Så är det midsommarvecka - och snart har jag lite semester. Efter visst knåpande med byten lyckades jag få midsommarhelgen ledig mot att istället åka tillbaka till Stockholm och jobba ett par dagar jag från början inte räknat med.

Man förutspår en fin midsommarhelg med mycket sol och värme, något som ju normalt sett hör till ovanligheterna. Ofta sitter man och huttrar på midsommarafton och tänker tankar som att man egentligen bara bytt julgranen mot midsommarstången - vädret och maten är ju nästan densamma.

Allt elände vädermässigt tycks ju skyllas på ryssarna, åtminstone om man frågar kvällstidningarna. Vintertid är det rysskylan som kommer och på somrarna är det ryssvärmen. Men oavsett vilken nationalitet vädret har, verkar vi få bra väder över midsommarhelgen - och det är ju trots allt huvudsaken.

För mig är midsommarafton lite som sommarhalvårets motsvarighet till julafton. Jag försöker in i det längsta få ledigt under midsommarhelgen, även om jag givetvis inte alltid lyckas (något som ju är priset man får betala för att jobba skift). Så i år - som de flesta andra år - bär det för min del av till familjens lilla paradis i Söderhamns skärgård. En gammal lotsstation, som nu är sommarbostäder, med röda fiskebodar, öppet hav och skriande fiskmåsar.

Och tur verkar väl vara att man inte ska resa inom Stockholms län till midsommar, med tanke på att det verkar bli strejk bland buss- och tågförare lagom till helgen. Vad jag förstått kommer fjärrtågen inte att drabbas, men vissa busslinjer och pendeltågen riskerar visst att bli stående. Mitt största bekymmer blir på sin höjd att ta mig till Globen för hämta hyrbilen jag ska ha över helgen. Men eftersom det då blir tunnelbana som gäller, blir det nog ändå inga problem. Det skulle vara så typiskt om man fick sitt midsommarfirande sinkat av en strejk. På något vis skulle det kännas "bättre" om vädrets makter sinkade firandet - det kan människan inte rå på på något vis alls...

Nu ska jag bita ihop två arbetspass till innan det bär av mot Hälsingland och Söderhamns skärgård. Det känns trots allt ganska överkomligt! Sen väntar två arbetspass innan det är två veckors semester! Hoppas bara ryssvärmen stannar även under dessa två veckor. :-)

 

 

AB 1 SR 1 2 SvD 1 2 3

 

Bilden lånad från Dricks

 

När jag gick i skolan avskydde jag söndagar. Jag hatade dem verkligen. När jag var liten och en bra bit upp i tonåren var praktiskt taget allt stängt på söndagarna, det var hopplöst om man faktiskt ville göra något. Så jag minns dessa dagar som ganska gråa, tråkiga och långa dagar, då jag mest våndades över att det snart var måndag och vardagen började igen.

Självklart fanns det söndagar som var roliga också, men jag minns dem mest som ganska tråkiga dagar av någon anledning.

Jag har nu snart avverkat den helg på schemat som vi på jobbet brukar kalla "svennehelgen". Då jobbar vi dagpass onsdag till och med torsdag, har helgen ledig och jobbar sedan måndag morgon igen. Dessa helger få man nästan för sig att man återgått till att jobba kontorstider igen. Man är supertrött på fredagskvällen och har så smått ångest på söndagskvällen över att man ska upp tidigt på måndagsmorgonen igen.

Idag har varit en sådan där typisk söndag... Jag sov länge, åt frukost och läste DN, sen hann jag precis ut en stund innan regnet kom. Sen har det regnat hela eftermiddagen, så jag har istället passat på att tvätta och plocka lite hemma innan jag till sist hamnade framför datorn. Dagen och helgen tycks komma att avslutas med den traditionella söndagsfilmen på TV4 innan det är dags att krypa i säng.

Just dessa "svennesöndagar" brukar det kännas som jag är slängd 20 år tillbaka i tiden. Visserligen är det mesta öppet även på söndagar nuförtiden och det är ju inte helt ovanligt att man ägnar dagen åt en sväng på stan. Men med den här månadens ekonomi, så är rundor på stan inte det idealiska. Men där är ändå en viss skillnad mot för hur det var när jag växte upp, då tyckte man nästan det var hädiskt att gå på stan på en söndag - sånt gjorde man bara inte. Oavsett om affärerna skulle ha varit öppna eller ej. Nu tar man det nästan förgivet att de är öppna istället.

 

 

 

Bilderna lånade från SannaMarie funderar, Jonna Hellström

 

 

 

Bilden lånad från SvD

 

Första sommarmånaden har passerat till hälften och sakta börjar jag inse att jag snart har lite semester att se fram emot. Det är alltid en euforisk känsla när man går på semester - och en minst lika ångestladdad känsla när första arbetsdagen efter semestern dyker upp.

Förra sommaren var mitt sista arbetspass innan semestern ett nattpass. Jag går av skiftet vid halv sju på morgonen och beger mig hemåt genom den ljumma sommarmorgonen. Väl hemma gör jag något som känns mycket, mycket förbjudet, men som kändes otroligt mysigt just då. Jag sätter mig på balkongen, tittar på soluppgången och tar en liten whisky innan det är det var dags att sova några timmar.

I år avslutar jag med ett kvällspass och det blir hux flux mer "tillåtet" att ta en wirre innan man lägger sig efter sista passet innan semestern. Om jag nu hinner förbi Systemet innan, vill säga.

Men nu längtar jag verkligen efter lite längre ledigheter, att få göra något helt annat än bara tänka jobb och vardagssysslor. Att bara få tänka på det mest elementära i tillvaron och inte passa en massa tider är vad som behövs just nu. Vi har det otroligt förspänt i Sverige med lagstadgad rätt till fyra veckors sammanhängande semester under juni till augusti - något som vi uppskattar alldeles för dåligt. Istället klagar vi för att vi inte får ut vår semester när vi som mest behagar. Vi är nog ganska bortskämda trots allt, eller hur?!

Jag kan nu känna hur välbehövliga dessa veckor faktiskt är, att de fyra veckor jag har rätt till faktiskt behövs på alla sätt och vis. På något sätt brukar jag alltid kunna koppla bort jobbet till 500 %, vad jag än gör när jag är ledig. Det spelar ingen roll om jag är kvar hemma i Stockholm eller åker utomlands - är jag ledig så är jag. Punkt slut. Många gånger har jag nästan känt att jag skulle behöva en ny upplärningsperiod när jag kommer tillbaka till jobbet efter 2-3 veckor, bara för att jag varit "för duktig" att koppla bort jobbet.

Jag är nu glad att jag delat upp semestern i två omgångar även i år. Jag har kombinerat med lite fridagar och på så viss lyckats få ihop 5-6 veckors ledighet, uppdelat på två olika perioder. Det är så jag brukar vilja ha det. Jag vill hinna med både för- och sensommar, men inte känna att sommaren är övver när jag kommer tillbaka efter semesterperioden kring midsommar. Nu har jag fortfarande ledighet att se fram emot när jag kommer tillbaka till jobbet i månadsskiftet juni/juli.

 

 

 

 

Bilderna lånade från Bara fördelar, Föråkarbloggen

 

Hitler må vända sig i sin grav, Jimmie Åkesson må sätta svenska flaggan i halsen - men nu tycks det faktiskt vara fastslaget, vad dess snubbar än må tycka om det.

OECD har nämligen i en studie fastslagit att invandrare ger mer till samhället ekonomiskt sett än vad de kostar. Detta är ju just en sådan undersökning som till exempel SD så länge har efterlyst - men kanske inte hoppats och trott på detta resultat.

OECD menar att man i många länder tror att invandrare kostar mycket mer i socialbidrag, vård och pensioner än vad de ger ekonomiskt sett. Men enligt rapporten ser alltså verkligheten inte ut så. Istället fastslås att invandringen är en samhällsvinst i de flesta industriländer. I genomsnitt gör OECD-länderna en vinst på över 3000 euro per år och invandrarhushåll. Då har man jämfört vad invandrare betalar i skatter och sociala avgifter mot vad de kostar i socialbidrag och andra sociala kostnader.

Äntligen får de högerextrema en smäll på fingrarna! Vad Åkesson och kompani hävdat i decennier verkar vara väldigt, väldigt fel. Att invandringen är en belastning för samhället ekonomiskt sett är med andra ord inget annat än bullshit. Det komiska är ju att bland andra SD efterlyst just den här typen av undersökningar hur länge som helst, men jag tvivlar på att man väntat sig den här typen av resultat! Med en dåres envishet har man ju gång på gång hävdat motsatsen.

Nu har högerkanten fått sig en smäll på fingrarna - och man kan ju alltid hoppas att de har lite mer fötterna framöver innan de börjar gasta om att invandringen är så dyr.

För en tid sedan kom en av de absolut märkligaste domar jag tror jag hört talas om. En man påstår att han ska kolla om hans flickvän varit otrogen genom att föra upp fingrarna i underlivet på henne. Hur man nu kan kolla om någon varit otrogen på det viset är väl en av de första frågorna som dyker upp i mitt huvud.

Han polisanmäls och det hela går till åtal och rättegång i samtliga instanser. Tingsrätten dömer mannan för våldtäkt, medan hovrätten anser att det är frågan om olaga tvång och sänker straffet med ett år och två månader till två år och åtta månader.

Själv frågar jag mig hur man kan få det till något annan än våldtäkt om man för upp något i en kvinnas underliv?? Mannen ska ha hävdat att det fanns någon "sexuell lust" bakom handlingen och att det därför inte skulle klassas som våldtäkt. Något som hovrätten alltså höll med om.

Bara det är ju ett hån mot den stackars kvinnan som utsatts för detta. Vad gäller vissa brott - som till exempel sexbrott, hot, ofredande och så vidare - borde uppsåtet inte vara det viktiga. Känner du dig sexuellt ofredad, ska det kunna räcka med en kram som inte är välkommen. Känner du dig hotad, ska det inte räcka med att den misstänkte gärningsmannen sagt att han/hon skämtat och inte alls hade uppsåt att hota.

Fallet med otrohetskontrollen gick ända upp till Högsta domstolen som - som tur var - ändrade domen igen. Och denna gång tillbaka till vålddtäkt. Man motiverar sitt beslut med att ”om en man tvingar en kvinna att tåla att han för in sina fingrar i hennes underliv, så har handlingen en påtaglig sexuell prägel som är ägnad att kränka hennes sexuella integritet”.

Detta ska naturligtvis inte ens behöva diskuteras, självklart är det en våldtäkt vi pratar om! Oavsett vad gärningsmannen hävdar att syftet till handlingen är.

 

 

KÄLLOR: DN 1 SvD 1 2 3

 

Bilden lånad från Drömmer jag, eller är det alla andra som sover?

 

En av de årstider jag tycker allra värst om att behöva jobba, det är somrarna! Någonstans kan jag ibland känna livet svischar förbi utanför lägenhetens fönster just under somrarma. Jag stiger upp, gör mig i ordning, åker till jobbet, kommer hem och sover, stiger upp, gör mig i ordning...

Sen höst, vinter och tidig vår bryr jag mig normalt inte så mycket av vad som händer utanför hemmets och jobbets väggar - men annat är det under sommaren. Då blir all tid plötsligt mycket mer värdefull och man vill ta tillvara på den vackra årstid som råder. Den ljusa och varma delen av året är mycket kort för oss nordbor, kanske är det därför vi lite extra vill ta tillvara på dessa få månader.

Varje år brukar jag känna lockelsen efter att njuta lite extra av tillvaron, att få hålla igång lite extra. Alltifrån att gå på stan till att gå ut på olika saker på kvällar och nätter. Jag kan sakna kvällspromenader under vackra sommarkvällar och sommarmorgnar, att njuta av det vackra vädret och se hur naturen utvecklar sig under denna årstid. När sedan september/oktober kommer, kan man låsa in sig hemma och ha det lugnt och skönt framför TV:n.

Under den mörka delen av året är det skönt att ha ett jobb att gå till, att faktiskt ha något att hänga upp tillvaron på. Men när sommaren kommer, då längtar man så hemskt mycket mer efter att få vara ledig och få disponera sin tid helt fritt. Ibland funderar jag nästan på att skola om mig, bli lärare och få ledigt en stor del av somrarna. *L* Är jag desperat? Ja, liiiite kanske - och lite ironisk också!

Men det är typiskt oss nordbor att blomma ut, att leva upp och bli helt andra människor när våren och sommaren kommer. Det märks att det blir en helt annan stämning på stans gator när det är varmt och soligt ute - framförallt i jämförelse med hur det är under hösten och vintern.

I år har jag äntligen fått till semestern på det sätt jag vill ha den! Två omgångar, med ett par veckor efter midsommar och sedan tre veckor i slutet av augusti. På så vis får jag ut en del av både försommaren och sensommaren. Jag har ofta gjort så förr om och tyckt att det varit en bra lösning. Så visst kommer jag få tillfälle att njuta av sommaren, men ibland känns det surt när man bara åker mellan hemmet och jobbet och aldrig hinner/orkar något annat!

 

 

Bilden lånad från Wesys

 

Så har de gift sig, Madeleine och Chris O'Neill. Sista dagarna har det varit en total hysteri kring bröllopet och media tycks inte ha haft något annat att rapportera om än att prinsessan Madeleine ska gifta sig.

Jag är för kungahuset, jag tycker det är något vi ska bevara - men att det kanske borde moderniseras en aning. Att ha personer i ett modernt samhälle med åtalsimmunitet, avskaffad rösträtt med mera känns som en kvarleva från medeltiden. Åtalsimmuniteten gäller visserligen enbart statschefen - alltså just nu kungen och så småningom Victoria - men faktum kvarstår, det är en medeltida kvarleva.

Och all den hysteri som är kring kungafamiljen känns också aningen överdriven. Det skulle inte vara samma hysteri kring en hög politiker som gifte sig, en världsstjärna - eller någon annan heller för den delen.

Självklart ska det vara mediabevakning kring ett bröllop i den här klassen. Men varför så överdrivet mycket? Varför skriva spaltmeter efter spaltmeter om ämnet?

Vad jag förstått, var Madeleines önskan att bröllopet skulle vara lite mer anonymt utan en massa mediaövervakning. Men kungaparet drev igenom att det skulle vara ett "officiellt" bröllop. Och jag kan faktiskt förstå henne, det måste vara otroligt påfrestande att alltid stå i rampljuset på det sätt som medlemmarna i kungafamiljen gör. Jag kan inte låta bli att fundera över vad kvällens bröllop kostat? Med 455 gäster, lär pengarna ticka iväg ganska fort har jag en stark känsla av.

Visst, jag är absolut inte förespråkare för ett avskaffande av monarkin - snarare tvärtom. Men jag har lite svårt för den särbehandling kungafamiljen har i vissa avseenden. Framförallt med tanke på att de inte längre har någon formell makt. Alla ska vara lika inför lagen (som det så fint står i Sveriges grundlag), men vi har ändå personer i Sverige som har åtalsimmunitet. Är inte det lite konstigt?! Jag ser det som något ganska osmakligt.

Så visst, jag vill gärna behålla kungahuset men i en modernare form! Inget daltande med undantag från lagen, ingen extrem mediaövervakning, låt dem betala för sina tillställningar själva (vid Victorias bröllop begärde man extra anslag från statskassan).

Personligen är jag mycket glad att jag inte fötts in i kungafamiljen. Jag skulle få panik över att ha mitt liv utstakat på det sätt som kungabarnen har! Att inte få styra över sitt eget liv skulle känns otroligt inskränkande på alla sätt och vis. Och framförallt skulle jag inte gifta in mig i den familjen. Victoria och Madeleine ser båda bra ut och säkert jättetrevliga, men jag skulle inte gifta mig med någon av dem ens om jag fick chansen (något orealistisk dock).

 

 

AB 1 2 3 4 5 6 7 8  DN 1 2 3 4 5 6 7 8 GP 1 SR 1 2 3 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9

 

Bilden lånad från Hatethysteri

 

Har ni följt rapporteringen kring USA:s hittills hemliga övervakning av tele- och internettrafik?! Det har ju avslöjats att en hittills hemlig domstol i USA givit tillstånd till att följa såväl telefontrafik som internettrafik för miljontals amerikaner - men även personer i andra delar av världen som kommunicerar via internetsidor som har sina servrar i USA.

Säkerhetsmyndigheten NSA har fått tillstånd av den hemliga domstolen FISA (roligt namn för övrigt) att dagligen övervaka trafiken via bredbands- och teleföretaget Verizon. Detta ska vara en åtgärd som gäller oavsett om de granskade är brottsmisstänkta och/eller har begått brott eller ej. Spaningen omfattar såväl inrikes- som utrikessamtal och datatrafik. Tillståndet ska ga givits i april av domstolen - och ger den amerikanska regeringen obegränsad befogenhet att samla in data fram till den 19 juli i år.

Jag vet inte riktigt vad jag sak tycka när man hör om den här typen av generell övervakning av folk. Senast debatten var uppe, var när FRA påbörjade sin spaning kring datatrafik 2008. Samtidigt som jag förstår att man behöver ha en viss spaning även på internet, känns det obehagligt att myndigheterna övervakar det mesta som sker på internet. Det känns lite som en generell telefonavlysning, utan att man har en brottsmisstanke. För de första som kommer att utarbeta kodord och system för att inte skriva eller säga uttryckligen vad det försöker säga - det är ju just de som faktiskt har något att dölja!

Vi som inte har något brottsligt att dölja har givetvis inga rättsliga efterspel att vara rädda för med tanke på vad vi skriver - men ska verkligen myndigheterna ha rätt att kolla vilka vi kommunicerar med, var vi befinner oss just då, hur ofta och så vidare?!

Jag är för viss form av övervakning i stil med kameror och så vidare. Och självklart ska vi även ha en ordningsmakt även på internet. Internet är ingen frizon och laglöst land där vad som helst är tillåtet, det är vi alla överens om - tror jag i alla fall. Man ska inte kunna bete sig hur som helst och tro att man kommer undan med det. Men det är kanske inte riktigt det den här övervakningsskandalen handlar om.

Det är nämligen så att många svenska myndigheter, kommuner och företag har datatrafik som passerar över USA och kan avlyssnas av amerikansk underrättelsetjänst. Svensk datatrafik passerar ofta över USA innan den når adressaten. Den går också den vägen för att spamfiltreras, där skräppost plockas undan. Och de konsekvenser som detta kan leda kan vem som helst förstå.

 

 

 

AB 1 DN 1 2 3 4 5 6 7 9 GP 1 2 SR 1 2 3 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8

 

Bilderna lånade från Ystads Allehanda, Betsafe

 

Ibland känner jag mig riktigt, riktigt grinig som granne. Jag är inte den som klagar på ljud från grannarna eller spring i trappen oavsett tidpunkt. Visserligen bor jag också i ett väldigt lugnt hus och ibland undrar jag om det inte är jag som för mest oväsen här. Men samtidigt har ingen heller klagat på mig, så det verkar ju inte som jag stör särskilt mycket.

Men det finns vissa saker jag ändå har stört mig på. Bland annat har någon för vana att röka i trappuppgången. Egentligen störs jag inte av tobaksrök som sådan, men jag störs av folk som inte respekterar andra. Är det rökförbud på ett ställe, tycker jag att man ska respektera det. Och det är trots allt rökförbud i trappuppgången! Men trots det är det någon som röker där - och jag kan inte låta bli att störa mig på det.

På baksidan av huset finns en mysig liten innergård, med bland annat möjligheten att grilla. Detta är ju jättemysigt och det är roligt att många utnyttjar möjligheten! Dock var det förra sommaren någon eller några som lät porten stå öppen när de grillade och dessutom hade grillen stående precis utanför den öppna porten. Med resultatet att det luktade rök och grillat i hela huset, inklusive inne i min lägenhet. Trots att jag bor på tredje våningen.

När detta upprepades kväll efter kväll, satte jag till sist upp en lapp i porten. Jag tyckte den var schysst formulerad och jag framhöll att jag tyckte det var roligt att folk nyttjade gården och att man gärna fick fortsätta med det. Men så bad jag snällt att man skulle försöka undvika att få in en massa os i trappuppgången, eftersom det inte luktar särskilt gott. Det tog inte många timmar, så var lappen burdust nedriven från väggen. Men jag kände inte särskilt mycket grilldoften i porten efter det...

Sista tiden är det nu någon som haft för vana att ställa upp porten mot baksidan. Utan någon speciell anledning efter vad jag kunnat se - den har bara blivit uppställd. Dygnet runt. Att man ställer upp den för att man springer ut och in mycket till exempel när man har tvättstugan eller bär saker är ju absolut en sak. Men själv tycker jag det känns lite olustigt att den kan stå uppe hela nätterna ibland. Detta gör att vem som helst kan komma in, vilket förstås känns lite olustigt...

Så nu sitter en vänligt formulerad lapp i trappuppgången igen! Återstår att se hur länge den får sitta uppe innan någon river ner den.

 

Tycker ni jag är grinig med mina lappar? Jag är inte den som skriver anonyma sådana, utan mitt namn står på dem så att den som läser lapparna kan se vem som satt upp dem. Men ibland känner jag mig som den där griniga grannen som retar upp sig över lite ludd i torktumlaren... Vilket jag inte riktigt vill vara.

 

 

Bilden lånad från HD

 

Ni som följt min blogg genom åren har säkerligen noterat att en viss förändring sista tiden. Från att ha varit ganska flitig bloggare under större delen av tiden, har jag sista tiden varit långt ifrån så flitig som jag brukat vara...

Jag har nämligen mer och mer börjat tappa inspirationen för att blogga. Någonstans börjar det kännas som att det finns en gräns för att komma fram med nya ämnen att blogga om från en dag till en annan år ut och år in. Och i och med bristande inspiration har även intresset sakta börjat avta.

Visserligen har jag haft sådana perioder tidigare och även haft längre pauser från bloggandet, så det är kanske inte ett helt nytt fenomen. Men den här gången har "bloggsvackan" varit längre och djupare än tidigare. Tidigare har tanken att lägga ner bloggen aldrig funnits, men den har sakta börjat växa fram senaste tiden.

Men eftersom jag lagt ner många timmars arbete på bloggen sedan starten 2009, är det inget jag direkt känner att jag vill bestämma mig för i en hast. Lägger jag ner bloggen, kommer alla inlägg att raderas för gott nämligen. Och vi pratar då om ungefär 1700 inlägg.

Men det finns en överhängande risk att det kommer bli lite färre inlägg framöver medan jag överväger hur det kommer att bli med det framtida bloggandet. För jag tänker - precis som tidigare - inte skriva för skrivandets skull, utan när jag känner att jag har något någorlunda vettigt att säga. Kvalitet framför kvantitet helt enkelt.

Under mina år i bloggosfären har jag alltid stört mig på bloggare som lägger ut saker som känts totalt oväsentliga. Och då menar jag "väsentliga" i ordets rätta bemärkelse. Att det sedan finns intresse att skriva om olika saker är en helt annan sak. Just därför har jag själv valt att hellre avstå från att skriva än att lägga ut vad som i mina ögon är oväsentligheter.

Men när sedan ämnena börjar tryta, blir det lite annat. När jag börjar märka att jag inte alltid får fram ämnen som jag tycker är värda att förmedla blir det lite värre. Och det är ungefär där jag just nu står och stampar och funderar över bloggens framtid.

Så då har ni läsare i alla fall en förklaring till varför bloggen åtminstone under en tid framöver inte uppdateras lika ofta som den har gjorts tidigare. Och jag hoppas ni har förståelse för det hela. :-)

 

 

Bilden lånad från Gensept

 

I vintras hamnade jag mitt i ett polisingripande inne i Stockholms city. När jag passerar, hade man gripit tre personer för något som jag tyvärr inte känner till. De tre gripna ligger på marken med handfängsel och det är fullt med poliser runtomkring.

Vad de gjort sig skyldiga till vet jag som sagt inte, så jag lägger inga värderingar i polisens hantering av det hela. Men det jag reagerade på var att så många människor stannade till för att titta. Och man tittade inte på håll, utan helt ogenerat promenerar man fram och iakttar hela händelseförloppet på bara några meters håll - så när att man nästan kliver på de gripna personerna.

Och inte nog med att man går nära och tittar, flera personer plockar dessutom fram sina mobiler och börjar filma det hela! Jag kan tycka det är osmakligt nog att många ställer sig i en klunga runtomkring de gripna för att titta på - men att dessutom filmar det hela gör situationen rent vedervärdig.

Oavsett om personerna är skyldiga eller ej till vad de gripits för, kommer de med filmernas hjälp alltid vara brottslingar i vissa personers ögon. Det jag själv tänker i dessa lägen, är förstås vilken spridning en film kan få idag med tanke på internet. Låt bara leka med tanken att dessa personer som gripits faktiskt är oskyldiga, men att filmerna på gripandet sprids på internet. På så vis kommer de potentiellt sett bli uthängda som brottslingar, trots att de kanske faktiskt friats från misstankarna. Så hela situationen med filmande vittnen runt de tre gripna männen känns väldigt olustig på något sätt.

Idag slog mig exakt samma tanke. När jag stiger av tunnelbanan, hamnade jag även då mitt i ett polisingripande. Jag ser flera poliser komma springande längs plattformen för att omhänderta en person - även denna gång utan att jag visste exakt för vad.

Visst, även jag vände mig om för att se vad som hände, men jag valde att gå vidare. Inte för att jag inte var nyfiken, utan av respekt till den person man ingrep emot. Men i ögonvrån kunde jag se hur flera personer vände sig om och till och började gå emot händelsernas centrum på perrongen. Många var otroligt nyfikna och all uppmärksamhet på perrongen vändes mot platsen där poliserna gjorde sitt ingripande.

Även om jag förstår att många blir nyfikna, kan jag ofta känna en avsmak inför den uppmärksamhet polisingripanden kan få. Att många är så nyfikna att de inte bara stannar till och tittar, utan rentav börjar filma verkar väldigt märkligt och osmakligt.

Det betyder inte att jag sympatiserar för skyldiga brottslingar, utan att jag snarare vet att man inte nödvändigtvis är skyldig till något brott för att man grips eller omhändertas av polis. Det är i sig en förnedring att gripas oavsett skuld och inget blir bättre för att folk stannar till och filmar...

 

 

Bilden lånad från Frontpage Mag

 

Så är man tillbaka i verkligheten igen efter en härlig långhelg i Budapest. Alltid när man varit utomlands känns återkomsten hem till vardagen väldigt burdus och abrupt. Från att ha haft det otroligt trevligt och bra i en väldigt främmande och exotisk miljö, är man inom loppet av några få timmar tillbaka i sin hemmiljö igen.

Det är alltid en väldig kontrast när man varit ute och rest och sedan kommer hem igen. Visserligen är det väl bland annat det man är ute efter när man reser utomlands, just att få dessa kontraster. Man uppskattar det man har hemma på ett helt annat sätt när man varit iväg utomlands, det har alltid varit min bestämda uppfattning när jag rest.

Nu har jag haft en härlig långweekend i Budapest med delar av den närmsta familjen - och vi har haft det otroligt bra. Det har varit intensivt, men så brukar det ju vara när man är ute och reser. Och tror man att man ska komma hem utvilad efter en weekend i någon storstad, har man förmodligen helt fel. Det är ytterst sällan man kommer hem och känner att man är utsövd, snarare är det tvärtom.

Å andra sidan är man utvilad i andra bemärkelser, som att man faktiskt haft just ett miljöombyte. Rent mentalt kan man ändå känna att man har nya krafter, att man faktiskt fått lägga tankarna på annat än de vardagliga rutinerna. Sådant är oftast värt otroligt mycket. Och det är just detta välbefinnande jag själv känner just nu, att jag fått lägga tankarna på något annat under några dagar. Jag är dödstrött efter sena kvällar och långa promenader genom Budapest på dagarna, men känner mig ändå utvilad på det mentala planet.

Det har visserligen gått en väldig massa pengar, men det får det vara värt. Det är åratal sedan jag var ut och reste sist, så det var verkligen på tiden! Hittills har det berott på en bristande ekonomi, men nu har ekonomin sakta börjat komma på fötter och pengarna börjar nu räcka till enstaka utlandsresor igen.

 

Nu har jag inte bara hunnit hem, utan även jobbat en dag efter resan. Jag har kastats in i vardagen väldigt kvickt, framförallt i bemärkelsen att det bara var att komma hem, sova några timmar och sedan åka till jobbet. Men också åter till den svenska "sommaren". Även om solen inte varit framme hela tiden under vistelsen i Budapest, har det varit varmare än den svenska försommaren.

Istället började det ironiskt nog regna så fort planet tagit mark på Arlandas landningsbana - och sommaren har sedan hållit i sig. Så visst känns det extra konstigt på något sätt. Men å andra sidan är man ju erfarenheter och minnen rikare - och vi har dessutom sluppit de ihärdiga översvämningarna i Europa!

 

 

DN 1 2 3

 

Bilden lånad från Sea breeze

 

 

 

SvD 1

 

Bilden lånad från Vildvittra

 

Är det något jag saknat att göra de senaste åren, så har det varit att resa. Under studieåren var det helt uteslutet att resa någon annanstans än inom Sverige, pengarna räckte aldrig så långt. Men så är det ju för de allra flesta studenter.

Sedan jag slutade plugga, har pengarna gått till väldigt mycket annat istället. Jag har behövt inreda och renovera lägenheten till exempel - och det ju långt ifrån gratis. Så en av mina stora passioner - just att resa - har fått stå tillbaka under flera års tid.

Men idag är det så äntligen dags! Klockan 10 sätter jag och merparten av närmsta familjen oss på ett plan mot Budapest. Det hela är egentligen en födelsedagspresent till en familjemedlem som fyllde jämnt för några veckor sedan, men även vi som överlämnade presenten kommer följa med förstås. Och för min del är det första utlandsresan på jätte länge. I alla fall bortsett från de gånger jag mönstrat på eller av fartyg i olika delar av världen.

Det längsta jag varit sedan 2004 är till Köpenhamn. Visserligen utomlands (och en mycket trevlig stad), men ändå tillräckligt när Sverige för att man nästan ska känna sig som hemma ändå.

Men nu är väskan packad och det är dags att bege sig iväg mot Arlanda. Det är alltid en speciell känsla att komma till en flygplats, hela atmosfären är så härlig! Trots att jag tidigare jobbat flera år på Arlanda, kan jag fortfarande känna av atmosfären att vara på väg någonstans när jag kommer till en flygplats. Sista jag flög från Arlanda var jag på väg till Köpenhamn, men fick ändå känslan av att vara på väg långt bort och att det var något mycket speciellt att vara på flygplatsen.

Även om man inte handlar något nämnvärt, så är det alltid roligt att gå i taxfreen, att gå runt bland barerna och butikerna och titta. Allt för att komma i den rätta stämningen inför resan. Att sedan sätta sig i planet, känna det taxa ut till startbanan och ta fart för att lyfta är en otrolig känsla.

 

Nu hoppas jag på en härlig helg i Budapest och att resandet kommer att ta fart framöver för min del! Vädret verkar inte bli det bästa, men jag hoppas att meteorologerna har fel (det händer ju faktiskt ibland att de har det). Om inte annat får man hålla sig till inomhusaktiviteter av olika slag, funkar ju faktiskt det med. Bada i varma källor är ju till exempel ett måste i Budapest, så det kommer vi absolut att göra. Och en del av dessa bad är ju faktiskt inbyggda med tak och allt.

Så det kommer knappast vara några problem att få tiden att gå oavsett väder. Visst föredrar man bra väder när man är ute och reser, men man får ju anpassa sig efter omständigheterna...

 

 

Bilden lånad från Humans are weird

 

I min bekantskapskrets har de flesta i min ålder skaffat barn, villa/radhus och bil. Möjligen bor man i lägenhet, men barn, bil och oftast husdjur har man hunnit skaffa. Till det jobbar oftast de båda föräldrarna heltid med allt vad det innebär.

Själv lever jag ensam i en hyresrätt utan barn och husdjur. Nej, ni ska inte tycka synd om mig för det - för det är faktiskt självvalt! Men jag kan inte låta bli att imponeras, för jag undrar ofta hur folk faktiskt hinner och orkar?!

Jag lever ensam, bor i hyresrätt och jobbar heltid. Men det är väldigt, väldigt ofta jag känner att tiden och orken tryter rejält. Jag tycker jag stressar mellan jobb, hemmet och olika andra saker i en väldig fart. Att man dessutom jobbar skift, gör förstås krafterna emellanåt tryter extra mycket. Det är svårt att hinna få den tid man behöver för vila och återhämtning som man behöver.

På sistone har jag mer och mer börjat känna att man stressar man alla vardagssysslor på ett sätt som gör att det egna välmåendet många gånger kommer i skymundan. Man stressar för att hinna med alla måsten, för att få ekonomin att gå runt, men att själv hinna vila och återhämta sig glömmer ofta bort. Att hinna med sig själv, att hinna unna sig lugn och ro är ofta inte särskilt prioriterat i dagens samhälle.

Och om jag, som ensamstående utan barn, tycker att jag har svårt att hinna med sådant, undrar jag förstås hur man hinner med det barn, partners och trädgårdar som ska skötas?! Utöver detta har man kanske många gånger fritidshus, båtar, bilar och en lång rad andra saker att bekymra sig om. Saker som å ena sidan ger mycket nöje, men som också medför visst ansvar, bekymmer och tid som måste läggas ner på underhåll och omsorg. För att inte förglömma att det också innebär utgifter rent ekonomiskt.

Och där kommer vi in på nästa stressmoment i vardagen, nämligen att få ekonomin att gå runt. För många är det förstås inte ett bekymmer med det ekonomiska, men för många andra av oss är det just det. Vardagen är inte ett bara ett pusslande för att tid och ork ska räcka till, utan även ett pusslande för att pengarna ska räcka.

 

Kan någon förklara för mig hur man är funtad när man beger sig ut på gator och torg för att bränna bilar och hus, kasta sten och förstöra? Hur kommer det sig man sedan fortsätter kasta sten emot brandmännen som kommer för att släcka brasorna? Vad är det man tror att man får fram för budskap genom ett sådant agerande?

Helt sant, det är sista dagarnas kravaller i Husby jag tänker på. Visst, jag vet att det är vad många skulle kalla ett "problemområde", där många säkert känner en frustration gentemot samhället. Men vad tror man blir bättre att förstöra på det här sättet?

Man kan ha åsikter om poliser, men det är knappast särskilt klyftigt att börja kasta sten mot poliser - det är ju inte så att man inte riskerar att bli gripen för det om ni förstår vad jag menar. Har man tidigare haft med polisen att göra i bemärkelsen att man har ett kriminellt förflutet kan jag tänka mig att man kanske inte gillar poliser. Kanske inte nödvändigtvis för att poliserna använt övervåld i samband med att man blivit gripen, men kanske för att man förknippar poliser med något negativt. Jag säger inte att man gör rätt som kastar sten mot poliser i något läge, men någon gnutta förståelse kanske jag kan krysta fram i vissa situationer. Man kan se att det finns en förklaring, men ingen ursäkt helt enkelt.

Men brandmännen då? Varför kasta sten mot folk som faktiskt är på plats för att hjälpa? Personer som knappast har gjort dig något illa överhuvudtaget. De enda gånger man har med brandkåren att göra är ju när man behöver hjälp i olika sammanhang. Men det har varit åtskilliga gånger under den gångna tidens upplopp i Husby som brandkåren utsatts för stenkastning och inte vågat åka fram till brandplatser utan poliseskort. Förlåt, men hur vrickat är det på en skala?!

Hur kan man bli så frustrerad att man först startar kravaller, bränner och förstör, för att sedan ge sig på poliser och brandmän? Jag greppar liksom inte den logiken. Vad är det för budskap man tror att man får fram genom ett sådant agerande?

 

 

 

DN 1 2 3 4 5 6 7 SR 1 2 SvD 1 2 3 4 5 SVT 1

 

Bilderna lånade från Wired, Winmark

 

Så är helgen över och man är tillbaka i vardagstillvaron igen. Det är långt ifrån alla helger jag är ledig, men den gångna helgen var en ledig sådan. Just denna helg har det vankats 20-årsjubileum med högstadieklassen och jag fick för ett antal veckor sedan en rolig inbjudan till just denna kväll.

Det som var roligt var att man just samordnade jubileet med samtliga skolor i Hudiksvalls kommun - där jag råkat gå såväl grundskola som gymnasium. Alla ni som är uppvuxna i småstäder vet hur väl man känner folk på dessa orter. På gott och ont förstås. De allra flesta i samma årskull känner man åtminstone till utseendet och väldigt många utanför klassen även till namn.

Hade det varit i Stockholm man var uppvuxen, hade man förmodligen inte uppskattat på samma vis att ha jubileum med klasser från andra skolor - men i lilla Hudiksvall är detta enbart positivt. Åtminstone i mina ögon. Det var inte många från min högstadieklass som dök upp - tyvärr - men jag sprang ihop med åtskilliga andra som jag gått tillsammans med i såväl mellanstadiet som gymnasiet.

Detta är förstås en blandning man inte känner igen på samma vis på större orter. Där sprids man på ett helt annat sätt efter grundskolan och känner knappt igen varandra efter ett antal år.

Mitt huvud gick åtskilliga varv i lördags kväll för att någorlunda hålla koll på vilka jag skulle kunna tänkas känna igen eller ej. De allra flesta var sig rätt lika, men inte riktigt alla. Jag är övertygad om att det fanns flera på plats som jag borde ha hälsat på och pratat med, men där jag inte gjorde det eftersom jag helt enkelt inte kände igen dem.

Sen har jag lite svårt för dem som verkligen går in för att ragga på det mostatta könet i dessa sammanhang! Inom vissa gränser tycker jag förstås det är helt okej och jag tänker inte säga något om det. Men vissa drack sig rejält fulla och raggade på allt som gick på två ben .

Flirta i all ära, men inte på en klassträff - framförallt inte på det desperata sätt som man i normala fall gör på kvarterspuben på lördagskvällarna. Jodå, även jag hade kunnat få till det flera gånger om, om jag nu hade varit intresserad. Flera gånger var det rejält berusade damer fram till mig och ville att vi skulle göra både det ena och det andra. Under en vanlig pubkväll hade jag förmodligen inte reagerat negativt överhuvudtaget - snarare hade jag förmodligen känt mig smickrad. Även om jag inte varit intresserad av damen i fråga. Men personligen väljer jag mina tillfällen och anser att vissa situationer faktiskt inte är lämpade att försöka få sig ett ligg. Åtminstone inte på det desperata sätt som vissa försökte.

Så ja, jag nobbade faktiskt alla försök till ha med mig hem. Det var inte överdrivet många erbjudanden jag fick, men de som var rakt på sak fick också ett rakt svar i form av ett nej. Vissa tycker säkert att jag är konservativ, men då får det vara så. :-) Det var inte några av mina gamla klasskompisar som raggade på mig ska väl tilläggas, utan tjejer som jag helt enkelt inte kände igen sen tidigare.

Men bortsett från detta, var det riktigt roligt med detta lilla jubileum! Det kändes märkligt att träffa dessa människor efter 20 års tid, men märkligt på ett positivt sätt. Roligt att se vad det blivit av folk, att få en komplett bild av personerna som man har på Facebook. För till skillnad från tidigare generationer, har ju vi kunnat följa varandra via dataskärmen och på så vis fått en viss bild av hur folk har det och gör nuförtiden.

 

 

 

Bilderna lånade från Miss Manic, Ica Carlsson

 

Minns ni känslan man hade på examensdagen som barn?! När examensdagen kom, den dag som man övat sånger inför och intensivt längtat efter under flera veckors tid. Och när den väl kom och man fick lämna skolan för ett 10 veckor långt lov. 10 veckor, som på den tiden kändes som en hel evighet.

Jag kan fortfarande minnas den där nästan euforiska känslan av att få sommarlov och veta att man skulle vara ledig en lång tid framöver.

När det nu börjar bli sommar ute, får jag ibland nästan samma känsla i kroppen - trots att det är många år sedan jag hade sommarlov senast. Från att det varit relativt grått och kalt ute för bara några dagar sen (känns det som i alla fall), har det plötsligt totalt exploderat med löv och blommor.

När man kommer ut, slår alla möjliga härliga dofter emot en - framförallt när det regnat. Just under försommaren gör det inte särskilt mycket med en och annan regnskur! Dofterna blir otroligt mycket starkare och härligare när regnet dragit förbi.

Senaste tiden ska ha varit ovanligt varm för årstiden om man ska tro meteorologerna - och det tvivlar jag egentligen inte på! Det har inte hört till ovanligheterna med 25º-30º i solen vissa dagar, något som skedde så sent som idag. Jag hade några ärenden i stan - och hann inte mer än utanför porten innan jag insåg att jag gärna ville vara ute så mycket som möjligt i sommarvädret. Det började med en promenad från Slussen via Kungsträdgården in till city. Jag var redan då ganska svettig och bestämde mig för att åka hem och sätta mig på balkongen istället för att röra mer på mig.

Men väl på tunnelbanan fick jag veta att det var stopp i trafiken mellan Gullmarsplan och Bagarmossen och att ersättningsbussar var insatta. Ersättningsbussar är bland det värsta jag vet! Det tar tid innan de kommer och när de väl kommer, är de överfyllda till bristningsgränsen. Så det blev promenad från Skärmarbrink och hem. Och nu kan jag gladerligen känna hur det hettar i panna och nacker efter ett antal timmar i solen.

Åker man buss, bil eller tunnelbana missar man oftast alla härliga vår- och sommartecken längs vägen. Men promenerar man, ser man allt desto tydligare. Förutom alla synintryck, känner man ju dessutom alla dofter. Plötsligt insåg jag med all tydlighet hur långt sommaren faktiskt kommit, när jag såg alla löv och blommor överallt.

Just denna årstid skulle jag vilja gå ner till deltid på jobbet bara för att hinna med att vara ute så mycket som möjligt i naturen. Bara för att inte missa allt som sker, men tyvärr funkar ju livet inte riktigt så! Man får så lov att fortsätta arbeta heltid helt enkelt - och istället passa på att njuta medan man är ledig. Och försöka få den känslan man hade när examen kom i småskolan även nu i vuxen ålder. :-)

 

 

 

Kungsträdgården

 

 

Jordgubben lånad från Friskis & Svettis

 

 

Generellt sett tycker jag om att jobb skift. Det har stora fördelar, som att man oftast är ledig mitt i veckorna, har sovmorgnar och lite längre sammanhängande ledigheter.

Men ibland kan man känna det rakt motsatta också. Samhället är inte alltid anpassat för skiftarbetare vad gäller vissa saker. Det må visserligen vara rejäla I-landsproblem, men det är ändå saker som gör att man i vissa sammanhang hade önskat sig andra arbetstider.

Just denna helg jobbar jag natt till exempel. Jag har inget emot vare sig nattskift eller att jobba vissa helger, men just denna helg känns det aningen motigt med tanke på att jag missar vissa saker jag skulle ha gjort väldigt mycket hellre än att jobba.

Jag är ingen schlagerfanatiker på något sätt, men hade många gånger hellre suttit hemma framför Eurovision song contest ikväll än att åka till jobbet. Jag är övertygad om att vi även i år har bra förutsättningar att vinna hela tävlingen och dessutom är det ju roligt att det Sverige som arrangerar tävlingen i år. Och även om jag tycker att Melodifestivalen tagit lite för stora proportioner senaste åren med alla deltävlingar, är förstås själva Europafinalen ändå något speciellt - och något som är lite kul att se. Visserligen kommer jag delvis hinna se slutet på tävlingen ikväll, lite beroende på hur mycket det är att göra på jobbet. Men det är ju inte samma sak som att bänka sig hemma i soffan och se tävlingen i sin helhet.

Nästa sak jag missar denna jobbhelg, är finalen i hockey-VM - och där missar jag det mest spännande, nämligen just sista timmen av matchen! Jag har inte riktigt hoppas på att Sverige skulle gå till final, men det gjorde vi och då har jag gärna sett finalen. Men matchen beräknas vara klar vid tio imorgon kväll, samma klockslag som jag börjar jobba. Detta gör att jag går hemifrån vid nio för att komma i tid till jobbet... Det gör att jag helt enkelt missar det mest spännande.

Det får med andra ord helt enkelt bli att lyssna på finalen på radio när man är på väg till jobbet! Det klår inte att se matchen på TV, men är enda alternativet. Jag kommer se Globen från tunnelbanan när jag åker till jobbet, kommer kännas lite märkligt att vara så nära, men ändå så långt borta på något sätt. :-)

Nu kommer jag visserligen ha möjlighet att se slutet av Eurovision, jag kommer kunna höra slutet på finalen via mobilen på väg till jobbet. Vinner Sverige får jag hoppas att jag inte vrålar rätt ut på tunnelbanan!

 

 

AB 1 2 3 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 GP 1 2 SR 1 2 3 4 5 6 7 8

SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19

 

Bilderna lånade från SR, Kansas city

 

Minns ni vilket märkligt förhållande man hade till sömn när man var liten?! Det spelade ingen roll hur trött man var, men det där med att krypa i säng var alltid en form av "bestraffning". Trots att man var för trött för att ens klara av att hålla sig vaken, skulle man absolut inte sova!

Var det dessutom lite fest, då ville man ju ännu mindre gå och sova. Trots att man egentligen tyckte det var väldigt mysigt när man väl låg i sängen och kunde höra de vuxna sitta uppe och prata och skratta, trots att det egentligen var väldigt mysigt när man väl kom i säng.

Istället kämpade man för att verka så pigg som det bara gick, allt för att få vara uppe så länge som möjligt. Alla känner det där klockrena scenariot, när ett barn mitt under en gäspning försöker bedyra att man inte är trött. För visst känns det igen?! Till och med jag som inte har några barn vet hur barn brukar bli när det är dags att sova... :-)

Men det absolut värsta de vuxna kunde göra emot en som liten, var ju att tvinga en att sova innan någon som var väsentligt mycket yngre! Det var ju värre än utegångsförbud, indragen månadspeng och nageltrång! Att lillasyster eller grannens yngre ungar fick vara vakna längre, var ju så otroligt kränkande att man inte fann ord. Det var få beslut som ens föräldrar tog, som man hade så svårt att acceptera som just att gå och lägga sig tidigare än någon som var yngre än en själv!

Var det istället så att man fick vara vaken längre än någon som var äldre, då var man ju stolt som en tupp! Det blev någon märklig form av bekräftelse, något man till och med kunde skryta med inför kompisarna på skolgården några dagar senare. Som man på samma sätt skröt när man åratal senare tagit sin första fylla eller förlorat oskulden, kunde man som 9-åring skryta över att man minsann lagt sig efter någon som var 10 år.

Och precis som med första fyllan, avslöjade man aldrig för kompisarna vilka diskussioner det varit med föräldrarna, hur man fått argumentera, hur grinig man varit dagen efter - och så vidare. Huvdsaken var att man kunde skryta över "något positivt" inför polarna. Det positiva - och viktigaste!! - var ju att man fått vara vaken sent, eller hur?! Och framförallt senare än någon som var något år äldre.

Hade det dessutom varit fest bland de vuxna, kunde man själv "skryta" om den galna fest man varit på. Den fest då man själv haft en galen kväll när det blivit "sent" och man stökat runt bland de vuxna (som ju varit aningen vildare förmodligen).

 

 

 

Bilderna lånade från Core Performance, Public domain pictures

 

Vad gäller sömnvanor tycks jag gått en ovanlig väg! När jag var i tonåren, var jag väldigt morgonpigg och var oftast den som var uppe först på morgnarna i familjen. Men nu, som snart 40-åring, har jag blivit alltmer nattuggla! För varje år som gott, har jag haft svårare och svårare att komma upp på morgnarna, men har inga som helst problem att hålla mig vaken nattetid.

Det har gjort att jag på jobbet föredrar att jobba natt framför att jobba dagpass. När väckarlockan ringer vid kvart i fem, är jag pratiskt taget död och det tar flera timmar för mig att vakna till liv. Det är först framåt lunch som jag kan känna att jag kan vara som folk igen.

När jag är ledig, sitter jag ofta uppe till långt in på natten och sover sedan en stor del av förmiddagen. Vissa gånger kan jag bli riktigt irriterad på mig själv, eftersom det känns som att en stor del av dagen har gått innan man faktiskt kommer i ordning och är klar att göra något vettigt av sin vakna del av dygnet.

Samtidigt vill jag inte riktigt gå och lägga mig klockan tio när jag är ledig dan efter. Det är ju som upplagt att faktiskt sitta uppe ett tag - och många gånger kommer jag på mig själv med argument som börjar med "Jag ska bara..." när det egentligen är dags att sova. Jag ska bara kolla mejlen. Jag ska bara se det här programmet. Jag ska bara läsa den här artikeln. Jag ska bara lösa färdigt korsordet. Och så vidare - och så tickar klockan på.

Det märkliga är att även om jag lägger mig i bra tid dagen innan jag ska jobba dag, så är jag alltid lika trött när klockan ringer. Det gör oftast ingen skillnad överhuvudtaget. Jobbar jag däremot kväll eller natt, känner jag mig långt mer utvilad under den del av dygnet jag är vaken. Överlag känner jag avsevärt mycket mindre stress under de perioder jag jobbar övervägande kvälls- och nattpass än när jag jobbar dag - och mår därmed generellt bättre.

Vissa skulle säkert påstå att det är en vanesak, och det ligger det förstås en hel del sanning i. Jobbar man bara dagtid, kommer man förstås in i det efter ett tag. Men så länge man jobbar skift, mår jag bäst av att överlag jobba kväll och natt. Oavsett om jag får en knäpp dygnsrytm eller ej, så har jag fått allt svårare med att ha en press på mig att jag ska upp en viss tid på morgonen.

 

 

Bilden lånad från Sara Karolina Bolay

 

I alla år sedan jag flyttade hemifrån har jag haft hyresrätt. Många i min bekantskapskrets köper sitt boende och här i Stockholmstrakten är det ju oftast frågan om bostadsrätter. Det är väldigt få som har råd att köpa hus och då blir det naturliga alternativet att köpa en lägenhet istället.

Personligen har jag väldigt svårt att förstå poängen i att köpa en lägenhet. Som jag ser det, är poängen med att köpa ett boende att till 100 % kunna bestämma över hur man ska bo, vilka förändringar man vill göra och så vidare. Vill jag slå ut en vägg, hyra ut i andra hand eller på något annat sätt förändra eller hantera min egna bostad borde det vara upp till mig när jag faktiskt äger den.

Men så funkar det tyvärr inte med bostadsrätter i Sverige. Till viss del kan man bestämma, men långt ifrån allt. Ofta måste man fråga styrelsen i bostadsrättsföreningen om lov innan man kan göra saker - och då känns det som att hela vitsen med att äga sin bostad faktiskt försvinner.

I en hyresrätt kan man ofta göra väldigt stora förändringar så länge man själv bekostar dem. Skillnaden må möjligen vara att man inte får igen pengarna den dag man flyttar, men det finns det heller ingen garanti för i en bostadsrätt. Och i vissa fall kan man faktiskt begära betalt av den nya hyresgästen om man lagt ut stora summor pengar i en hyresrätt.

Om jag bor i en hyresrätt där jag trivs och känner att jag kommer att bo en lång tid framöver, då är jag också villig att lägga en hel del pengar på den lägenheten. Inte för att jag kommer att få tillbaka dem, utan för att jag verkligen vill känna att jag trivs. Om jag känner att en lägenhet har potential, då är jag också villig att satsa på den - även om det är pengar jag inte får tillbaka. Känner jag att jag kommer bo kvar ett bra tag, då kan jag faktiskt lägga pengar på lägenheten!

Så på sätt och vis har man ungefär samma frihet i en hyresrätt som en bostadsrätt! Men skillnaden må vara att jag behöver inte ta några lån och jag behöver inte ha en stor buffert ifall kylen, spisen eller frysen pajar. Och förstås att jag oftast inte får igen de pengar jag eventuellt lägger ut på lägenheten.

 

 

 

Bilderna lånade från Asfaltsblomma, Sveuçilište u Zagrebu

 

Sedan flera år är jag kund i två banker; Handelsbanken och Nordea. Förklaringen är ganska enkel, jag nyttjar de tjänster som helt enkelt är billigast och smidigast hos olika banker. Hos Handelsbanken har jag lönekonto, internetbank, pensionssparande, kontokort och en telefontjänst för att kunna utföra vissa bankärenden per telefon. Det enda jag betalar är ett par hundra per år för kontokortet. Till skillnad från många andra banker, där alla dessa tjänster skulle kosta en del varje månad.

När jag för några år sedan behövde ett lån, erbjöd Nordea en förmånligaste räntan och beslutet var därmed ganska enkelt att ta. Jag öppnade ett konto och internettjänst för hos Nordea för att kunna sköta amorteringarna av lånet. Visserligen kostar internettjänsten 12 kronor i månaden, men med tanke på den förmånliga räntan sparar jag in dessa pengar många gånger om.

Nu kommer detta låta som smygreklam för Handelsbanken, men det är det inte utan helt och hållet min personliga uppfattning! Den största anledningen till att jag blivit kvar där som kund i alla år är deras inställning att om man utför sina bankärenden själv, ska det inte kosta något. Med andra ord; sköter jag alla transaktioner, betalningar och så vidare själv via internetbanken är det gratis. Inte som hos till exempel Nordea, som tar 12 kronor i månaden för internetbanken. Visserligen inga svindlande summor, men ändå...

För ett antal år sedan, när jag skulle placera lite pengar och jämförde olika fonder och konton hos olika banker, blev jag erbjuden att i samma veva helt byta bank. Man frågade vilka tjänster jag ville nyttja och jag rabblade upp de tjänster jag har hos Handelsbanken och gjorde klart att jag ville ha samma tjänster hos den nya banken. Det visade sig att exakt samma tjänster kostade flera hundra mer per månad än hos Handelsbanken. Lite på skoj jämförde jag samma tjänster även hos övriga banker - och kom fram till ungefär samma resultat. Handelsbanken var det billigaste alternativet.

Genom de senaste lågkonjunkturernar är det också Handelsbanken som klarat sig bäst i förhållande till de andra storbankerna. Handelsbanken är också den enda bank som inte fått sin internettjänst hackad, med bland annat olika bedrägeriförsök genom spammejl i internettjänstens mejlsystem. Kanske finns det något som de andra kan lära av Handelsbanken?

 

 

 

AB 1 SvD 1 2 3

 

Bilden lånad frpn The Age, Jag bloggar igen

 

Det måste vara något otroligt speciellt med våren och oss nordbor. Sista dagarna har knopparna formligen exploderat på träden i Stockholmstrakten. Som de allra flesta njuter jag för öppna spjäll när mörkret och kylan nu försvinner. Jag tar varje tillfälle som ges att vara ute och njuta av våren.

Samtidigt kan jag ibland tycka att våren och sommaren är ganska jobbiga årstider. Det är många "krav" kring saker som man vill och förväntas hinna med; man ska resa, besöka folk i deras sommarstugor och så vidare, och så vidare. Samtidigt får jag konstant dåligt samvete av att sitta inomhus under våren och sommaren. Det spelar ingen roll om man hamnar framför TV:n eller datorn eller vad man än gör. Och jobba ska man ju inte prata om hur onödigt det känns - framförallt när man som jag alltid jobbar inomhus.

Även om jag njuter för öppna spjäll när våren kommer, blir det också en viss prestationsångest på samma gång. Jag vill - och känner en viss press - vara ute så mycket som möjligt, samtidigt som det inte alltid blir så. Oftast av kombinationen tidsbrist och pengabrist.

Även om våren i första hand förstås är något positivt och en period då jag känner att jag mår otroligt bra, så finns det också en viss press någonstans. Den största delen av den pressen kommer oftast från en själv - och att man tror att omgivningen förväntar sig en massa saker från en. Som i många andra situationer, målar man upp saker som man tror att omgivningen förväntar sig medan det egentligen inte ligger så värst mycket sanning i det hela. Egentligen förväntar sig inte omgivningen så mycket som man kanske tror...

När sedan hösten kommer, går oftast tempot ner och man kan slå sig ner i TV-soffan utan att egentligen ha några större samvetskval. Man kan myser ner sig med ljus och ett glas vin utan att känna att man "måste" vara utomhus.

Här kommer ju nackdelen med att bo i lägenhet in - hade man bott i villa, hade det varit något helt annat. Då hade man haft en trädgård att vara ute i och kunnat sitta ute på ett helt annat sätt. Visst, jag har en stor balkong med sol större delen av dygnet men man tillbringar inte tid där på samma naturliga sätt som i en trädgård. Alla ni som vet skillnaden håller säkert med mig, eller hur?! Själv är jag uppvuxen i villa, men har sedan jag flyttade hemifrån har jag alltid bott i lägenhet. Tur är väl att jag har tillgång till en sommarstuga i Söderhamns skärgård, där jag tillbringar större delen av min sommarsemestrar. Det väger ju upp tillvaron i Stockholm väldigt mycket. För trots alla fördelar med att bo i storstan, längtar jag just under sommar och vår härifrån... Eller åtminstone ut på landet.

Jag skulle inte kunna tänka mig att bo på landet året om, men behöver kontrasterna mellan stadslivet och det lantliga livet. Och det får jag ju genom att ha tillgång till både och på det här viset. Jag skulle inte vilja offra storstan till vardags, men heller inte det lantliga när jag är ledig...

 

 

AB 1 DN 1 SvD 1

 

Bilden lånad från Hallands Botaniska förening

 

Det är mycket sällan jag ägnar nyhetsmorgon på TV någon större uppmärksamhet, men i morse råkade TV:n stå på på jobbet och jag kunde naturligtvis inte frångå att snappa upp en av dagens större nyheter. Antar de flesta världen över nåtts av nyheten om de tre unga kvinnor som hållits inlåsta i en villa i Cleveland och som idag lyckades bli fria. De var alla i tonåren när de kidnappades i början av 2000-talet och har sedan hållits fångna i samma villa under alla år. En av kvinnorna ska även ha fött ett barn under fångenskapen.

Det är inte särskilt svårt att dra paralleller med fallet Josef Fritzl, som avslöjades 2008 och som ju väckte total avsky världen över. Den man från Cleveland som nu är misstänkt kommer säkerligen väcka exakt samma avsky för vad han har gjort.

Jag är väl inte ensam om att förfasas över vilka hemskheter vissa människor är kapabla till! Faktiskt så tror jag inte att varken Fritzl eller Ariel Castro är de enda fallen i världen. Garanterat finns det fler liknande fall som kommer uppdagas, frågan är bara när! Något måste det ju vara som inte stämmer hos en person som gör så här. "Vanlig" kriminalitet kan man ju på något vis leva med och tvingas acceptera att det faktiskt förekommer - men när man kommer till dessa extrema fall blir man ju faktiskt färdig att spy över gärningsmannen och det han/hon gjort!

Hur sjutton är det ens möjligt att under så många år hålla fyra personer gömda i ett hus och samtidigt leva ett hyfsat normalt liv?! Castro tycks ha fortsatt umgås med familj och grannar, flickan han fick tillsammans med en av kvinnorna fick vara ute på gården och leka - och umgås med grannbarnen. Det är ju märkligt att ingen försagt sig, att ingen i familjen eller bekantskapskretsen fått några misstankar...

Sen vet vi ju förstås inte vilken typ av människa denne Castro är. Det kanske inte var konstigt i familjens ögon att aldrig bli hembjudna till honom? Castro kanske aldrig var in hos grannarna heller - och då kan det ju falla sig naturligt att de inte kommer in till honom heller...

Men oavsett, är det svårt att förstå vilken ondska vissa människor släpper lös och vilket lidande man är villig att utsätta sina medmänniskor för.

 

 

DN 1 2 3 4 5 6 7 GP 1 SR 1 2 3 SvD 1 2 3 4 5

 

Bilden lånad från The Upstate Farmhouse

 

Den gångna helgen var jag på en blixtvisit hos släktingar i Söderhamn. Av många anledningar brukar det alltid kännas lite vemodigt att komma tillbaka till mina uppväxttrakter, Söderhamn och Hudiksvall. Vemodigt för att det är utflyttningsorter som år efter år tappar invånare. Vemodigt för alla företag som läggs ner, all arbetslöshet och att så få företag etablerar sig på orterna. Vemodigt för att det kommer så få nya saker som till exempel restauranger, musik och så vidare till orterna. Jag skulle kunna räkna antalet nyöppnade restauranger i Hudiksvall som öppnats sedan min flytt därifrån 1999 på ena handens fingrar.

Det är ytterst sällan jag längtar tillbaka till Hälsingland i bemärkelsen att bosätta mig permanent där igen. Jag åker mer än gärna dit på besök, men har inga planer på att flytta tillbaka.

Men under helgen fick jag ytterligare vatten på min kvarn vad gäller vemod när man kommer tillbaka till Hälsingland. Och denna gång var det inte bara vemod jag kände, utan snarare ren och skär ilska. När jag i lördags gick genom Söderhamns centrum, står mitt på gågatan en samling medlemmar från Nordfront och spred sina hissnande propaganda. En av dem står mer eller mindre "i givakt" med en fana i handen, en fana med Nordfronts symbol på. De andra nassarna roade sig med att gå runt och dela ut flygblad.

Det var dessutom skräckinjagande många som faktiskt såväl tog emot flygblad som de intresserade började läsa i, liksom stannade till och pratade med dessa förvirrade aktivister.

Väl hemma kunde jag inte låta bli att leta upp Nordfronts hemsida - och det var minst sagt en skrämmande läsning! I artikel efter artikel hittade man hat mot invandrare, HBT-personer och demokratin. Olika "människoraser" ska inte blandas med varandra på något sätt, var och en ska hålla sig i sitt land - och så vidare och så vidare.

Vad jag förstått har tyvärr Nordfront och liknande organisationer och partier starkt fäste i bland annat Söderhamn. Något som känns otroligt beklämmande, sorgligt och även fruktansvärt provocerande. Vi stannade under en kort stund till och iakttog den lilla demonstrationen på håll och hela spektaklet väckte alltmer avsky hos oss! Att Nordfront sedan på sin hemsida beskrev det hela som en lyckad aktion känns otroligt beklämmande och sorgligt. Framförallt sorgligt att det faktiskt finns människor som tyr sig till så här hemska ideologier! På något vis kan jag nästan inte låta bli att tycka lite synd om dessa förmodligen ganska förvirrade och missanpassade människor.

Jag brukar normalt sett vara för yttrandefrihet och att jag ska respektera andras åsikter så länge andra de respekterar mina åsikter och ställningstaganden. Men när man kommer till nazistiska/rasistiska, homofobiska och liknande åsikter, pratar vi om personer som faktiskt inte kan respektera andra människor. Och därmed känner inte jag att jag heller kan respektera de människor som ställer sig bakom dessa åsikter.

 

Nu säger jag absolut inte att alla i Hälsingland är nazister, för då skulle jag sänka mig till exakt samma, låga nivå som medlemmarna i Nordfront. Jag hoppas och tror att dessa ideologier ändå befinner sig i minoritet även i Hälsingland - men procentuellt sett har de starkare fäste där än på många andra ställen.

Tyvärr är det just på dessa utflyttningsorter som dessa missnöjesideologier har lättare att få fäste. Det är hög arbetslöshet och inte mycket till framtidstro och är man då inte tillräckligt insatt i hur systemet fungerar, kan det förstås sticka i ögonen att det kommer dit invandrare som får hjälp och skydd av samhället.

Vad man ofta glömmer är dock att kommunen faktiskt inte har några utgifter för invandrarna under första tiden. De pengarna kommer istället från staten, som ger kommunen ekonomiskt stöd för att ta hand om ett visst antal invandrare. Och ovanpå det kan det ju faktiskt vara en positiv utveckling för en utflyttningsort med nya invånare. Nya invånare som startar företag, betalar skatt och på andra sätt skapar arbetstillfällen och ger kommunen inkomster i form av skatteintäkter. Samtidigt som själva flyktingmottagandet i sig också ger arbetstillfällen för de människor som redan bor på orten.

Det komiska i kråksången, var att jag på Nordfronts hemsida hittade formuleringar som kan tolkas som att de är emot det demokratiska systemet. Samtidigt är det ju just på grund av demokratin och yttrandefriheten de faktiskt har en chans att överhuvudtaget existera. I en diktatur brukar ju normalt oliktänkande likvideras eller tystas på andra brutala sätt.

Jag hittade artiklar på deras hemsida, där man rotat fram nyheter om homosexuella som begått våldtäkter - vilket enligt skribenterna enkom hade med gärningsmannens sexuella läggning att göra. Så våldtäkter med heterosexuella gärningsmän är helt okej då?!

Nästa punkt som är överrepresenterad bland artiklarna på Nordfronts hemsida var förstås invandrare som begår brott. Och samma sak här: "alla invandrare begår brott - och det har enbart med deras etnicitet att göra". Om man frågar Nordfront, alltså. Och det dessa förvirrade nazister återigen glömmer är att det faktiskt är en minoritet av invandrarna som begår brott! Dessutom har vi en hel uppsjö svenskar som begår brott och gör sig ett bra leverne det - men dem glömmer nassarna ganska snabbt bort.

 

 

SvD 1 2

 

Bilderna lånade från Healthy place, AK