Bär det tidigare varit ekonomiska kriser, har jag oftast inte reflekterat så värst mycket över det. Absolut har jag tyckt att det varit synd om dem som blivit av med sina arbeten och visst har jag haft åsikter om de neddragningar man behövt göra.
Men jag inte känt mig så värst oroad på något sätt. Jag har tänkt att javisst blir det kämpigt under några år, men det kommer med tiden att vända igen. Med tiden brukar ekonomin komma på fötter igen.
Men denna gång känner jag mig verkligen oroad. När enorma företag som till exempel GM riskerat konkurs, stora företag som SAAB faktiskt går i konkurs - och framförallt när hela länder riskerar konkurs - då kan jag inte låta bli att beröras.
På något märkligt sätt har jag tidigare aldrig reflekterat över möjligheten att ett land kan gå i konkurs, även om jag nu inser att det rimligen kan ske. Grekland är väl det land som det är värst för för tillfället, men många andra länder tvingas ju nu till att ta enorma stödlån för att klara sin ekonomi.
Trots att jag faktiskt kan förstå grekernas ilska över de enorma nedskärningar man gör där, kan jag samtidigt inte låta bli att ha lite svårt att förstå de argsinta protester som varit där. Trots allt är ju läget som det är, trots allt måste besparingar göras för att landet ska komma på fötter.

Samtidigt känns det som man känner igen situationen från lågkonjunkturens Tyskland, när Hitler och kompani kom till makten. Nu börjar missnöjespartierna komma till makten i bland annat Grekland, en utveckling som är väldigt oroväckande. Och inte bara där börjar missnöjespartierna gå framåt, flera länder visar samma missnöje.
Det blir förstås nästa orosmoln på himlen. Jag tror visserligen inte man kommer i hamna sits som Tyskland på 30-talet, det känns väldigt avlägset. Men oroande är det trots allt, det går inte att komma ifrån.

---

---