Emellanåt hamnar man i situationer där ens beslut och handlingar ger följder som man kanske inte riktigt kunnat överskåda eller förutse. Anledningarna kan förstås vara otroligt många, men leder många gånger till att man emellanåt känner sig skyldig till saker som man kanske indirekt har orsakat. Och det oftast utan att man ens haft uppsåt eller ens kunnat förutse att detta hela skulle kunna ske.

Jag har exempelvis varit med om en sambo som hotade - och till och med var på väg - att ta livet av sig för att jag skulle vara barnvakt åt min bror medan mina föräldrar besökte min döende farfar.

Jag har i efterhand många gånger tänkt tanken vad som hänt om jag faktiskt gått den gången. Om jag faktiskt dragit på mig jackan och lämnat lägenheten. Hade hon då tagit livet av sig - och hade det i så fall faktiskt varit mitt fel?? När jag bestämde mig för att gå över till mina föräldrar, trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att hon skulle reagera med att hota att ta livet av sig. Även om jag visste att hon var psykiskt labil, trodde jag aldrig att just en sådan reaktion skulle komma.

Någonstans känner jag att jag egentligen inte skulle kunna klandra mig själv för om hon tagit sitt liv för en sådan sak. Det är ju inte direkt så att jag gjorde detta i syfte att såra henne. Hade jag istället gjort henne riktigt, riktigt illa hade det kanske varit en helt annan sak.

Men emellanåt tar vissa beslut och handlingar proportioner som man aldrig kunnat förutse eller överskåda. Hur ska man kunna tro att någon tar livet av sig för att man vill sitta barnvakt åt sin lillebror för att ens pappa vill besöka sin döende far? Det är inte direkt en situation man faktiskt skulle kunna tro uppstår, eller hur?! Men samtidigt blir det en situation, där man faktiskt skulle få rejäla samvetskval om det innebar någons död för att man faktiskt gick ut genom dörren. Även om man inte direkt orsakade personens död.
Att jag vill passa min bror medan våra föräldrar besöker vår döende farfar är inte en orsak för någon att ta livet av sig, men ändå kanske är det någon som gör det. Vems är då felet? Ska jag ta det på mitt samvete, även om det inte är orsak nog att begå självmord?

 

En annan gång träffade jag en tjej, som jag efter en tid insåg att jag inte ville vara tillsammans med. Anledningarna var många och jag tänker inte gå in på dem här.
Men när jag gjorde slut, bröt hon ihop och hamnade på psykakuten. Ska jag i detta läge anse att det är mitt fel att hon blir inlagd på psyket? Eller helt enkelt vara "egoistisk" och resonera att jag inte kan vara tillsammans med någon för att "vara snäll"?!
För hur skulle den här personens reaktion bli om det någon gång skulle komma fram att jag varit tillsammans med henne just på grund av att jag inte ville såra henne genom att göra slut? Skulle det då ta värre vändningar än att hon "bara" hamnade på psyket?
Självklart är det svårt att inte klandra sig själv för att någon hamnar på psykakuten för något som man själv faktiskt har gjort. Det skulle säkert de allra flesta känna. Även om man vet att de allra flesta inte reagerar så starkt på att man avslutar ett förhållande. Tilläggas ska givetvis att jag inte avslutade det förhållandet på något exceptionellt elakt sätt, på något utstuderat och dumt sätt som borde gjort att någon skulle ta så illa vid sig.
Det finns naturligtvis många andra situationer än just kärleksförhållanden, där ens beslut och handlingar kan ta oanade konsekvenser. Just för min egen del har det just varit sådana situationer som förhållanden, där man ställts inför dilemman man inte riktigt kunnat förutse. Men jag misstänker att listan kan göras lång över situationer där olika handlingar och beslut kan ta vändningar man aldrig kunnat ana...

 

 

Bilderna lånade från BGF, Impactiviti blog