Av anknytningsinvandringen till Sverige, består idag den så kallade "fruimporten" för cirka 90 %. Ett fenomen som tydligen ökat lavinartat, då fruimporten på 90-talet stod för cirka 30 % av anknytningsinvandringen. 

Det har med andra ord ett vanligt fenomen att män åker iväg till till exempel Thailand eller olika öststater för att hämta hem en fru. Och så långt borde väl allt vara frid och fröjd. Jag har personligen visserligen lite svårt att förstå grejen med att åka iväg till ett annat land för att träffa en kvinna. Att man bor utomlands eller är på semester och av en slump träffar någon är väl en sak, men just att åka iväg i syftet av att träffa någon...?! Min egna erfarenhet är att det många gånger handlar om män som har svårt att träffa någon här hemma i Sverige av olika anledningar. Då passar det "bättre" att träffa någon från ett land, där synen på äktenskap och kvinnans roll i familjen är någon helt annan.

Absolut, det är en extrem generalisering! Självklart fanns det lika många orsaker till att någon "hämtar hem" en fru som det finns män som just gör det. Det är naturligtvis inte bara "desperata, medelålders män från landsbygden" som åker till Thailand för att skaffa sig en fru.

Problemet är dock att finns ett stort antal män som utnyttjar systemet kring anknytningsinvandringen. Många åker iväg, hämtar hem en fru som han misshandlar, våldtar eller på annat sätt utnyttjar, för att sedan kasta ut henne inom två år. För har relationen tagit slut inom två år, får kvinnan normalt inte förlängt uppehållstillstånd utan tvingas resa tillbaka till sitt hemland.

Även om man mannen tidigare dömts för till exempel kvinnomisshandel, pedofili eller sexualbrott kan han fortsätta hämta hem nya kvinnor. Det finns exempel på män som tagit hit flertalet kvinnor från olika länder genom åren.

Nu har man äntligen kommit på att se över reglerna, att se över tvåårsregeln och att man eventuellt kan komma att ställa högre kräv på de män som vill ta hit en kvinna. Känns som ett beslut man borde tagit för länge sen!

Problemet är ju inte de par, där kvinnan flyttar hit på grund av en ömsesidig kärlek till mannen, problemet är ju de män som missbrukar systemet. På något sätt gör ju reglerna den så kallade fruimporten till en form av legaliserad prostitution. Mannen får sex under en tid, kvinnan får det (förhoppningsvis) ekonomiskt och materiellt bättre.

Jag är inte emot att andra människor, oavsett kön, ska kunna flytta till Sverige på grund av kärleken till en annan person. Men jag är emot att systemet faktiskt tillåter att människor far illa och hamnar i en situation, där han/hon kanske tvingas leva i en våldsam relation för att det inte finns något annat alternativ. Eller att män gång efter annan hämtar hem kvinnor som de misshandlar och/eller utnyttjar för att sedan skicka tillbaka dem till hemlandet igen...

 

 

DN 1 SR 1, 2 SvD 1, 2, 3 SVT 1

 

Bilden lånad från How to save my marriage

 

I alla sociala medier matas vi ständigt med våra medmänniskors ständiga bravader. "Fikar med bästa X", "Utlandsresan bokad" läser man på Facebook och Twitter. Bloggar och Facebooksidor fylls av bilder på de senaste inköpen av kläder, inredaningssaker och möbler, bilder på de sunda frukostarna och luncherna man äter.

På andra bilder sitter blogginnehavaren eller Facebookanvändaren på tummen uppåt eller neråt beroende på om man vill visa att man är glad eller ledsen, om det är något man gillar eller ogillar. Eller dissar eller hissar, som man ju ofta säger med "moderna internettermer".

Många gånger känns det som att folk försöker bräcka varann i sporten "mest perfekta livet". Vem har bäst smak vad gäller kläder och heminredning? Vem har råd med de dyraste kläderna och inredningsattiraljerna? Vem är duktigast på hantverk eller handarbete? Vem gör den snyggaste uppläggningen av lunchsalladen på sin fyrkantiga tallrik?

Missförstå mig nu rätt. Jag lägger också ut saker på såväl blogg som Facebook som jag tycker jag gjort bra, som jag av någon anledning är stolt eller glad över. Men jag gör det inte stup i kvarten. För när någon flera gånger per dag lägger ut senaste inköpet, senaste kreaktionen, senaste måltiden och ständigt uppdaterar när man varit på gymmet eller träffat "bästa XX", då känns det mer som att man vill bräcka någon än att man faktiskt har något att berätta.

Personligen kan jag även berätta på Facebook även när jag begått något misstag eller klantat till det, men det beror självklart på vad det är. Det ska då vara något som på något sätt är lite komiskt, något som man kan skratta lite åt. Som när jag till exempel tappade mobilen i vattnet i midsomras. Mycket annat håller man förstås för sig själv.

 

Sen ska jag faktiskt erkänna att jag är smått allergisk mot den inställning många har, att "allt" ska läggas ut på internet. Det finns personer som tycker tycker det är världens grej om man inte offentliggör ett förhållande på Facebook, att den man är tillsammans med inte betyder något om det inte står på Facebook att man är tillsammans. Och då pratar jag inte om att man ljuger och säger att man är singel, utan att man helt enkelt inte har någon relationsstatus alls utlagd.

Man behöver inte redovisa var man är, vem man umgås med hela tiden. Personligen kallar jag det privatliv, man behöver inte berätta för hela världen vad man gör, vem man är tillsammans med, vad man äter, hur man klär sig och så vidare.

Det är självklart upp till var och en vad man lägger ut på internet, men man måste också respektera mitt ställningstagande att inte lägga ut allt. Det är nästan man ibland kan fråga sig om inga relationer var seriösa alls innan Facebook kom? Jag menar, då kunde man ju inte offentliggöra dem på samma sätt - och därmed var relationen inte seriös. Eller?

 

 

Bilden lånad från Kreationsbolaget

 

 

När man var liten tyckte man ofta att tiden gick långsamt och man fick ständigt höra av de vuxna att "vänta bara tills du blir stor, då kommer tiden rinna ifrån dig och gå fortare".

Själv förstod jag aldrig det där. Hur kunde tiden plötsligt börja gå fortare? Jag menar, går den inte alltid lika fort?

Men nu som vuxen förstår jag så väl vad de vuxna menade då när jag var liten. För visst går tiden fortare nu när man är vuxen! Visst svischar tiden iväg i en väldig fart, i en takt som gör att många gånger skulle vilja dra i nödbromsen många gånger om. Plötsligt vill man att dygnet skulle bestå av 72 timmar, veckan av 14 dagar och året av 104 veckor.

För plötsligt planerar jag inte min tid närmsta timmarna eller ens närmsta dagarna. Det är närmsta veckorna - och många gånger månader framåt. Jag har inte längre bara en almanacka som är fullplottrad. Sista månaderna min almanacka är giltig, måste jag ha en som är giltig för året efter. Helt enkelt för att jag redan i oktober/november börjar planera in saker för januari/februari.

Som barn var det närmsta dagarna man planerade, som vuxen år det närmsta månaderna...

Nu har jag plötsligt ett annat tidsbegrepp än för 25-30 år sedan. Då kunde jag tycka några timmar var en hel evighet, nu kan ett par år vara en evighet. Men man får ju också med åren ett helt annat perspektiv på saker och ting.

När jag nu tänker tillbaka på saker som jag tycker bara var ett litet tag sedan, kan jag plötsligt inse att det är 20 år sedan. Med det perspektivet blir plötsligt några timmar eller dagar faktiskt inte så långt. När ett barn börjar prata minnen, är det oftast några få år, eller rentav månader man tänker på.

Förmodligen kommer man ganska snart sitta någonstans, i en gungstol med katten i knäet och tänka att "jaha, var det där livet som svischade förbi?!". Det är inte utan att man ibland faktiskt skräms av hur fort tiden går - och vad lite tiden faktiskt räcker till. Med tanke på hur lite tid man ändå har här på jorden, tillbringar vi alldeles för mycket tid till arbete, skola och att jaga materiella ting och pengar. Sådant som egentligen borde vara värt nånting, kommer oftast i andra hand.

Först när det nästan börjar blir försent, börjar man inse hur snabbt tiden går och vilken begränsad tid man har. Då kommer ålderskriserna, så kommer alla försök att ta igen sådant man anser sig ha missat i livet. Sådant som vi egentligen borde ha tänkt på hela livet att göra. När man börjar tänka på att man faktiskt en ska dö, då börjar man plötsligt leva.

Men det är inte så länge man lever, med tanke på hur länge man ska vara död...

 

 

Bilden lånad från Reumtikerförbundets träningsblogg

 

Så är det återigen igång. Det årliga tunnelbanekaoset i Stockholm. Varje sommar ska det renoveras i tunnelbanan sommartid, med glesare trafik, inställda tåg och längre restider som följd. Och i år tycks det bli extra mycket strul med tanke på bygget av citybanan.

Min personliga erfarenhet denna gång är att det inte varit särskilt mycket information innan - utan helt plötsligt är det stora förändringar!

När jag åker till och från jobbet, tar jag normalt gröna linjen till centralen för att sedan byta till blå linjen till Rådhuset - och sedan tvärtom på vägen hem. Nu kommer blå linjen vara helt stängd just mellan Rådhuset och Kungsträdgården ända fram till oktober (som ju känns väldigt fjärran just nu). Som om detta inte är nog, kommer man sedan köra tjugominuterstrafik mellan Skarpnäck och Gullmarsplan, dessutom går tågen bara mellan Skarpnäck och just Gullmarsplan, så man måste alltid byta tyg där. Detta kommer tydligen vara fram till mitten på augusti.

Självklart har jag full förståelse för att tunnelbanenätet måste underhållas, att man måste stänga av trafiken på ett eller annat sätt under vissa arbeten. Sådant är verkligen inget konstigt. Men när man tycks förlägga precis allt underhåll under en och samma period blir jag istället irriterad! Plötsligt tar min resa till jobbet uppåt 45 minuter istället för sedvanliga 25-30. Det är en ganska stor skillnad, inte sant?! Och så kommer det dessutom vara de närmsta veckorna.

När jag under gårdagen åkte längs gröna linjen, såg man arbetsplats efter arbetsplats, där man grävt upp perronger och börjat byta ut spår. Självklart får man anta att dessa arbeten gör det lättare för tunnelbanan att flyta på och att hålla tidtabellerna. Men när man är mitt upp i allt byggkaos med sena tåg och svårigheter att ta sig fram, blir situationen mest frustrerande.

 

Jämför man med de allra flesta städer i Sverige - åtminstone av dem jag varit i - har Stockholm en förhållandevis bra fungerande kollektivtrafik. Det finns kommunikationer dygnet runt, även om det tar tid att ta sig fram ibland. Det kostar förhållandevis ganska lite att åka, med tanke på hur långt man faktiskt kan ta sig fram på ett månadskort.

Men i perioder funderar kollektivtrafik här under all tänkbar kritik. Tunnelbanan störs av regn och fallande löv, medan pendeltågen har stora problem när det kommer några snöflingor på rälsen (visserligen samma fenomen som man märker av hos SJ). Och i Stockholm kan det många gånger ta timmar att ta sig fram en sträcka som med bil skulle ta en halvtimme. Självklart är det då inte så konstigt att många väljer bilen istället. Det är många gånger jag personligen tänkt tanken att skaffa bil, bara för att kollektivtrafiken fungerar som den gör. Även om det inte går att att tillgodose allas behov av snabba resor, borde det finnas många sträckor där man skulle kunna ha smidigare föbindelser.

Men politikerna fortsätter att fråga sig varför folk tar bilen istället för att åka kollektivt...

 

 

DN 1

 

Bilden lånad från Krister Hagman

 

Jaha, jag föll alltså för trycket, för frestelsen. Det blev en iPhone igår! När jag kom av tåget hade jag dåligt med tid för att kunna göra något väl igenomtänkt köp av en ny mobiltelefon. Det slutar med att jag - svettig av allt bärande på tre tunga väskor - rusar in på Telias butik vid Plattan och upplyser expediten om jag behöver en ny mobil och det fort! Jag har svetten rinnande i pannan, släper på flera tunga väskor och ser säkerligen rejält stressad ut. Expediten ser stundtals ut som att han tror att jag kommer råna butiken vilken sekund som helst.

Jag noterar snabbt att det i princip inte finns några som helst "vanliga" mobiler i butiken och bestämmer mig snabbt för en iPhone. Papper skrivs, mitt gamla abonnemang avslutas och jag får ett nytt med samma nummer. Supernöjd beger jag mig hemåt! Nu återstår att lära sig alla funktioner, lära sig att navigera runt bland alla appar och förstås sig på alltihop. Men det är jag å andra sidan mindre orolig för. Jag brukar sällan ha svårt att lära mig tekniska grejer och läser ytterst sällan instruktionsböckerna. Jag lär mig en mobil eller dator mycket bättre om jag får testa mig fram själv istället för att läsa mig till saker och ting...

 

 

Bilden lånad från C Net

 

Det är verkligen först när man är utan något, som man verkligen märker hur mycket man saknar det. För 20 år sedan klarade jag mig alldeles lysande utan en mobiltelefon. Saker och ting var möjligen aningen krångligare, men det funkade.

Nu är man så van vid att kunna vara nåbar och kunna ringa i stort sett var man än befinner sig. Man är van vid att om de färdmedel man valt plötsligt krånglar, kan man snabbt ringa en taxi. Blir bussen rejält försenad och man behöver passa en viktig tid, går det snabbt att ringa och så har man en taxi på plats.

Det blir dessutom en säkerhetsgrej, personligen känner jag mig tryggare om jag har en mobiltelefon till hands. Idag var det för min del dags för hemresa från skärgårdsön där midsommarhelgen spenderats. De andra i familjen åkte igår och skulle idag åka in själv för att ta mig till tåget. Ironiskt nog blev det efter en strålande midsommarhelg med exceptionellt bra väder idag regn och blåst. För en stund tvekade jag om jag faktiskt skulle våga sätta mig i båten och åka in på grund av vädret. Och det hade förstås känts extra tryggt om man mobil inte fått för sig att bada när jag kom i torsdags och därmed kortslöts. Den största faran är oftast inte vinden i sig, utan ifall man till exempel skulle få fel på motorn och därmed börja driva i de kraftiga vindarna. Av två onda ting är då det minst onda att driva in mot land. Vad händer om man till exempel driver ut på öppet hav? Det kan ju ta dygn innan man blir hittad...

Det är visserligen ett katastroftänkande, men visst känns det tryggare om man vet att man ändå kan förmedla sig med omvärlden i en sådan situation. Orutinerat nog hade jag glömt att kolla vädret igår, hade jag hört om de klass 1-varningar man utfärdat för stora delar av landet till idag, hade jag förmodligen åkt in till land redan igår.

Nu gick det visserligen bättre med båtresan än jag hade räknat med, det gungade inte fullt så farligt som jag från början trodde att det skulle göra. De varningar man utfärdar får det ofta att låta väldigt mycket värre än vad det faktiskt är. Framförallt när tidningar som Aftonbladet och Expressen rapporterar om dem. De tycks direkt se chansen att skrämma upp folk. Sen visar det sig i slutändan att det egentligen inte blev så farligt. Men förmodligen hade jag inte vågat chansa att åka in idag, även om jag läst prognosen på Aftonbladet.

 

Resan skulle sedan fortsätta med buss till tågstationen i Söderhamn och även om jag hade god marginal tills tåget sedan skulle gå, hade det känts skönt att kunna ringa en taxi om den av någon anledning blev kraftigt försenad eller faktiskt ställdes in.

I slutändan kom allting i tid, båtresan gick snabbare och bättre än jag hade räknat med. Men det förblir fortfarande ett litet orosmoment när mobilen inte fungerar, en apparat som man som sagt klarade sig utomordentligt bra utan för 20 år sedan.

Men det är först när man är utan datorn eller mobilen som man inser vad beroende man gjort sig av dagens teknik. Det är inte konstigt att för många blir ett otroligt stressmoment när vi förväntas vara nåbara praktiskt taget dygnet runt, oavsett var vi befinner oss.

Bortsett från det jag redan varit inne på, har jag samtidigt tyckt att det varit skönt på flera sätt att inte vara nåbar dessa dagar. Jag har inte riktigt saknat att telefonen ringer och det piper till från sms.

Nu sitter jag så till sist på tåget och ser de regnvåta landskapen svischa förbi utanför fönstret. Jag påminns återigen om kontrasten mot de senaste dagarnas högsommarväder. Men skönt på sitt sätt att i alla fall åter ha tillgång till en hyfsad snabb internetuppkoppling, täckningen är inte den bästa när man är ute i skärgården.

Första saken jag kommer att göra när jag kommer fram blir att springa in på någon butik för att inhandla en ny mobiltelefon. Hur skönt det än är att inte alltid vara nåbar, känns det ändå som att jag behöver en telefon. Det återstår väl att se om det blir en iPhone denna gång. Jag har inte riktigt tyckt att jag varit i behov av de finesser en iPhone erbjuder, utan att jag klarar mig utmärkt med en vanlig telefon.

Men tittar man runt i de butiker som säljer mobiltelefoner, verkar iPhones mer eller mindre ha övertagit marknaden. De flesta telefoner man säljer är just iPhones av olika slag, så man kanske helt enkelt blir tvungen. Det var inte länge sedan jag ansåg mig klara mig bra utan internet, för att idag inte kunna tänka mig en tillvaro utan detta eminenta verktyg. Kanske kommer jag så småningom säga samma sak om en iPhone...

 

 

AB 1, 2, 3 DN 1, 2, 3

 

Bilderna lånade från Josefinn, Seeking spirits

 

Så är midsommarhelgen år 2012 över. Som för många andra, har det för mig blivit mycket god mat, det blev god dricka - och det blev sena kvällar. Men det brukar det ju bli när man firar midsommar, i alla fall i vår familj. Midsommaren firas traditionsenligt i familjens sommarstuga i det yttersta av Söderhamns skärgård. På en liten ö med röda fiskebodar, skränande fiskmåsar och blommande syrener.

För min egen del har denna idylliska ö alltid varit det givna stället att tillbringa midsommarhelgerna på. Jag har i ärlighetens namn mycket svårt att se mig själv fira midsommar någon som helst annanstans än just här. Det antal gånger jag inte tillbringat midsommar på denna paradisö kan räknas på en handens fingrar... Självklart skulle jag fira någon annanstans om det fanns ett bra alternativ, men det skulle sitta långt inne!

Nu har de andra i familjen hunnit lämna skäret och åkt hem. De flesta börjar jobba redan imorgon bitti medan jag själv börjar med att jobba natt imorgon. Fördelen är förstås att jag kan utnyttja tiden härute lite bättre, samtidigt som det naturligtvis känns aningen konstigt nu när alla har åkt och jag sitter här ensam i stugan.

Men jag är ju å andra sidan vad jag själv brukar kalla mig själv för "en social ensamvarg"; en person som gillar att umgås med andra människor men samtidigt behöver tid för mig själv, tid att vara ensam. Så det känns samtidigt rätt skönt att faktiskt vara här själv ett dygn innan jag imorgon åker till tåget för att bege mig tillbaka till Stockholm och vardagen igen.

Jag brukar inte ha några som helst problem att tillbringa större delen av min semester ensam på denna ö. Ofta köper jag en enkel tågbiljett till Söderhamn och åker ut hit, utan att ha planerat vilken dag jag ska åka hem igen. Mer än att det måste ske senast sista dagen på semestern. Jag har handlat ut mat för runt en vecka i taget för att sedan bege mig in till stan och handla för några dagar till. Oftast kombinerat med besök hos släktingar och vänner runt om i Hälsingland.

Och varje gång jag kommer till denna underbara ö, infinner sig en otrolig känsla av välbehag, lugn och ro. Plötsligt avskärmas jag lagom mycket från omvärlden när jag inte har tillgång till TV, tidningar och internet på samma sätt som hemma. Jag sover bättre, jag känner en tillfredsställelse och frid som jag inte känner när jag här hemma i stan.

 

Årets midsommarfirande fick dock en lite abrupt start med tanke på att jag lyckades tappa mobiltelefonen i vattnet, det första jag gjorde medan vi lade till med båten vid bryggan härute.

Visserligen var det så pass nära land att jag kunde springa ner i vattnet och fiska upp telefonen igen, men den gick aldrig att rädda. Den klarade helt enkelt inte den knappa minuten därnere i saltvattnet.

Och visst är det märkligt hur man faktiskt känner sig halvnaken och snudd på handikappad när man plötsligt inte är nåbar?! Jag undrar hur man klarade sig för 20 år sedan när man aldrig hade några mobiltelefoner?!

Visserligen anpassar man sin tillvaro efter den teknik man har tillgång till - och jag med de flesta andra har anpassat min tillvaro efter att jag faktiskt har en mobiltelefon. En telefon som man dumt nog inte räknar med ska gå sönder eller försvinna. Man räknar liksom kallt med att den håller och inte ramlar ner i vattnet.

Nu återstår att knata in på någon Teliabutik och försöka få ut en ny telefon - med förhoppningen att det inte blir alltför dyrt. Det är ju inte direkt en utgift jag räknat med, men något jag i denna situation trots allt får ta mig råd till.

Jag skulle nog helt enkelt behöva en telefon som är stöt- och vattentålig, för jag vet ärligt talat inte hur många telefoner jag sabbat genom att tappa den i marken eller i vatten av någon form. Det jag fått flest pikar om är den gång jag tappade ner telefonen i toaletten - innan jag hunnit spola. Det var mycken tvekan innan jag faktiskt fiskade upp telefonen igen den gången! När jag väl fick upp den var den redan förstörd och jag var tvungen att skaffa en ny. Men den gången fick jag faktiskt ut en ny mobil på försäkringen...

 

 

Bilden lånad från Monas universum, Dansanta kossan

 

Personligen befinner jag mig just nu i den svenska skärgården för att fira en tvättäkta, svensk midsommar! Jag vill med detta fantastiska filmklipp önska er alla en riktigt härlig midsommar!! :-)

Visst är det typiskt att just de gånger saker och ting verkligen inte får strula, så är det just då det börjar strula?! För det allra mesta brukar ju tunnelbanan gå och alltsomoftast är den också i tid. Nio gånger av tio kan jag räkna med att komma fram den tid jag har räknat med när jag ska någonstans.

Men den där tionde gången infaller just när det absolut inte får ske. Som idag, när jag skulle till tåget för att bege mig mot Hälsingland och stundande midsommarfirande. Dumt nog var jag ut i lite senaste laget, något som inte är riktigt likt mig. Det gick helt enkelt inte att ta en senare tunnelbana, då skulle jag missa tåget.

Så vad händer när jag står och väntar på tunnelbanan?! Jo, det blir totalstopp i tunnelbanan, just för Bagarmossen. Växelfel skylde man på. Det fanns liksom ingen marginal för min del att vänta en stund och se om trafiken kom igång igen. Just sådana här gånger är mobiltelefonen Guds gåva till människan och jag ringer direkt efter en taxi. Jag förklarade situationen och att det var otroligt bråttom, med bara en halvtimme kvar tills tåget skulle gå.

Det tog inte ens fem minuter innan taxin var på plats och när jag sedan förklarat situationen även för chauffören gick det fort. Han tog en massa märkliga genvägar jag aldrig sett förut och 8 minuter innan tågets avgång rusade jag in på Centralen. Jag hann precis slänga mig ombord innan dörrarna gick igen och det var dags att åka.

Och de nya snabbtågen är verkligen rena drömmen om man jämför med X2000-tågen som började bli ganska skraltiga. Bättre med plats för både ben och bagage, något som är perfekt för mig med mina långa ben och som ofta har ganska mycket bagage med mig när jag åker någonstans.

Jag fick plats i en så kallad tyst kupé och detta är något jag har lite, lite svårt att helt förstå vitsen med. Det är skönt på ett sätt, man slipper känna att man "måste" socialisera sig med den som har sätet intill utan istället förväntas man vara tyst. Det är inga mobiltelefoner som ringer och man hör inga högljudda mobilsamtal. Men skillnaden är ändå inte särskilt stor mot en "vanlig" kupé. Det är aldrig särskilt tyst på ett tåg, inte ens dessa moderna snabbtåg. Det brusar från ventilationen, det skramlar och låter av rörelserna över rälsen, folk passerar igenom och det tränger igenom ljud från kupén intill.

Jag kommer knappast specifikt be om en sådan plats när jag framöver bokar tågbiljetter, för en sådan skillnad är det inte. Däremot slås jag varje gång jag åker tåg av den enorma skillnaden det är med tåg gentemot att åka långfärdsbuss. Det är som natt och dag. Att tränga ihop sig på en varm buss där man sitter i knäet på de andra passagerarna med benen hopvikta uppe under hakan... Det må vara billigare med buss, men i första hand föredrar jag faktiskt tåg!

 

 

Bilden lånad från A lean Journey

 

Vi lever i ett samhälle, där pengar och status är superviktigt. Någon utan besparingar och ett låglöneyrke har i dagens samhälle tyvärr väldigt låg status. Det är först med hög lön, "statusyrke", fin bostad och bil som man anses ha lyckats i livet.
Tro nu inte att jag är bitter över att inte vara högavlönad och bor i en paradvåning på Strandvägen. Men det stör mig faktiskt att så mycket i samhället styrs av pengar, att det är så mycket status över att ha "lyckats" i ekonomisk bemärkelse.

För många är ekonomiskt oberoende det allra viktigaste i tillvaron. Att kunna dra sig tillbaka, att inte behöva tänka på att ha ett jobb gå till för kunna försörja sig. Svenskar sägs vara ett av de folk som spelar allra mest på olika lotterier och spel - och förstås i hopp om att vinna stora summor pengar.
Jag köper visserligen en och annan lott emellanåt, men det är ytterst lite jag spelar och väldigt sällan jag köper lotter. Men det hör verkligen till undantagen att jag köper lotter eller spelar på något sätt. Chansen att faktiskt vinna några större summor är ganska liten och jag har heller inte någon större längtan efter att vara ekonomiskt oberoende.
Vad jag skulle göra om jag faktiskt vann en bättre summa pengar? Jo, jag skulle börja med att göra mig skuldfri en gång för alla. Det skulle vara steg nummer ett! Jag skulle sedan sätta undan en summa och även skänka en del pengar till någon form av välgörenhet.

Men vad har man att längta efter, att uppskatta och se fram emot om man är ekonomiskt oberoende?! Om du kan köpa en ny bil för askkoppen är full, om du kan resa utomlands precis när du vill, om du kan köpa hem nya möbler så fort de gamla blivit skadade det allra minsta?!
För min del har pengar aldrig varit en viktig del av tillvaron. Jag vill ha en inkomst så att ekonomin går runt, så att jag i stora drag kan unna mig det jag vill. Självklart kan jag ibland känna en frustration över att pengarna inte alltid räcker så långt som jag skulle vilja att de gjorde, men det är fortfarande inte samma sak som att längta efter att vara rejält välbärgad eller ha mer eller mindre obegränsat med pengar.
Jag skulle vilja vara skuldfri, jag skulle vilja ha aningen mer i månadslön - men jag skulle inte vilja ha obegränsat med pengar!

---

---

Häromdagen kunde man i DN läsa om David A Hamler som 1984 deserterade från en amerikansk militärbad i dåvarande Västtyskland. Med tåg tog han sig till Sverige och har sedan hållit sig kvar här. I 28 år. Under 28 år har han levt i Sverige under falskt namn och har nu en svensk familj. En familj som fram till i lördags inte vetat om hans förflutna.

Hans amerikanska familj har inte haft en aning om att han överhuvudtaget varit vid liv. Man hade sedan länge givit upp hoppet om att återse honom.

Men jag kan inte riktigt låta bli att undra om denna historia är helt sann? Känns det inte som plockat ur någon bok av Guillou?! Av vilken anledning väljer man att träda fram i media med en sådan sak, när det ändå finns en viss risk att man utlämnas till USA för en sådan sak?

I USA är det värsta straffet för desertering döden, tar man den risken för några dagar i rampljuset? Hade David valt att först bli svensk medborgare innan han trädde fram, är jag övertygad om att risken varit minimal att han blev utlämnad till USA. Även om hade haft kvar sitt amerikanska medborgarskap.

När David skrev på ett sexårskontrakt för det amerikanska flygvapnet lovade man hög lön och universitetsutbildning. Men lönen blev låg och han tvingades resa runt mycket till olika delar av Tyskland för att tillgodogöra sig sin universitetsutbildning. Detta i kombination med att han såg att rika länder kunder kunde vara fredligt sinnade och inte kriga i större delen av tredje världen skulle ha gjort att han valde att desertera.

På något märkligt sätt har jag svårt att tro att David berättar hela sanningen om orsaken till han deserterade. Kan detta verkligen vara den enda anledningen? För mig låter det inte som de mest självklara anledningarna till desertera. Självklart kan vi alla vara olika på den punkten, men jag undrar faktiskt om det inte är annat som också gjort att David valde att desertera, något han väljer att inte ta upp i media?

Men är det nu så att historien stämmer, att han faktiskt lyckats hålla sig undan under närmare 30 år med falskt namn, måste jag ändå säga att jag inte kan låta bli att imponeras. Det är faktiskt skickligt gjort. Att inte någon gång yppa till någon om sitt förflutna. Det gäller verkligen att ha en väl inrepeterad historia när folk frågar om var man kommer ifrån och vad man gjort tidigare. Säkerligen har han fortfarande en viss amerikansk brytning, så frågan om varifrån han kommer borde ju dyka upp emellanåt.

Men EN sak frågar jag mig verkligen rakt av! Nämligen VARFÖR? Varför gå ut i media? Varför sprida över halva jordklotet att man på falska grunder faktiskt befinner sig i Sverige och är eftersök av det amerikanska försvaret? Jag kan absolut köpa att man till sist talar om sanningen för sina närmsta och kontaktar sin familj i USA. Men varför gå ut i media, varför sprida det hela när man faktiskt riskerar att gripas? Jag skulle knappast agera på det sättet...

 

 

DN 1, 2, 3, 4, 5

 

Bilden lånad från GamerDNA

 

För några månader sedan blev mitt Hotmail-konto kapat. Plötsligt fick jag svar på mejl som jag aldrig skrivit och när jag tittade igenom skickade mejl fick jag svaret. En lång rad mejl hade plötsligt blivit ivägskickade utan att jag haft något finger med i spelet.
Jag ändrade snabbt lösenord och gjorde även en polisanmälan. Egentligen hade jag nog inte väntat mig något av en anmälan, men tyckte i alla fall att det var lika bra. Om inte annat utifall dessa mejl skulle få någon "följdverkan" på något sätt.
Och precis som jag anat, ledde aldrig anmälan någonstans. Utredning inleddes aldrig, utan anmälan avskrevs så fort handläggaren fick den på sitt bord.
Annars har jag varit ganska förskonad från intrång och kapningar vad gäller mina olika konton och profiler på internet. Detta trots att jag aldrig egentligen varit särskilt noggrann med lösenord, som man ju ska byta ofta och som ska vara unika för varje sida man är med på. Någon klok människar ha någon gång sagt att man ska hantera lösenorden som sin tandborste: byta ofta och inte dela dem med någon.
Men sedan Bloggtoppen (där jag för övrigt var medlem) blev utsatt för intrång och kort därefter mitt mejlkonto har jag blivit mycket noggrannare med lösenorden. De är plötsligt mer komplicerade och framförallt har jag olika lösenord till de sidor jag är med på. Visserligen driver detta mig till vansinne ibland, i och med att jag har svårare att komma ihåg lösenorden - och oftare får beställa nytt lösenord från olika sidor eftersom jag inte alltid kommer ihåg vad jag ska knappa in när jag loggar in.

Aningen naivt och blåögt har jag väl sedan trott att jag varit trygg och garderat mig mot oönskade intrång i mina konton.
Fram tills jag för några dagar sedan skulle logga in på Facebook. När jag loggar in, dyker ett meddelande upp att jag skickat ut en lång rad vänförfrågningar till personer som inte känner mig.
Jag blir upplyst om att detta inte är tillåtet och att jag riskerar att blockeras från Facebook om jag fortsatte skicka sådana vänförfrågningar.
Saken är bara den att jag inte har skickat några vänförfrågningar på flera månader. Jag är jättenoga på Facebook med att bara lägga till personer jag faktiskt känner och inga andra. Det spelar ingen roll vem som skickat en vänförfrågan, jag accepterar nämligen inga vänförfrågningar från personer jag inte känner heller.
Med andra ord, någon har lyckats skicka iväg en massa vänförfrågningar i mitt namn på något sätt. Jag var givetvis snabb med att ändra mitt lösenord ifall det är någon som på något sätt lyckas ta reda på det.
Det är visserligen rätt oskyldigt att skicka iväg en rad vänförfrågningar via Facebook, det är inte något som gör särskilt stor skada. Men ma blir ju lite orolig om någon lyckats gå in och läsa min mejl på Facebook och/eller kommit över någon information jag inte vill ska spridas. Obehagligt är det i alla fall.
Helt trygg kan man ju aldrig vara på internet. Det finns alltid någon som vill lura av dig ditt lösenord och/eller dina pengar. Men det går trots allt att vara lite extra försiktig. Och jag blir bara allt mer försiktig kan jag säga...

---

---

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Det är ytterst få länder som kommit så långt som vi faktiskt gjort i jämställdhetesfrågor. Samtidigt som det förstås finns en del att jobba med fortfarande, även i Sverige. Lika löner för lika arbete och så vidare.
Dock tror jag inte jag är den enda som ibland blir lite less på allt snack om hur vi ska bli mer jämställda - och framförallt hur man definierar jämställdhet. Det har ingenting med att göra att jag skulle vara för ett omjämställt samhälle, utan helt enkelt hur man definierar vad som är just jämställdhet.
För många är jämställdhet en jämn könsfördelning på till exempel en arbetsplats eller i en företagsstyrelse. Man vill komma så nära en jämn fördelning som möjligt mellan könen. Inklusive mycket annat förstås, men det är just den jämna könsfördelningen som ofta kommer upp när man diskuterar jämställdhet.
Och för att uppnå denna jämna fördelning diskuterar man kors och tvärs olika åtgärder för att nå dit. Lagstiftning och kvotering till exempel. Personligen är jag mot kvotering i vissa avseenden. Det ska självklart vara en persons kvalifikationer som gör att vederbörande får ett jobb och ingenting annat. Om man inför krav på jämn könsfördelning i till exempel en företagsstyrelse, vad gör man då om inte tillräckligt många kvalificerade personer av "rätt" kön söker poster inom styrelsen? Ska man då anställa personer just på grund av deras kön och inte deras meriter?
Det märkliga är ju att ingen vågar ens andas att man skulle anställa en man för att denne är man, för då har man taskig kvinnosyn. Men det går utomordentligt att säga att man vill kvotera in kvinnor, även om de kvinnor som söker en tjänst inte har rätt meriter.

För mig har jämställdhet ingenting med jämn könsfördelning att göra, utan snarare att alla ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett kön. Självklart kan jag tycka det blir trevligare på en arbetsplats om båda könen är representerade, men det har fortfarande ingenting med jämställdhet att göra.
Har man någon gång frågat sig varför det är så få kvinnor inom vissa yrkeskårer eller företagsstyrelser - förutom att Sverige tidigare varit oerhört ojämställt?? Kan det vara så enkelt att det finns för få kvinnor med de rätta meriterna? Om man nu vill ha en jämnare könsfördelning i toppskikten, kanske man istället ska börja i andra ändan och arbeta för att fler kvinnor söker sig till de utbildningar som krävs?!
Tittar man 25 år tillbaka i tiden, är ju skillnaden enorm mot hur det är idag. På 80-talet fanns ytterst få kvinnliga ministrar, VD:ar och andra toppchefer. Idag är de ändå ganska många - och tittar man 25 år framåt i tiden kommer vi säkert att ha kommit ännu längre.
Fortfarande kan det vara svårt att rekrytera kvinnor till vissa utbildningar, fortfarande finns det en del gamla "stofiler" som hellre anställer en man på en topposition än en kvinna. Något som säkerligen kommer fortsätta förändras med tiden.
Och varför debatteras det aldrig hur ojämställt det är inom till exempel vård och omsorg? Är det för att det är så kvinnodominerat där och män inte ska behöva "förnedras" att kvoteras in på kvinnodominerade arbetsplatser, utan bara tvärtom? Är det viktigare att toppskikten i samhället är jämställt än till exempel vården?

---

---

Bilden lånad från English graphic

För en tid sedan bytte Blogg.se plattform och man införde en lång rad nya förändringar och nya finesser. De flesta väldigt bra, även om det hittills också varit en hel del strul med många av de nya funktionerna än så länge.
Jag har ju haft en ganska stenhård policy vad gäller kommentarerna och gallrat ganska hårt bland de kommentarer som kommit. De som inte publicerats har jag aldrig raderat, utan de har gått att leta fram för mig när jag varit inloggad.
Jag har nämligen tyckt att det varit bra att gå tillbaka och titta bland kommentarerna. Men igår kväll upptäckte jag att de kommentarer jag valt att inte publicera plötsligt publicerats i och med övergången till den nya plattformen. Självklart ingen större katastrof egentligen, men dock finns det ju en anledning till att kommentarerna aldrig publicerats. Nämligen att jag av någon anledning helt enkelt inte vill att de ska synas på bloggen.
Så jag fick påbörja arbetet att gå igenom alla kommentarer - och det är några stycken på en blogg som uppdaterats dagligen i snart tre års tid. Det gör att det är hundratals kommentarer att läsa igenom ytterligare en gång - plus att bedöma dem på nytt.
Nu har jag gjort den första gallringen och kommer göra ytterligare en genomgång igen. Men jag måste erkänna att det många gånger är en ganska rolig läsning att titta igenom alla kommentarer. För jisses, vilka kommentarer man fått på vissa inlägg!!
De allra flesta opublicerade kommentarerna är givetvis olika spamkommentarer från desperata bloggare försöker att "marknadsföra" sina bloggar. Men det är också rejält otrevliga kommentarer, många gånger till inlägg som inte alls borde väcka några starka känslor överhuvudtaget.
De roligaste kommentarerna är förstås när man skrivit om invandring, religion - och homosexualitet. Många totala rättshaverister, men också personer som uttalat regelrätta hot. Jag är normalt väldigt frikostig när jag publicerar kommentarerna, men när det går till rena personangrepp, hot eller liknande publiceras inte kommentaren. Oftast skrattar jag mest åt dessa kommentarer, men har ingen som helst lust att de ska ligga ute på bloggen.

Dock har man nu infört en funktion som jag har en känsla av att jag kommer använda flitigt. Det går nämligen att anmäla kommentarer som spam numera! Och den knappen kommer jag klicka flitigt på när alla desperat fjortisbloggare hädanefter bjuder in till frågestunder eller "tycker" att jag har en "fin blogg". Hur effektivt detta kommer att vara har jag ingen aning om, men jag hoppas detta kommer inverka avskäckande på många bloggare, att man faktiskt kan bli blockerad från att skicka fler kommentarer....

---

---

Jag har nog aldrig reflekterat över vilken otrolig skillnad det kan vara i kvalitet mellan olika mobila bredband. Självklart är det väl egentligen inte så konstigt att det är så det ligger i, men att det kan vara så milsvid skillnad som det kan tyckas vara har jag nog aldrig riktigt förstått.
En annan skillnad har jag sedan väldigt varit fullt medveten om, nämligen hur man blir bemött när man vänder sig till olika företag - oavsett ärende. Men att reklamera en vara eller tjänst tycks inte alltid vara det allra enklaste.
I vintras beställde jag ett mobilt bredband från Tele2. Jag ville ha ett billigt bredband som inte heller behövde vara särskilt snabbt, bara för att ha med de gånger jag inte är hemma men vill ha datorn med mig.
Jag fick hem modem och SIM-kort och installerade det hela. Men väldigt snabbt började jag bli mer och mer missnöjd med bredbandet. På Tele2's hemsida beskriver man bredbandet med följande text: "Ett bra abonnemang för dig som, förutom mailar och surfar, kollar lite filmklipp samt lyssnar på webbradio". Pyttsan, säger jag bara! "Bra" är nämligen en överdrift som heter duga.
För trots att jag oftast använt bredbandet stillasittande på mitt arbete på åttonde våningen i ett hus på Kungsholmen i centrala Stockholm, har det fungerat undermåligt till tusen. Uppkopplingen var seg; lyssna på webbradio många gånger en omöjligt och att tro att man kunde göra något annat samtidigt som webbradion var igång var inte att tänka på. Väldigt ofta bröts anslutningen till internet, vilket ofta gjorde att olika arbeten på till exempel bloggen försvann. När anslutningen väl försvunnit, kunde det ofta ta uppåt någon timme innan jag kunde komma åt internet igen.

Tre gånger reklamerade jag skriftligen bredbandet till Tele2's kundtjänst - utan att överhuvudtaget få något svar ens en gång. Bara det är i sig illa nog i mina ögon.
När jag reklamerat bredbandet en tredje gång utan att få något svar, skrev jag till Allmänna reklamationsnämnden och förklarade ärendet. Redan innan ARN börjat titta ordentligt på ärendet, kontaktade de även Tele2 för att ha en kontaktperson där under ärendets gång. Det lustiga var att det bara gick några dagar efter min anmälan till ARN, så fick jag ett brev från Tele2, där man skrev att man gick med på att jag sa upp abonnemanget trots att jag har lång bindningstid kvar.
Det enda de ville att jag skulle göra, var att returnera modemet som ingick i abonnemanget. Och modemet är nu postat, så till veckan bör Tele2 få tillbaka det och därmed avslutar de abonnemanget. I alla fall om de håller vad de lovar...
Men visst är det märkligt att det är först när jag kontaktar ARN, som de överhuvudtaget kommer sig för att skriva tillbaka?! Borde det ingå i normal, god service att åtminstone höra av sig till missnöjda kunder?
Jag har nu övergått till att ha samtliga mina abonnemang hos Telia och har nu även mitt mobila bredband där. Det kostar visserligen 30 kronor till i månaden, men jag får å andra sidan ett snababare bredband. Dessutom är det ett bredband som tycks vara avsevärt bättre än Tele2's. Det går utomordentligt att pyssla med saker på internet samtidigt som webbradion är igång. Och det blir inte ständiga avbrott i sändningen, utan nu går det faktiskt att hänga med i programmen! :-)

---

---

Jag har i någon usträckning jobbat skift under stora delar av mitt vuxna liv. Det har mer eller mindre varit ett aktivt val, eftersom jag sett och fortfarande ser stora fördelar i det. Att få lite längre ledigheter än bara ett par dagar då och då, men  framförallt att vara ledig även mitt i veckan ibland.
Med det schema jag går på nu, har vi var sjätte vecka helt ledig och minst en ledig vardag varje vecka. På så vis kommer jag i princip alltid från att behöva åka till och från jobbet i den värsta rusningstrafiken och jag behöver oftast inte bege mig in till stan på lördagarna, då det är fruktansvärt svårt att ta sig fram.
Men samtidigt börjar jag emellanåt alltmer se nackdelarna med skiftarbetet. Det känns allt motigare att åka till jobbet på helgerna, det är allt oftare jag kan sakna att ha en regelbunden dygnsrytm.
Jobbar jag dagtur en helg, känns det ändå helt okej. Då hinner man få lite "helgkänsla" på kvällen; man kan äta lite extra gott och ta ett glas vin. Även om det inte blir något nattsuddande, kan man ändå få en vag känsla av att det faktiskt är helg. Jobbar jag kväll en helg, sitter jag ofta uppe en stund när jag kommer hem, tar en öl och lyckas faktiskt få lite helgstämning även då.
Men det allra motigaste är faktiskt natthelgerna! Man hinner och orkar inte särskilt mycket annat än att jobba, äta och sova. Någon helgstämning får man inte och det känns inte som någon vits att försöka tro att man ska hinna göra något annat än att jobba.
Innan natthelgen har man onsdagen och torsdagen ledig och jag brukar försöka göra det till "min helg" istället. Då äter jag lite gott, kanske går ut eller vad nu må vara jag vill hitta på. Natthelgen blir sedan som vilken vardag som helst. Det känns märkligt när man en lördagkväll ställer sig och steker pannkaka eller falukorv, man vet att det hos många är festligt i någon bemärkelse. Alltmedan jag själv sover större delen av dagen, för att sedan laga vardags för att ett par timmar senare bege mig till jobbet. När man sedan är på plats på jobbet känns det visserligen lite mindre motigt. Tiden tickar på och man har ändå att göra så att tiden går.

Självklart har jag emellanåt tänkt tanken att söka jobb som inte innebär skifttjänstgöring. Men precis som väldigt mycket annat är det en avvägning mellan bra och dåliga sidor i ett arbete. Jag skulle definitivt sakna att vara ledig mitt i veckorna, att kunna ha en sovmorgon mitt i en arbetsvecka och att ha mer en två dagars ledigt i rad. Frågan är väl bara vilket man föredrar?

---

---

Det råder total fotbollshysteri i Europa för tillfället.Vart man än vänder sig, vem man än pratar med, pratas det fotboll. Det skrivs i tidningar och rapporteras i TV och radio, man möts av sporten överallt.
Personligen har jag aldrig varit nämnvärt intresserad av fotboll. Jag kan möjligen se Sveriges matcher om vi går till slutspel i EM eller VM, men där går min gräns. Det är ytterst sällan jag slår på en fotbollsmatch om jag är ensam hemma, utan det är om det råkar falla sig så att jag umgås med någon som vill se den, just vid tiden för matchen.
Någon enstaka gång händer det visserligen, det ska jag erkänna, att jag slår på en match även om jag är ensam hemma. Men då ska jag ha väldigt långtråkigt! ;-)
Jag jobbar med många som är väldigt fotbollsintresserade och fascineras ibland av den otroliga fanatism jag kan se hos många fotbollsintresserade. Att man vill se Sveriges matcher kan jag absolut förstå, men när man vill se matcher mellan mer "udda" länder kan jag inte längre se att det kan vara så otroligt fängslande. Jag bryr mig verkligen inte hur det går för Turkmenistan, Kina eller Långbortistan i fotbolls-VM - så länte de möjligen inte spöar Sverige.
Och nej, jag klankar inte ner på någon som är fotbollsintresserad! Självklart har alla olika intressen, så enkelt är det. Personligen tycker jag det blir ganska långtråkigt efter ett tag att se vuxna människor springa omkring och sparka boll, men det är ju enligt min personliga uppfattning.
Samtidigt - trots mitt totala ointresse för fotboll - kan jag inte låta bli att tycka det är tråkigt att Sverige nu faktiskt åkt ur EM. Även om man är ointresserad av en sport, tycker i alla fall jag att det ändå är roligt om Sverige vinner, eller åtminstone får medalj. Jag är inte den som kommer gråta mig till sömns, men kan ändå inte låta bli att beröras heller...

---

---

Myten att det bakom varje framgångsrik kvinna står en förvånad man, ska vi nu slå hål på! För det varje framgångsrik affärskvinna först och främst måste ha är självförtroende och en osviklig tro på sig själv och sin förmåga. För om du tror på dig själv och utstrålar positiv energi så kommer det att märkas och smitta av sig.

Självklart finns det även några måsten för alla affärskvinnor – och även affärsmän för den delen – som kan göra livet betydligt enklare. Det gäller att alltid vara på språng, ha ett leende till hands och vara beredd att göra intryck.

#1 Visitkort
Vad varje upptagen affärskvinna först och främst behöver ha till hands är ett visitkort. Detta är en liten klassiker som har överlevt digitaliseringen och fortfarande är lika populär. Men för att kunna konkurrera med den digitala världen, har visitkorten blivit alltmer avancerade och personligare än någonsin tidigare.

Visa vem du är och vad du gör med ett personligt och charmigt visitkort, oavsett karriär! Nuförtiden tillverkas de allra flesta visitkort av återvunnet material med en fräsch finish av till exempel satin eller laminat.

Med en egen visitkortsportfolio gör du lätt intryck – eller kan enkelt och snyggt beskriva vad du gör!

Skaffa snygga visitkort här!

 

Varje upptagen affärskvinna måste även ha tillgång till ett kreditkort som kan möta hennes behov. Med rätt kreditkort kan du ta del av många extra förmåner. Det kan till exempel vara att samla flygmil och få tillgång till lyxiga flygplatslounger – för dig som vill resa med stil.

Var alltid beredd oavsett var du befinner dig med ett kreditkort som ger dig det där lilla extra och kan ge dig guldkant på tillvaron. Du kan till exempel samla poäng på allt du handlar och få rabatt när du äter ute eller reser.

Läs mer om hur du går till väga för att skaffa American Express kreditkort online och ta reda på vilket kort som passar dina behov bäst.

 

Att alltid ha en rapp replik till hands kan ge dig ett övertag i affärsvärlden och hjälpa dig att göra det där viktiga intrycket på just rätt person. Fäll rätt kommentar i rätt läge genom att läsa på om kända citat och ordspråk. Se till att alltid hamna i blickfånget och i rampljuset genom att vara fantastisk och att ha koll på läget.

Som en upptagen affärskvinna behöver du ofta resa lätt och det är viktigt att dina viktigaste verktyg får plats i en liten väska. Med snabba repliker, ett visitkort och rätt kreditkort så kan du vända huvuden världen över utan att behöva lyfta ett finger. Så res lätt och håll huvudet högt oavsett vart du befinner dig.

---

 

Emellanåt hamnar man i situationer där ens beslut och handlingar ger följder som man kanske inte riktigt kunnat överskåda eller förutse. Anledningarna kan förstås vara otroligt många, men leder många gånger till att man emellanåt känner sig skyldig till saker som man kanske indirekt har orsakat. Och det oftast utan att man ens haft uppsåt eller ens kunnat förutse att detta hela skulle kunna ske.

Jag har exempelvis varit med om en sambo som hotade - och till och med var på väg - att ta livet av sig för att jag skulle vara barnvakt åt min bror medan mina föräldrar besökte min döende farfar.

Jag har i efterhand många gånger tänkt tanken vad som hänt om jag faktiskt gått den gången. Om jag faktiskt dragit på mig jackan och lämnat lägenheten. Hade hon då tagit livet av sig - och hade det i så fall faktiskt varit mitt fel?? När jag bestämde mig för att gå över till mina föräldrar, trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att hon skulle reagera med att hota att ta livet av sig. Även om jag visste att hon var psykiskt labil, trodde jag aldrig att just en sådan reaktion skulle komma.

Någonstans känner jag att jag egentligen inte skulle kunna klandra mig själv för om hon tagit sitt liv för en sådan sak. Det är ju inte direkt så att jag gjorde detta i syfte att såra henne. Hade jag istället gjort henne riktigt, riktigt illa hade det kanske varit en helt annan sak.

Men emellanåt tar vissa beslut och handlingar proportioner som man aldrig kunnat förutse eller överskåda. Hur ska man kunna tro att någon tar livet av sig för att man vill sitta barnvakt åt sin lillebror för att ens pappa vill besöka sin döende far? Det är inte direkt en situation man faktiskt skulle kunna tro uppstår, eller hur?! Men samtidigt blir det en situation, där man faktiskt skulle få rejäla samvetskval om det innebar någons död för att man faktiskt gick ut genom dörren. Även om man inte direkt orsakade personens död.
Att jag vill passa min bror medan våra föräldrar besöker vår döende farfar är inte en orsak för någon att ta livet av sig, men ändå kanske är det någon som gör det. Vems är då felet? Ska jag ta det på mitt samvete, även om det inte är orsak nog att begå självmord?

 

En annan gång träffade jag en tjej, som jag efter en tid insåg att jag inte ville vara tillsammans med. Anledningarna var många och jag tänker inte gå in på dem här.
Men när jag gjorde slut, bröt hon ihop och hamnade på psykakuten. Ska jag i detta läge anse att det är mitt fel att hon blir inlagd på psyket? Eller helt enkelt vara "egoistisk" och resonera att jag inte kan vara tillsammans med någon för att "vara snäll"?!
För hur skulle den här personens reaktion bli om det någon gång skulle komma fram att jag varit tillsammans med henne just på grund av att jag inte ville såra henne genom att göra slut? Skulle det då ta värre vändningar än att hon "bara" hamnade på psyket?
Självklart är det svårt att inte klandra sig själv för att någon hamnar på psykakuten för något som man själv faktiskt har gjort. Det skulle säkert de allra flesta känna. Även om man vet att de allra flesta inte reagerar så starkt på att man avslutar ett förhållande. Tilläggas ska givetvis att jag inte avslutade det förhållandet på något exceptionellt elakt sätt, på något utstuderat och dumt sätt som borde gjort att någon skulle ta så illa vid sig.
Det finns naturligtvis många andra situationer än just kärleksförhållanden, där ens beslut och handlingar kan ta oanade konsekvenser. Just för min egen del har det just varit sådana situationer som förhållanden, där man ställts inför dilemman man inte riktigt kunnat förutse. Men jag misstänker att listan kan göras lång över situationer där olika handlingar och beslut kan ta vändningar man aldrig kunnat ana...

 

 

Bilderna lånade från BGF, Impactiviti blog

 

Igår kväll besökte jag Gröna Lund för första gången i år. Men nej, det var inte för att åka karuseller och äta sockervadd - utan för att gå på en spelning med en artist jag hyser någon märklig form av hatkärlek till. Nämligen Torsten Flinck.
Å ena sidan gillar jag en hel del av det han gör, samtidigt som jag tycker att han verkar vara en person jag aldrig skulle klara av att umgås med. Jag undrar om det finns några kemiska substanser den mannen inte stoppat i sig?! Många gånger när man sett honom i olika TV-program har han verkat totalt virrig och sönderknarkad, för att inte säga totalt osympatisk.
Men igår blev jag faktiskt positivt överraskad. Flinck framförde bra låtar på ett bra sätt - och var till och med rolig mellan låtarna också! Visserligen kändes han aningen flummig, men inte så att det kändes problematiskt på något sätt.
En timme höll han på och det bjöds både på bra musik och en del skratt. Men sen är det självklart så att jag inte hade särskilt höga förväntningar alls när jag åkte dit och då är det ju lättare att bli positivt överraskad. Hade jag däremot läst en rad positiva recensioner och hört att Flincks spelningar skulle vara otroligt bra - då hade jag säkert sett spelningen med långt mer kritiska ögon. Och kanske till och med blivit besviken istället...
Men en sak är i alla fall säker. Jag kommer - som ett antal somrar förr om åren - hänga en hel del på Grönan. Detta är den första spelningen för sommaren som jag varit på på Grönan, men fler kommer det bli. Jag brukar hålla mig med säsongskort, men aldrig för att åka dit för att åka karuseller utan för att lyssna på musik. Förra sommaren glömde jag bort möjligheten att gå på Grönan och lyssna på musik, något säsongskort blev det aldrig då. Men i år kommer jag hända där desto mer!

Men är det bara jag som förvånas över hur många kändisar på ett väldigt öppet sätt kan hålla på med både det ena och det andra, men uppenbarligen aldrig - eller bara någon enstaka gång - åka dit för det?!
Tanken slog om återigen under gårdagskvällen när jag var på Torsten Flincks spelning och tänkte på att de allra flesta vet att han säkerligen missbrukar både det ena och det andra. Det är knappast någon hemlighet, eller hur?!
Andra artister kan genom texter eller i intervjuer mer eller mindre erkänna att de använder eller har använt droger, men händer det något? Nej, oftast inte.
Visst, vissa åker faktiskt dit för sitt användande av narkotika. Senast hade vi Plura från Eldkvarn som fick några månader med fotboja för narkotikabrott. Men då blir det istället nästan synd om personen ifråga, men undrar hur det ska gå för den dömde, hur denne ska fortsätta kunna uppträda och skriva musik under strafftiden. En artist som döms för brott blir nästan hyllad som en "äkta" rockartist och konstnär istället för en brottsling.
För som artist eller konstnär är det nästan att man förväntas vara en strulputte, som använder droger, slår sönder hotellrum, kör bil i situationer man absolut inte ska köra - och så vidare.
Det är lätt att dra samma parallell till olika terrordåd (även om det självklart är väsentligt mycket allvarligare brott), där olika terrororganisationer tar på sig ansvaret för det inträffade. Men utan att någon ställs inför rätta, trots att man faktiskt erkänt sig skyldig, Och en artist som uppenbarligen - och kanske till och med är öppen med - begår brott tycks väldigt ofta gå fri...

 

Bilderna lånade från DT

Så har Blogg.se börjat införa det nya bloggverktyget. Själv tycker jag det ser bra ut och det blir säkerligen bra i slutändan. Allt känns plötsligt mycket proffsigare på något sätt och det har kommit en del funktioner jag faktiskt saknat.

Att sedan alltid blir en del "barnsjukdomar" när man inför något nytt kanske inte är så konstigt. Så är det ju faktiskt ibland. Men sedan jag gick över till det nya verktyget för några dagar sedan, känns det nästan bara varit problem! Plötsligt är det jättemycket som inte fungerar.

Länkar har försvunnit, andra syns på bloggen men fungerar inte när man klickar på dem. Och på kategori- och arkivsidan har nästan halva vänsterkolumnen försvunnit helt. Detta utan att jag ens ändrat i den. Jag har kollat i html-koderna för att se om något kan ha blivit fel någonstans, men kan inte hitta några fel.

Jag har mejlat flera gånger till supporten, men vissa saker har man inte besvarat. Och det är väl det som stör mig allra mest egentligen. För det första bör man väl faktiskt ha kollat igenom allt så man det allra mesta fungerar innan man inför ett nytt system. Men är det sedan så att det ändå blir strul, borde man ju åtminstone åtgärda detta så fort som möjligt, Det är inte utan att man börja om man haft full koll på allt innan ma införde det nya verktyget. Nu blir man istället dränkta i felanmälningar från olika bloggare, så man inte hinner med allt.

Skulle inte det kunna vara en rimlig tankebana, att det är just så det ligger till? I min värld känns det ganska oproffsigt måste jag säga. Skulle jag vara ansvarig för ett bloggverktyg, skulle jag vilja att man var hyffsat säker på att inte få några barnsjukdomar redan innan man inför det nya verktyget - för att sedan ha extrapersonal i tjänst för att snabbt åtgärda sådant man inte kunnat förutse. Även på helgerna.

Jag tillhör dem som betalar för min blogg, även om det ju inte är några större summor det är frågan om. Men betalar jag för en tjänst, förväntar jag mig att den ska fungera. Enstaka problem är en sak, men inte så mycket som det faktiskt är i perioder på Blogg.se. Och inte minst så mycket som det varit sedan de införde det nya verktyget...

 

 

Bilden lånad från MLM Buisness Opportuinties Blog

 

För ganska exakt 16 år sedan tog jag studenten och jag kan fortfarande minnas den euforiska känslan av lycka och frihet när man visste att skolan var över. Den dag jag längtat efter under massor med år, varav de sista 5-6 åren jag var så skoltrött att jag på fullaste allvar övervägt att hoppa av gymnasiet.

I efterhand är jag förstås glad att jag aldrig hoppade av, att jag faktiskt gick klart skolan. Nu, som vuxen, har man ju insett hur viktig en gymnasieutbildning faktiskt är att ha i bagaget. Något man inte riktigt insåg då, när man var så extremt skoltrött som i alla fall jag var.

Det enda jag minns från sista terminen på gymnasiet är i princip en lång rad klassfester och studentskivor. Det var många gånger man mer eller mindre gick direkt från olika efterfester till första lektionen på morgonen. Något jag idag aldrig skulle orka med! Ska jag upp och jobba på morgonen, går jag inte ens ut kvällen innan längre.

När sedan själva avslutningen kom, var det inte många timmar man sov den helgen. Festandet började redan på morgonen med champagnefrukost, följt av åkande på studentflak, klassfester och slutligen även studentbal.

Jag skulle knappast påstå att vi var särskilt städade under studentfirandet, även om det aldrig var frågan om några regelrätta fylleslag eller några bråk. Åtminstone inte på det fester jag var på.

I dagarna är årets studentfirande i full gång, med en hel del fylla och även en del bråk vad jag förstått. Och många är förstås snabba med att fördöma de festande ungdomarnas beteende och säga att minsann var lugnare förr. Jag vet inte riktigt om jag tror på att studentfirandet var lugnare förr. Man minns nog det man vill minnas från sitt eget studentfirande och väljer bort att minnas att det säkerligen förekom bråk och fylla även då. Ungdomar har i alla tider velat provocera de äldre generationerna och detta har säkerligen tagit sig lite olika uttryck genom åren. Men festats har det nog alltid gjorts i dessa sammanhang. Åtminstone i någon utsträckning.

Sen är det förstås synd att en dag man ska bära med sig genom livet som ett ljust minne istället blir något man knappt minns på grund av för mycket alkohol eller ett dåligt minne för att man blivit nedslagen.

 

 

DN 1 EX 1 SvD 1

 

Bilden lånad från Lux-Limo

 

En man dömdes 2008 för ett rån mot Swedbanks kontor i Sundbyberg. När mannen sedan avtjänat sitt straff, knatar han in på Swedbanks kontor i Kista för att öppna ett konto. Men han nekades att öppna något konto, eftersom banken hade en notering om mannen i datasystemet, där det framgick att han en gång rånat banken.

Nu konstaterar Datainspektionen att Swedbank strider mot personuppgiftslagen i och med att man lagrat dessa uppgifter.

Jag kan inte låta bli att tycka det är lite komiskt att man faktiskt väljer att försöka öppna ett konto i samma bank som man en gång rånat. Skulle en våldtäktsman fria till en kvinna som han en gång våldtagit? Visserligen en makaber jämförelse, men ni förstår säker vad jag menar... :-)

Och även om man ska anses ha försonat sitt brott i och med avtjänat straff, kan jag faktiskt ha full förståelse för att Swedbank inte vill ha en dömd bankrånare som kund. Man kan i det oändliga diskutera om det var rätt av banken att spara uppgifter om att mannen faktiskt var dömd för bankrån. Självklart integritetskränkande, men samtidigt fullt förståeligt. Skulle jag driva en hyrbilsfirma, skulle jag förmodligen vilja veta om potentiella kunder ofta kör rattfulla. Skulle jag driva en vapenhandel, skulle jag säkerligen vilja veta om mina kunder var dömda för mord. Och om jag drev ett bankkontor skulle jag förmodligen inte vilja ha bankrånare som kunder.

Samtidigt som en person som faktiskt avtjänat sitt straff också ska ha en rimlig chans att komma tillbaka till samhället och leva ett laglydigt liv. Har man avtjänat sitt straff, ska man inte straffas ytterligare... Så visst är det ett svårt dilemma?! Vems intressen ska man värna om i första hand?

 

 

DN 1 GP 1 SvD 1

 

Bilden lånad från Computer clipart

 

Så är äntligen den nya hatthyllan på plats. Som jag har väntat kan jag säga. Sedan jag flyttade tillbaka till lägenheten för snart ett år sedan har jag haft en hatthylla uppsatt under ett par veckors tid. Den hatthylla som senare rasade ner och förstörde de nya tapeterna.

Nu har äntligen nya tapeter kommit upp i hallen och idag kom man från Stockholmshem och borrade upp hålen för hatthyllan. Nu håller jag intensivt tummarna för att hatthyllan faktiskt håller och sitter kvar på väggen.

Visst är det märkligt att det kan kännas så skönt att få upp en så pass enkel sak som en hatthylla?! Att man faktiskt kan sakna det. Det känns ju inte som den viktigaste inredningsdetaljen i ett hem... Men med tiden har det ändå blivit irriterande att inte ha någonstans att hänga ifrån sig ytterkläderna, att mössar, vantar och paraplyer legat på de mest märkliga ställen i hallen.

Men nu börjar jag känna att i alla fall hallen är färdigmöblerad och inte behöver kompletteras mer. Det enda som fattas är att få upp den stora hallspegel jag köpt. Det krävs rejäla hål, plugg och skruv för att den ska sitta kvar och jag har ännu inte kommit mig för att få ordning på den delen.

Sedan jag blev ensamstående för ett antal månader sedan, har det gått stora summor pengar till heminredningsattiraljer. Jag väntar bara på att få klippkort hos Ikea, så många gånger som jag sprungit där under våren. Tur är väl att jag tycker det är så roligt med heminredning och att gå i möbelvaruhus. Jag skulle ledigt kunna sätta sprätt på hundratusentals kronor på olika möbelvaruhus - bara jag haft de pengarna och det utrymmet.

Min stora dröm är ju att så småningom kunna köpa ett stort hus med massor av rum och sedan kunna inreda huset efter eget tycke. Helst ska det vara en gammal skola eller ett gammalt, mindre hotell. Sedan kunna bygga om och inreda så som jag själv vill ha det. Men dithän kommer jag förmodligen aldrig att komma, med tanke på vilka pengar som skulle krävas. Men drömma är ju fortfarande gratis... ;-)

 

 

 

Bilden lånad från Lachritz

 

 

Så är det Sveriges Nationaldag. En dag som förmodligen har färre anor och traditioner än många andra länders nationaldagar. Tänk bara på 17 maj i Norge, där snackar vi nationaldagsfirande.

Här i Sverige har det istället nästan varit lite tabu - åtminstone senaste åren. När jag själv var liten, gick man i skolan den sjätte juni och det var undervisning i princip som vanligt. Den enda skillnaden var att man gick ut på skolgården, sjöng nationalsången medan vaktmästaren hissade flaggan. Sedan gick man in igen och fortsatte plugga.

Det är inte många år sedan det blev helgdag, men den största skillnaden är väl egentligen att vi som jobbar denna dag får lite extra betalt för vår arbetsinsats. Så värst mycket firande är det oftast inte, vi svenskar är trots allt ganska dåliga på det.

Istället anses man nästan vara lite rasistisk om man vill fira nationaldagen och uttala stolthet över det vackra och härliga landet Sverige. Tyvärr är det ju många mer eller mindre rasistiska element som mer eller mindre lagt rabarber på att fira denna dag - medan vi som inte sympatiserar med dessa nästan inte vågar ge oss ut på gatorna.

Visst, det är något av en överdrift - men jag vågar nog hävda att det ändå ligger en hel del sanning i det. Tyvärr är det plötsligt synonymt med att vara rasist om man viftar med svenska flaggan, sjunger nationalsången och säger sig vara stolt över sitt land. Personligen är jag väldigt stolt över att ha förmånen att vara född och uppvuxen i Sverige, jag har inga som helst planer på att bosätta mig för gott någon annanstans. Men det har ju ingenting med min människosyn att göra.

Men det är ju tragiskt att nationaldagsfirandet många gånger förknippas med sammandrabbningar mellan rasister och motdremonstanter. Något som bland annat inträffat i Södertälje idag. I demokratins namn ska man självklart få demonstrera, men inget försvara våldsamheter och bråk - oavsett vem som står bakom det.

 

Men någon "tradition" kring att fira vår nationaldag har vi ju inte här tyvärr. Även om nationaldagen nu är röd dag, är vi nog få som verkligen känner att det är något speciellt denna dag.  Mig gör det absolut ingenting att jobbad denna dag, snarare ser jag en möjlighet tjäna några kronor extra...

 

 

DN 1, 2, 3, 4 SvD 1

 

Bilden lånad från Nationaldagen

 

Så är man djur- och husvakt i ett idylliskt beläget hus på Torö utanför Nynäshamn. Min pappa med sambo är bortresta över helgen och behövde någon som såg efter åtta katter (inkluderande sex kattungar) och en hund. Nej, jag tvekade faktiskt inte särskilt mycket innan jag sa att jag kunde vara på plats och passa djur och hus.
Det enda det hängde på var jobbets planering inför sommaren, men jag förblev ledig denna helg och kunde därmed bege mig ut hit.
Huset ligger otroligt idylliskt med ängar och skog runtomkring och jag hade sett fram emot att kunna sitta i trädgården med kaffe, en kall öl och en god bok. Men så kom det oväder som dragit in över Stockholmsområdet. Då övergick jag till att se framför mig hur jag skulle mysa med eld i kakelugnen, någon bra film och tidsfördriv framför datorn. Men stormen ledde "förstås" till att strömmen gick och direkt kändes som att även den delen av planerna gick i kras. Men lyckligtvis var strömmen inte borta mer än runt 1,5 timme, så jag kunde ganska snart se att jag kunde återgå till att mysa inomhus med levande ljus, några kalla öl, film och lite förstrött surfande på internet.

Det verkligen inte långt ifrån att man blir extremt lockad att skaffa en katt när man ser dessa otroligt söta kattungar. Jag undrar om det finns någon människa på denna jord som inte tycker en kattunge är söt? Jag skulle verkligen kunna tänka mig en katt igen, har ju haft flera katter genom åren. Men med tanke på att jag fortfarande hoppas på ett jobb till sjöss är det ju inte direkt läge just nu att "bli med katt".
Jag har även tidigare varit inne på att skaffa en hund, men det är sedan länge uteslutet. Även om jag tycker väldigt mycket om hundar, kräver en hund alltför mycket tid och engagemang för att jag känner att det skulle passa in i min ofta ganska hektiska tillvaro.

För några år sedan drömde jag om att bo precis så här lantligt som jag just nu befinner mig. Det skulle vara långt till stan och långt till närmsta granne. Men med tiden har jag sakta ändrat mig och insett att jag faktiskt vill ha nära till stan. Jag kan absolut tänka mig att bo lantligt, men inte på landet.
Idag känner jag mer att jag vill ha en kompromiss; jag vill ha nära till stan men fortfarande ha naturen runt knuten. Jag kan absolut se charmen i att bo väldigt lantligt med naturen inpå husknuten, det tänker jag verkligen inte neka till på något sätt.
Men att bo ute på landet sker till priset av något annat, oftast till exempel ett socialt liv - åtminstone det sociala liv jag själv vill ha. Det blir direkt krångligt om man blir bortbjuden eller själv vill bjuda hem folk. Det kostar plötsligt en förmögenhet att ta en taxi hem, det är inte bara att hoppa på nattbussen eller tunnelbanan.
Men när jag befinner mig i dessa lantliga miljöer, blir jag verkligen lockad av att bo så här. Jag kan faktiskt känna en längtan efter att komma närmare naturen än jag gör i min förortslägenhet.
Samtidigt vet jag priset av att "bo långt ifrån civilisationen", av att ha långa sträckor att åka om man vill träffa någon eller att folk har långt att åka om de ska hälsa på mig. Det sociala livet tar väldigt snabbt stryk, det är en sak som är säker. Sen spelar det ingen roll om man har andra kvaliteter i tillvaron.
Men visst är det så att man får göra vissa uppoffringar var man än bor. Bor man närmare stan, får man offra närheten till naturen och bor man mer lantligt får man offra det sociala. Men jag kan absolut se den fantastiska tjusning det är i att bo på landet, att bo på det sätt där jag befinner mig just nu. Lugnet, tystnaden och närheten till naturen är verkligen något speciellt, det kan ingen neka till. Att sedan omge sig med djur är något verklige speciellt.
Men jag har nog kommit fram till att jag vill ha balansen mellan stad och lantlig miljö. Något som jag faktiskt får genom att bo så pass nära stan som jag gör, samtidigt som jag har tillgång till familjens sommarstuga i Söderhamns skärgård liksom besök hos min pappa i den lantliga miljön utanför Nynäshamn.

DN 1, 2

Bilderna lånade från Sverigesurfen, CarroBarro

Jag har alltid ansett att religions- och yttrandefrihet är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Du ska kunna säga vad du vill utan att bli straffad och du ska kunna ha vilken religion du vill utan straffas för det.
Detta är förstås en frihet under ansvar, vilket inte alla riktigt tycks förstå. Yttrandefrihet ger inte någon rätt att säga saker som kan såra eller skada någon människa - eller för den delen företag och myndigheter heller. På sätt och vis kan man ju hävda att till exempel en tystnadsplikt som följer med många arbeten är en inskränkning i din yttrandefrihet. Liksom att man enligt lag har en lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare. Skulle jag som polisanställd ta upp missförhållanden på min arbetsplats eller sprida negativ information om min arbetsgivare (även om den råkar vara sann) skulle jag kunna bli av med jobbet.
Och på samma sätt kan jag straffas för till exempel rasistiska uttalanden eller uttalanden som på annat sätt kan vara kränkande för någon. Redan innan brott som hets mot folkgrupp fanns i svensk lag, hade vi till exempel ärekränkning som man kan dömas till böter för. Så att man kan dömas för rasistiska uttalanden är ju egentligen bara en komplettering till tidigare lagstiftning.
Men att "inte skada till exempel myndigheter och företag" är förstås i bemärkelsen att förtala och liknande. Självklart ska man till exempel kunna föra fram oegentligheter i ljuset, även om det ger ett företag dålig publicitet, precis som att man ska kunna belysa att en person missköter sig. Så det är två vitt skilda ting.
Och precis samma sak ska förstås gälla religionsfrihet. Självklart ska man kunna utöva vilken religion man vill så länge ingen annan skadas eller kränks av religionsutövandet. Det finns ju åtskilliga exempel på brott som begåtts i olika religioners namn - som barnaga, hedersrelaterade brott och så vidare - vilket förstås inte faller in under rätten till religionsfrihet.

Inom Jehovas vittnen anser man till exempel att själen sitter i blodet. Något som gör att många inte tar emot blod om de skulle behöva det.
Som vuxen och myndig har du förstås i de allra flesta fall rätt att neka vård, du har oftast ingen skyldighet att ta emot vård. Även om det skulle innebära att du inte överlever. Och det är ju var persons egna, aktiva val.
Men när man låter vissa saker gå ut över andra människor, blir i alla fall jag själv väldigt illa berörd. För ett antal år sedan läste jag om en svensk familj som var medlemmar i Jehovas vittnen. När sonen (som var omyndig) i familjen råkade ut för en trafikolycka, behövde han få blod för att överhuvudtaget överleva. Men föräldrarna vägrade, trots att det skulle innebär att sonen dog.
Dock finns i vissa fall möjligheten i vissa fall frånta föräldrarna vårdnaden under en viss tid. Och det var just vad som skedde i det här fallet; föräldrarna fråntogs vårdnaden och pojken överlevde.
Och i dagarna har man haft ett liknande fall i Australien. En fyraårig flicka var döende i cancer och behövde få blod för att överleva. Enligt läkarna skulle en blodtransfusion öka hennes chanser att överleva till 90 %. Men föräldrarna - som tillhörde Jehovas vittnen - vägrade, av religiösa skäl. Dock har en australiensk domstol gjort en helt annan bedömning och givit läkarna rätt att genomföra behandlingen.
Nu tror jag självklart inte att alla som är med i Jehovas vittnen vägrar sina barn blod om det skulle behövas. Man får hoppas att den stora majoriteten ändå inser att det är en tro de lutar sig emot, inte en vetenskap. Och att ett barn ännu inte är gamma nog att själv ta ställning i en sådan fråga. Men uppenbarligen dyker liknande historier upp emellanåt, fallet i Australien är långt ifrån det första - och knappast det sista heller.
Men när man låter sin egna tro "gå ut över" ett barn på detta sätt, är det i mina ögon skäl nog att ifrågasätta om man faktiskt är lämplig som förälder. Ett barn kan av förklarliga skäl ännu inte ta ställning i så stora och viktiga frågor och ska förstås heller inte "straffas" för föräldrarnas val av tro och livsstil. Det är något helt annat om man som vuxen väljer att gå i sina fotspår, men man ska inte tvingas göra det som barn.

DN 1

Bilderna lånade från Deviantart, Beltina

Sedan jag gick ut gymnasiet 1996 har jag totalt varit arbetslös i ungefär fyra månader. Det har varit uppdelat på två perioder á ungefär två månader vardera. I övrigt har jag alltid haft jobb, även om jag slitit rejält. Jag har pendlat långt, jag har arbetat på obekväma tider för skitlöner. Men jag har alltid varit självförsörjande och inte legat samhället till last.
Det finns personer i min bekantskapskrets som gått arbetslösa till och från under flera år. Personer som inte ansträngt sig det allra minsta för att för komma ut på arbetsmarknaden igen, personer som ställer skyhöga krav på vad de vill ha för jobb.
Ibland hör jag från personer som gått arbetslösa en tid att de inte vill pendla ens några få mil för ett arbete, att de inte kan tänka sig vissa arbetstider (som till exempel skiftarbete) eller flytta till en stad 5-10 mil bort för ett arbete.
Och jag kan inte motstå att låta mig provoceras. Ja, jag blir faktiskt snudd på förbannad. Man förväntar sig försörjning från samhället via A-kassa och socialbidrag, men kan inte tänka sig att pendla 3-4 mil enkel väg för ett arbete. Vilken värld lever man i då?
De flesta av dessa personer kan dessutom bara tänka sig att söka jobb inom det område där de är utbildade, vilket ger ett otroligt litet sökområde. Låt säga att du är utbildad undersköterska, bara kan tänka dig att jobba dagtid och enbart vill ha jobb på den ort där du bor (som kanske är en ort med 1000-1500 invånare) - hur tror du då att du överhuvudtaget kan få ett jobb???? Men sen har du ändå mage att klaga på att det är tråkigt att gå hemma, jobbigt att ständigt ha dåligt med pengar och trist att du aldrig kommer ut bland folk...
Av någon "väldigt märklig anledning" kan jag inte känna medlidande med en person i den som sitsen, som klagar på just sin arbetslöshet och dåliga ekonomi. Märker jag istället att personen faktiskt anstränger sig, faktiskt kan tänka sig att göra vissa uppoffringar för att få ett jobb blir saken en helt annan. Ser jag att personen faktiskt gör allt i sin makt för att få ett jobb, men att det inte räcker till blir situationen en helt annan. Då är det inte vederbörande som är lat eller lider brist på initiativförmåga, utan att det förmodligen råder arbetslöshet.

Men just denna "soffpotatismentalitet" provocerar mig något oerhört. En potentiell flickvän som visar dessa tendenser får mig att bli avtänd direkt - och riskerar att bli dumpad förr eller senare. Det är en otroligt oattraktiv egenskap överhuvudtaget.
Det går liksom inte att tycka synd om någon med den inställningen, som inte får ett jobb. Är man sedan beredd att flytta på sig inom rimliga gränseer, pendla och ta jobb inom ett område som man kanske inte utbildat sig till, då blir det en helt annan sak.
Men för mig - liksom för de flesta (inbillar jag mig åtminstone) - är det så självklart att man inte stirrar sig blind på ett visst yrke när man söker jobb. Det är bland de naturligaste sakerna i världen att söker brett och inom rimliga gränser tar det man får. Framförallt om man varit arbetslös ett tag.
Jag brukar själv säga att jag är "vänsterpartist light", eftersom jag i grunden håller med om många av de reformer högerregeringen genomfört sista åren, men att de dragit det hela till sin spets. Vissa gånger så långt att det blir inhumant.
För självklart ska man vara villig att flytta på sig, pendla och att söka jobb inom andra områden än man tänkt sig från början. Men när man hör om arbetslösa i Malmö som tvingas söka jobba i Haparanda blir man bara förbannad. Det måste dessutom kunna finnas en individuell aspekt. Är man sngel och bor på en annan ort än den närmsta familjen får man kanske finna sig att flytta längre, än någon som har man/fru och barn på hemorten. Målet med "arbetslinjen" ska ju ändå inte leda till att splittra familjer, rycka upp barn med rötterna från sina hemorter.
Blir du långtidssjukskriven, ska man i första hand förstås kunna gå tillbaka till sitt gamla jobb om det funkar inom rimlig tid. Men självklart ska man annars försöka hitta ett annat jobb innan det börjar diskuteras att bli förtidspenionär. För en tid sedan läste jag om en ung kille i 20-årsåldern som var döende i cancer. Läkarna gav honom max ett halvår till och uoppmande honom att nu passa på att göra saker han alltid drömt om men inte hunnit med. Så han gjorde sin drömresa, som gick till Thailand. Tror ni han fick behålla sin sjukersättning? Nej, just det.

Bilden lånad från Pellefantias sida, Trusted health products