Ibland kan jag nästan känna hat emot Stockholm, den stad som jag annars är väldigt förtjust i. Jag älskar verkligen Stockholm, jag har väldigt svårt att se mig själv flytta härifrån. Åtminstone under en överskådlig framtid.
När jag tar mig hem i rusningstrafiken vissa eftermiddagar, får jag armbåga mig fram. Det är ytterst sällan man får en sittplats på tunnelbanan, man trängs stående i gångarna. När jag innan jobbet idag tog en sväng på stan, insåg jag hur mycket folk det är i farten i stan på lördagar. Nu duger det plötsligt inte längre med ett par vassa armbågar, nu krävs milt våld för att ta sig fram på gator inne i affärer. Köerna ringlar sig långa och de stackars butiksbiträndena får slita så att svetten lackar.
Ja, jag kan faktiskt hysa ett rejält agg emot denna trängsel som uppstår i denna stad på vissa tider. Just på grund av mina arbetstider slipper jag lyckligtvis oftast rusningen på vardagarna och eftersom jag så gott som varje vecka har någon ledig vardag, kan jag undvika lördagsrusningen på stan. Men någon gång emellanåt är det oundvikligt. Som idag. Jag insåg att jag behövde uträtta några ärenden på stan innan jag började jobba klockan tre. När jag kommer upp på Drottninggatan från tunnelbanan, var upplevelsen som en chock. Det myllranade, en hysteri. Att springa runt i affärer är knappt att tänka på känns det emellanåt som.
Gränderna i Gamla Stan undviker jag alltid på lördagar - och framförallt sommartid. Då är där extra trångt, av alla turister i fula hattar och kamera i en rem runt halsen. Nästan uteslutande blir man stoppad av turister som vill fråga efter vägen, att man ska fota dem framför någon sevärdhet eller veta hur man tar sig med Djurgårdsfärjan.
Men trots allt, trängsel och vassa armbågar till trots, ångrar jag inte min flytt till Kungliga Hufvudstaden! Jag stortrivs och har som sagt att flytt härifrån för tillfället.

Jag kom slutligen till helskinnad till jobbet och kunde under kvällens gång delvis följa Melodifestivalen på TV. Redan i morse såg jag i tidningen att Björn Ranelid skulle delta - och min första tanke var direkt: kan karln verkligen sjunga??? Och låten hann inte med än börja, så insåg jag hur rätt jag hade! Jag har normalt inte så mycket emot Ranelid - men den här låten var verkligen pinsamt dålig! Vi som råkade se framträdandet och höra låten tittade frågande på varandra och undrade om det hela var ett stort skämt? Hur kan en så usel låt överhuvudtaget tas ut för att få tävla?
Att låten sedan röstades fram till finalen i Stockholm är ännu värre tycker jag! Visst, vi har olika smak vad gäller musik, men den här låten hade jag verkligen inte lagt min röst på om jag hade ringt och röstat!
Annars har jag brukat tycka att det generellt varit bättre låtar i den svenska finalen nu än innan alla omröstningar körde igång. På den tiden det bara var en uttagning där vinnaren gick direkt till Eurovision song Contest, var det generellt sämre låtar på något sätt.
Men efter denna omröstning överväger jag allvarligt att ta tillbaka den ståndpunkten. Denna låt drar verkligen ner medelnivån åtskilligt.
Eller var det så enkelt att folk tyckte att låten var lite rolig och röstade på den för det? Så enkelt kan deet ju faktiskt vara. Men en sak är i alla fall säker! Går Ranelid vidare till Eurovision, då är vi rökta så det brakar om det. Det är en låt man möjligen kan uppskatta om man förstår svenska, men annars framstår den bara som larvig och ingenting annat.
Så snälla, svenska folket! rösta inte fram denna låt till finalen i Azerbadjan! Ranelid lär vara duktig på mycket, med denna låt kommer han inte långt!

AB 1, 2, 3, 4 DN 1, 2 SvD 1 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånade från Photo Dictionary, Tjejtrion