om kommunism - och inte var det Saddam Hussein man i grunden ville åt när man attackerade Irak. Självklart var det landets enorma oljetillgångar som bilens förlovade land i väst ville säkra.
Nu hoppas jag att man luckrar upp ältenskapslagarna, att man faktiskt tillåter samkönade äktenskap med tiden. Även om Obamas uttalande självklart inte är detsamma som en lagändring. Kanske blir det ett litet steg i rätt riktning när det gäller att inte vara fullt så dubbelmoraliska som man hittills varit. Även om jag självklart anser att det finns andra saker man också borde jobba med - men som kanske är orealistiska att tro att de faktiskt kommer att ändra på.
Kommer jänkarna sluta aga sina barn och avrätta kriminella? Tveksamt, men man kan ju alltid hoppas att man en dag kommer dit också...

AB 1 DN 1, 2 SR 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Northern sun

Hur många gånger har man inte suttit framför en långfilm och tänkt att "varför gör han/hon SÅÅÅÅ???". Framförallt när det är frågan om personer som oskyldigt blir misstänkta för allvarliga brott och sedan flyr... Direkt kommer tanken att "ja men, varför inte bara följa med polisen och förklara vad som faktiskt har hänt???".
Men så börjar man tänka lite till och fråga sig hur man faktiskt reagerat om man själv varigt oskyldigt misstänkt för ett brott? Hade man verkligen varit kvar på platsen och förklarat för polisen hur det faktiskt låg till? Förmodligen inte, eller hur? Med största sannolikhet hade man drabbats av panik och lämnat platsen illa kvickt.
Även om man med facit i hand skulle inse att man förmodligen skulle komma undan, är det förmodligen inte vad man skulle inse just i det ögonblicket.
Emellanåt hör man om personer som själva anger sig för polisen och erkänner väldigt grova brott, brott som till exempel mord. Senast var det mannen som erkände mordet på sin ex-sambo i Malmö. Jag har absolut ingen aning om vad som faktiskt har hänt i just det fallet. Men jag kan inte låta bli att fråga mig vad det är som faktiskt har hänt i just det fallet?? Antingen har han med uppsåt mördat henne, men sen fått dåligt samvete och angivit sig själv.
Eller så är det ett bråk som ett eller annat sätta har urartat och han har av en olyckshändelse tagit livet av kvinnan. Det är väl de två mest sannolika scenarierna.
Så har han sen kontaktat polisen och erkänt vad det faktiskt är han har gjort. Självklart en tragisk händelse, det ska man inte neka till på något som helst sätt. Men kanske också em situation, där sanningen och verkligheten till sist kommit ifatt gärningsmannen? Där han till sist insett vad det faktiskt är han gjort sig skyldigt till, tagit sitt förnuft tillfånga och gått till polisen. Så, som man önskar att fler gärningsmän faktiskt skulle göra om de var i samma sits. Och så man skulle önska att fler gjorde, även om de var falskt anklagade eller misstänkta för brott.
Men det är säkerligen en svårare sak att ta ställning till om man vet att man faktiskt är osyldig till det man misstänks för. I det läget drabbas man säkerligen ännu hellre av panik och håller sig undan så mycket det bara går. Säkerligen en väldigt mänsklig reaktion, även om det är en reaktion som är svår att förstå när man inte är eller varit i den.
Nej, jag har inte blivit oskyldigt misstänkt för brott särskilt många gånger. Närmare bestämt bara en enda gång (en händelse ni kan läsa om om ni klickar på länken). Det var å andra sidan ett tillfäller, där det var lätt att bevisa att jag var oskyldig genom ett enkelt urinprov - så det är svårt att säga hur jag reagerat om jag anat vad som var på gång redan innan ordningsvakten kom fram till mig.
Men hade det varit något annat, där bevisbördan varit svårare, är det svårt att veta hur man reagerat i just den situationen. Det är svårt att veta om man inte faktiskt sprungit därifrån i panik och hållt sig undan istället?! Just i det läget hade man kanske gjort det - för att i ett senare skede masat sig fram och försökt bevisa att man faktiskt är oskyldig...

DN 1

Bilden lånad från Robotpartiet

Nej, jag tänker inte börja gå till attack mot någon regering - oavsett nationelitet - för att jag inte får jobb inom den bransch jag utbildat mig till.
Men ibland känns det lite tröstlöst, när man söker jobb efter jobb och i bästa fall kommer på en intervju, men sen händer det inget mer. Ibland har nästan tanken att ge upp slagit mig, men det är trots allt inte riktigt min stil. Jag brukar inte ge upp i första taget - oavsett vad det gäller.
Jag har kämpat fem år med utbildningen till sjökapten och vill förstås inte att de åren ska vara bortkastade. På ett eller annat sätt vill jag givetvis få nytta av utbildningen.
När jag började plugga, var det bara oceangående båtar som kändes aktuellt för min del. Men allteftersom utbildningen fortgått, har jag insett att det finns otroligt många intressanta jobb att söka där jag ändå kan få nytta av utbildningen. Det behöver inte ens vara till sjöss. Och det är så jag alltmer börjar resonera, att jag kan hitta otroligt intressanta jobb inom branschen utan att vara till sjöss men ändå få nytta av utbildningen. Jag har sökt som logistiker, speditör och en lång rad andra yrken, där jag mer än väl kan tänka mig att jobba.
Så det är inte frågan om att jag är kräsen i mitt jobbsökande. Jag söker i princip allt jag kan ha någon som helst chans att få... Men förr eller senare kommer man till en punkt, där det känns lite tröstlöst, där man undrar om man valt rätt område att utbilda sig inom.
Jag vill inget hellre än att få jobb inom sjönäringen, men kan inte hur långt som helst riskera den ekonomiska trygghet man trots allt har med ett fast jobb. Man vill åtminstone ha ett vikariat att gå till om man ska säga upp ett fast jobb...

AB 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SR 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Bilderna lånade från Vasa yrkeshögskola, Falköga

Stockholmare har ett ofta oförtjänt rykte om sig att vara snobbigar och bara tänka på pengar. Jag har alltid försvarat stockholmarna, för jag tycker inte riktigt att det stämmer. Och det står jag för fortfarande, men jag måste erkänna att det överallt - oavsett om man kommer till en större eller mindre stad - finns någon form av snobberier.
När jag kommer hem till min uppväxtstad Hudik, möts man ofta av hur viktigt vissa tycker det vara att man ska "se" välbärgad ut. Saker och ting får gärna se dyra ut, men tittar man under ytan, ser man att det egentligen bara är billigt krimkrams man kör med. Man gör helt enkelt lite tappra försök att få det att se ut som man har råd med saker man egentligen alls har råd med...

På hur många ställen jagar man istället enstaka minutrar för tala om hur nära stan man bor? Inte många vad jag vet, men i Stockholm gör man det.
Jag brukar ofta säga att det tar mig ungefär en kvart med tunnelbanan in till stan. Men då brukar många snabbt rätta mig och tala att gör det minsann inte alls! Resan från Bagarmossen tar nämligen 17 minuter... Medan en korrekt matematisk avrundning till närmsta femtal ger vid handen att detta är en kvart... ;-)
Men många lägger fram detta som att det är något negativt att är en dryg kvart till centralen från mig. Att jag minsann inte alls bor särskilt nära stan och att det minsann bara räknas som något "fint" så länge man bor innanför tullarna.
Så visst finns det en annan typ snobberier när man kommer till Stockholm, det ska jag inte neka till på något sätt! Här räknas det som hög status först när man bor hyfsat centralt, det vill säga innanför tullarna. Då är det "fint" och "coolt". Närförort räknas inte...
Och något billigt krimkrams duger inte riktigt längre här, sådant genomskådas direkt. Här är det märkesgrejer, vita väggar och en kal, stilren och snålt tilltagen inredningsstil som räknas - liksom kläder, väskor och solglasögon från Gucci, Ray Ban, Levis och så vidare. H&M är för stackarna utifrån förorten.

Okej, det är en extrem generalisering jag kör med! De flesta stockholmare är inte alls så snorkiga som jag beskriver ovanför, men det är å andra sidan bara i storstäderna man kan stöta på personer med just en sådan snorkighet. Även om dessa personer befinner sig i minoritet även där.
Jag kan ibland komma på mig själv med att nästan vara försiktig med att tala om var jag bor någonstans när jag träffar folk som bor i innerstan. Inte för att jag skäms över att bo i en förort - tvärtom, jag trivs kanonbra i Bagarmossen - men för att jag ibland kan märka av snuddpå nedlåtande blickar från vissa innerstadsbor. Folk som tycks tänka "stackars krake som inte har råd att bo i innerstan".
För min egen del är saken snarare den, att jag inte vill bo i innerstan! Jag ogillar det senaste modet vad gäller inredning, där allt ska vara stilrent, vitt och avskalat och man möjligen slänger in lite färgklickar och detaljer i svart, trä och metall. Och visst skulle jag ha råd att handla märkeskläder, men jag väljer att lägga mina pengar på annat. Framförallt när jag vet att jag kan få bra och snygga kläder till en bråkdel av priserna man tar för märkeskläderna.

Bilden lånad från Flickr

När SD valdes in i Riksdagen, var i princip alla andra partier överens om att inte ens ville ta i partiet eller dess politik med tång. Man har vägrat samarbeta med SD, man har vägrat delta i debatter där SD varit med.
Sverigedemokraterna ska helt enkelt tigas ihjäl. "Ju mindre utrymme de får, desto bättre" har man resonerat.
Men är det bästa alltid att tiga ihjäl saker och ting? Jag sympatiserar definitivt inte med SD, men undrar ibland om den rätta vägen att gå alltid är genom att tiga ihjäl saker och ting? Skulle SD verkligen få komma till tals och få mothugg i debatter, kanske många väljare skulle inse hur puckade de faktiskt är och vad de faktiskt står för?
När Ny Demokrati kom in i Riksdagen, var de ingen som frös dem ute - sedan åkte de ut med dunder och brak valet därpå. Kanske skulle det vara en taktik att även bemöta de minst lika förvirrade Sverigedemokraterna med?

Tiga ihjäl något, bojkotta något kanske inte alltid nödvändigtvis är den bästa taktiken helt enkelt. Samma tanke slog mig när jag hörde diskussionerna kring att Eurovision song contest ska hållas i Baku i Azerbajdzjan. Vissa anser att man inte borde låta dem hålla några tävlingar alls med tanke på den regim man har där.
Och visst, det är lite av ett annat läge än med SD, det erkänner jag. Men blir situationen bättre för invånarna bättre för att man bojkottar landet helt och inte låter dem hålla i till exempel sport- och musiktävlingar, eller att man inte låter företag etablera sig där?
Självklart ska man inte samarbeta med och understödja regimen rent praktiskt, men samtidigt ger sådana här evenemang liksom nyetablering av företag jobb och kan på så sätt stärka befolkningen att motarbeta regimen.
Jag vet inte om SD skulle åka ut ur riksdagen bara för att man samarbetade med dem. Jag vet heller inte om det är bästa receptet att låta alla regimer delta i alla typer av tävlingar, att etablera företag i alla länder. Men vissa gånger kanske tigande, utfrysning och isolering inte är det bästa. Oavsett om det är frågan om ett oliktänkande parti eller ett land med en hemsk regim. Det kanske kan finnas tillfällen då det istället är bättre att låta partier komma till tals och att faktiskt låta vissa länder arrangera VM och Melodifestivaler...?

Bilden lånad från Inc.

När jag gick ut gymnasiet hade jag minst trea i alla ämnen. Men med ett enda undantag, nämligen idrott. Där hade jag en etta.
Jag har aldrig varit särskilt idrottsintresserad och misstänker väl att min avsky gentemot idrotten i skolan grundades redan i mellanstadiet. Dels hade jag då en idrottslärare som egentligen borde ha pysslat med något helt annat än att jobba med barn. Hon kunde göra narr av oss som inte var särskilt duktiga i idrott, allra helst inför hela klassen men också ställa krav som var aningen för höga för barn i 10-12-årsåldern.
Men framförallt började redan då något som jag personligen inte tycker hör hemma på idrottslektionerna i skolan. Nämligen att allt ska vara en tävling på blodigaste allvar. För en annan som inte var särskilt duktig, blev förstås idrotten en mardröm. Inte nog med att läraren under pågående lektion kunde göra narr av mig när jag gjorde någon tabbe - även på rasterna fick man givetvis höra även från vissa klasskompisar hur kass man varit på idrotten.
Även om lärarna var bättre, fanns självklart tävlingsmomenten kvar i idrotten när man sedan kom upp på högstadiet. Man hade inte idrott för att lära sig saker, för att få röra på sig - utan helt enkelt för att vinna olika turneringar och tävlingar. Ganska snart på högstadiet började jag komma med olika undanflykter för att slippa vara med på idrotten. Jag hade ont både här och där, glömt mina kläder...
Detsamma var det på gymnasiet. Men efter någon termin på gymnasiet, insåg jag givetvis att min lärare inte gick på mina undanflykter. Till sist struntade jag i att säga något och vi hade en tyst överenskommelse om att jag var närvarande och fick göra något annat, så fick jag lägsta möjliga betyg men ändå ingen frånvaro.
Jag tillhörde dem som alltid blev vald sist, då man hörde klasskompisarna säga att "jaja, vi tar väl Tobias då", följt av en djup suck. Något som förstås blev nästa bekräftelse på att man inte var särskilt duktig i idrott.

De är få frågor som så ofta dykt upp på anställningsintervjuer, som just den varför jag ha en etta i idrott när jag i övrigt har helt okej betyg.
Men mitt svar har alltid varit detsamma. Min syn på skolidrotten är att eleverna ska få en viss allmänbildning kring olika idrotter, men att det ska vara utifrån varje elevs förutsättningar och en lek. Inget blodigt allvar, där det viktigaste är att vinna en massa tävlingar.
I mina ögon gavs man inte möjligheten att få ett bra betyg utifrån de vitt skilda fysiska förutsättningar som barn och ungdomar faktiskt har. De som idrottade och tränade på fritiden fick självklart bra betyg, medan vi som inte gjorde det heller inte uppmuntrades eller gavs förutsättningar för få ett bra betyg i slutändan.
Sen finns det självklart skolor och lärare som lägger upp undervisningen på ett bra sätt och ger eleverna de rätta förutsättningarna för att kunna få ett bra betyg.
Men idrotten är inte som andra ämnen, där du "bara" behöver läsa olika mycket för att kunna klara ett prov. Vissa måste slita aningen mer för att få ett bra betyg i matte eller engelska, men alla har inte förutsättningarna att klara idrotten ens om man ligger i ordentligt. Och framförallt kommer man inte upp i samma nivå som någon som till exempel tränar 5-6 dagar i veckan på sin fritid om man själv inte tränar. Ändå betygsätts man på samma sätt.
Visserligen kunde man åtminstone under min skoltid räkna bort idrottsbetyget om det var så att det drog ner medelbetyget. Men samtidigt är - åtminstone i mina ögon - ändå en grundtanke med idrotten att eleverna också ska få röra på sig. En grundtanke som försvinner när man i princip kan missköta sig och det ändå "inte händer något". Och idag när så många - inte bara ungdomar - sitter stilla framför sina datorer på fritiden, borde ju skolidrotten vara extra viktig...

Bilderna lånade från Warwick sport, Easyvectors

Jag är evigt tacksam att jag alltsomoftast slipper ta mig fram genom Stockholms rusningstrafik. Det är en av de stora fördelarna med jobba skift, att man oftast missar den värsta rusningen.
Men när man sedan någon gång ska ta sig fram i rusningen, blir man alldeles chockad över att vissa inte tänker längre än vad de faktiskt gör. Hur mycket smidigare skulle det inte fungera i till exempel tunnelbanan om man bara hjälptes åt lite?!
Jag är inte den som stressar upp mig, springer för att hinna med ett specifikt tåg, armbågar mig fram och skuffar undan folk för att komma fram. Tror mig, det är otroligt många som gör så. I rusningen går tunnelbanetågen med 5-10 minuters mellanrum - vad är det för katastrof om du kommer hem 10 minuter senare?
Däremot, när det är folk som täcker en stor del av trottoaren med matkassar, rullatorer och barnvagnar och dessutom går extremt långsamt - och till och med stannar mitt i vägen för folk - blir jag riktigt irriterad! Oavsett om jag har bråttom eller ej. Om du inte vill eller kan gå i normal gångtakt, jamen håll åt sidan lite så att folk kommer fram! Även om jag inte är den som stressar i onödan, vill jag heller inte hålla snigelfart.
När man sedan väl kommer till tunnelbanan, ser man nästa fenomen. Det är ofta folk inte kommer med tunnelbanan i rusningstrafiken, för att det helt enkelt inte finns plats att komma in genom dörrarna. Men tittar man in i vagnarna, ser man att folk vägrar att gå in i gångarna så att fler faktiskt skulle få plats. Det finns gott om plats i gångarna och även där handtag att hålla sig i. Men det har folk inte fattat verkar det som.
Istället tränger man ihop sig i utrymmet precis innanför dörrarna tills det knappt går att få igenom dem. Några steg till och det hade blivit mindre trångt, trots att fler personer fått plats på tåget.
Hur bra jag än trivs i Stockholm, har jag emellanåt otroligt svårt att förlika mig med den stress som emellanåt förekommer här. Jag har sedan länge slutat springa för att hinna med tunnelbanan, utan kan medvetet välja att ta ett senare tåg istället för att stressa. Jag springer inte i rulltrappan, jag tränger mig min ohejdat fram bland andra resenärer. De enda gångerna jag blir smått irriterad, är när folk av olika anledningar går extremt långsamt och inte har vett att gå åt sidan så att andra faktiskt kommer fram.
Och vari ligger problemet att ge plats åt andra, framförallt dem som går dåligt och verkligen skulle behöva en sittplats på bussen eller tunnelbanan? Nej, det är väsentligt mycket viktigare att ens väska får en sittplats en den 80-åriga damen med rullator. Personligen reser jag mig alltid och ger plats åt folk som verkar behöva sittplatsen bättre än mej. Och min väska behöver verkligen ingen sittplats någon annanstans än på golvet.
Vissa tycks dock ha lärt sig att säga till på väldigt effektiva sätt om de behöver en sittplats. Minns speciellt en dam op 80+ någonstans som kommer ombord på tunnelbanan, där praktiskt taget alla sittplatser var upptagna. Dock hade tjejen på cirka 18-20 år - som satt mittemot mig - sin stora handväska på sätet bredvid sig. Och inte gjorde hon någon som helst ansats att flytta på väskan. Den äldre damen knatar sonika fram, lyfter undan tjejens väska och sätter bestämt ned väskan i tjejens knä. Sedan sätter sig damen lugnt ner på det nu lediga sätet.
Hur svårt ska det vara??

Bilden lånad från Social Medi8r

När jag själv var i 10-12-årsåldern, var datorer något otroligt lyxigt, fashionabelt och exklusivt. När jag gick på mellanstadiet, var det bara de mest välbärgade familjerna som hade råd med dator.
När jag kom upp på högstadiet, hade datorerna blivit aningen billigare och även familjerna som räknades till övre medelklassen kunde ha råd med en dator hemma. Plötsligt infördes datakunskap i läroplanen och det ansågs höra till allmänbildningen att kunna hantera en dator.
Under mina första datakurser på högstadiet fick jag lära mig att en dator aldrig kan göra fel. Gör en dator fel är den felprogrammerad och det är därmed en människas fel att datorn gör fel. Ingenting annat.
Så småningom började dator bli var mans egendom. Man hade stationär dator och uppringt internet. Det tutade upptaget i timmar hos folk när man försökte ringa - och när man försökt få tag på någon under en hel kväll fick man inse att vederbörande förmodligen fastnat framför datorn eller glömt att koppla ifrån internet.
Idag anses man vara en bakåtsträvande freak om man inte har en bärbar dator och ett bredband som inte ockuperar telefonlinjen. Har man sedan en gammalmodig, "vanlig" mobiltelefon (och inte en Iphone) och tjock-TV i kombination med sitt uppringda internet är till och med amöborna modernare...
Det är inte ofta jag känner mig gammal. Snarare är det tvärtom, jag skulle inte erkänna mig vara särskilt gammal om jag ska vara ärlig. Men när det gäller teknikens utveckling, känns det ibland som att man är född på stenåldern. När jag skrev mitt specialarbete på gymnasiet, krävdes tre disketter för att rymma hela arbetet med bilder, text och allt. Idag skulle samma arbete rymmas på en bråkdel av ett mindre USB-minne.
Min första mobiltelefon var bokstavligt talat stor som en tegelsten, medan den jag har idag med lätthet ryms i handflatan. När de första telefonerna som möjliggjorde surf på internet kom, var det otroligt hightech och snudd på science fiction medan man idag tar för givet att man kan kolla mejlen var man än befinner sig.
Om några år kommer man förmodligen anse att dagens teknik är otroligt gammalmodig och omodern. Då kommer man säkerligen anse att dagens mobiltelefoner och datorer tillhör stenåldern och hör hemma på något antikvariat.

Bilden lånad från Old Computers

När jag var i tonåren hade jag inga som helst planer att flytta till Stockholm. Jag ansåg inte att man kunde ha ett bra liv i en storstad. Jag ville bo kvar i Hudiksvall - där jag är uppvuxen - under resten av mitt liv.
Idag är jag glad att jag faktiskt flyttat hit till Stockholm - och det av otroligt många anledningar. Att det från början blev Stockholm när jag faktiskt flyttade var en ren slump, men det är inte något jag faktiskt ångrat när jag väl varit på plats här.
Som sagt är anledningarna många till att jag trivs här. Till att börja med är det förstås utbudet som en storstad erbjuder. Att ha möjlighet till museer, musik, kultur, uteliv och affärer. Närheten till större flygplatser om man vill resa någonstans liksom pulsen när man rör sig på stan - oavsett tid på dygnet - är nästa sak om lockar.
Men alltmer kommer ytterligare en sak upp som gör att jag inte längtar norröver igen. Med "norröver" tänker jag kanske inte nödvändigtvis på Hudiksvall med omnejd, utan ställen som ligger ännu längre norröver i just detta fall. För nu syftar jag på vädret, klimatet och ljuset.
Jag skulle personligen aldrig stå ut med att bo i de nordligaste delarna av Sverige, där det är mer eller mindre kallt året om, mörkt dygnet runt under vinterhalvåret och snöfall i maj/juni. Nej, jag skulle ha fruktansvärt svårt för att bo de nordligaste delarna av vårt avlånga land.
Självklart vet jag att det inte är minusgrader året om i nordligaste Norrland, men det är avsevärt svalare än i resten av landet - även sommartid. Medan vi i de lite sydligare delarna av Sverige nu har 15-20 grader varm på dagarna och full grönska utomhus, varnar man för snöfall och lavinfara i de nordligare delarna av Sverige. Även om jag gillar den mörka delen av året, skulle jag ha mycket svårt för att leva i en del av världen där man har snö långt in i maj/juni. Framförallt med tanke på att snön många gånger kommer tillbaka i september igen.
För min del är årstidsskiftningarna otroligt viktiga för mitt välbefinnande, men då vill jag verkligen hinna njuta av sommaren också. Det kan man göra från Sundsvall och söderut, men inte längre norrut. Krasst uttryckt.

AB 1 DN 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Vägmärken

I samband med Vänsterpartiet 1 maj-firande i Malmö hände man upp vad man kallade "borgarrpiñatas". Dessa piñatas pryddes med ansikten av ledande personer inom alliansen och de barn som ville fick med förbundna ögon försöka slå sönder dem. De som lyckades belönades med godis.
Detta har fått vissa av personerna som "slogs sönder" att se rött, däribland centerledaren Annie Lööf som tyckte det hela var väldigt osmakligt.
Den ansvarige vänsterpartisten Patrik Strand hävdar att det hela var väldigt oskyldigt. Det ska ha varit mest en rolig grej och han gör ett tappert försök att jämföra det hela med när kulturminister Lena Adelsohn skar i en tårta föreställande en svart kvinna.
- Det uppfattade jag som smaklöst. Att leende skära i en tårta föreställandes en naken svart kvinna. Då reagerade jag. Men att slå på en piñata med borgerliga politiker på, tycker jag däremot inte är så farligt, säger Patrik till SVT.
Personligen reagerade jag inte särskilt starkt på kulturministerns tårtätande. Visst var det inte helt smidigt och klanderfritt, men heller inte rasistiskt på det sätt som många vill hävda. Själv blir jag nämligen rätt trött på att man vill hävda att allt är rasism och diskriminering så fort något kan tolkas som att man på minsta sätt uttalar sig negativt om invandrare eller färgade människor. Sen kanske kan man ändå ska tänka sig för som politiker, att vissa saker faktiskt kan väcka anstöt och därför avstå från att delta i alla typer av jippon man blir inbjuden till.
Men trots mitt medlemskap i Vänsterpartiet, kan jag inte riktigt sympatisera med de borgarpiñatas man använde i Malmö. Jag förstår visserligen att det var menat som "en kul grej", men jag tycker ändå det känns rätt osmidigt trots allt. Även om jag inte sympatiserar med vare sig Centern eller något av de andra partierna i alliansen, känns det som ett tilltag som kan misstolkas när man ska börja slå på piñatas med alliansens partiledare på.
Jag kan inte riktigt tycka att man - som Patrik Strand - kan reagera starkt mot kulturministerns tilltag, men samtidigt försvara att slå sönder porträtt av partiledare för konkurrerande partier. För mig är det också skillnad på syftet man har med ett visst jippo. Kulturministern hade - så vitt jag förstått - inte personligen några politiska syften när hon skar i den omdiskuterade tårtan. Hade det däremot varit under en valkampanj vid ett möte med väljare, hade det varit något helt annat. Syfte med dessa piñatas var att framföra ett politiskt budskap och då känns tilltaget mer osmakligt än om sammanhanget varit något annat.
Så personligen tänker jag inte sympatisera med att slå sönder porträtt av alliansens partiledare.

AB 1 DN 1 SvD 1, 2 SVT 1

Bilden lånad från Redfin

När jag var liten var första maj en ganska tråkig dag. Åtminstone innan man blev tillräckligt stor för att uppskatta att mamma och pappa släpade mig på dessa demonstrationer som man från början inte förstod så mycket av.
När jag var liten i början av 80-talet var verkligen allting stängt på första maj. Det gällde såväl stormarknader som mackar och jourbutiker. Man kunde knappt få tag i en liter mjölk eller en tidning. Fortfarande var det en dag som faktiskt var arbetarnas dag, då man faktiskt tog för givet att vara ledig.
När sedan OK, stormarknaderna och en del andra butiker faktiskt började ha öppet, tyckte mina föräldrar att det var otroligt hädiskt. Så kunde man ju helt enkelt inte göra!
Idag tar vi det för givet att viss service faktiskt finns tillgänglig oavsett dag på året. Vi vill kunna handla, köpa tidningen, gå ut och äta och så vidare även om det är arbetarnas dag.
Nej, jag tycker inte det är särskilt hädiskt att affärerna har öppet på Första maj. Klart det är skönt att kunna springa iväg till affären även en sådan dag.
Senaste åren känns det som att Första maj blivit allt viktigare. Borgarna är inne på sin andra mandatperiod och fortfarande i full färd att montera ned Sverige. Att sedan även högerextrimister tar tillfället i akt att framföra sina åsikter på en dag som första maj är riktigt skrämmande.
Från att Första maj tycks ha blivit mindre viktig för många, där deltagarna i demonstrationerna minskat och intresset tycks ha minskat, vill jag själv påstå att det nu är viktigare än någonsin att uppmärksamma denna dag.
Opinionssiffrorna för sossarna har återigen ökat sedan man fått ny partiledare, något som ju minst sagt är positivt. Tyvärr har jag inte själv möjlighet att ge mig ut på barrikaderna just i år. Gissa varför?! Just det, jag jobbar faktiskt... Men jag anser det finns många sätt att göra sin röst hörd än att demonstrera - och hade jag varit ledig hade jag garanterat deltagit i någon demonstration idag (givetvis inte någon högerextrem).
Jag håller tummarna att opinionssiffrorna håller i sig till nästa val, att alliansen inte får en tredje mandatperiod vid makten. Men då krävs det också att fler visar sin åsikt, att fler visar vad man faktiskt står för...

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 BT 1, 2, 3, 4, 5 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 EX 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånade från Liverpool Solidarity Federation, Ringbloms blogg